Mer vuxenutveckling till ekonomiutbildningarna!

Posted on 2011/12/21 by Kristian

Mer humaniora till ekonomiutbildningarna förespråkar Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching i boken “Rethinking undergraduate business education – Liberal learning for the profession” som Bengt Kristensson Uggla refererar till i sin understreckare i dagens SVD. Så vad är då problemet med dagens (amerikanska) ekonomstudenter?

”En aktuell amerikansk undersökning visar också att de som studerar företagsekonomi tänker mer instrumentellt, mer sällan diskuterar kursinnehållet utanför lärosalarna, läser färre böcker vid sidan av kurslitteraturen samt besöker färre konstutställningar, konserter och teaterföreställningar än andra jämförbara studerandegrupper.”

Ekonomerna beskrivs som snävt och endimensionellt rationellt tänkande i bemärkelsen ”maximera egen karriär och företagets vinst”. Vad är det då som föreslås av Carnegieförattarna för att vidga ekonomstudenternas vyer? Jo, mera humaniora. Men vad innebär det och vilka färdigheter är det tänkt att leda till? Tre nyckelkompetenser förs fram som inspirerats från det Roger Martin kallar integrative thinking (integrativt tänkande ligger mycket nära integralt tänkande i beskrivning, ibland är de utbytbara):

”För det första analytiskt tänkande, som står för ett slags formaliserad kontextoberoende kunskap, den vi till exempel möter inom matematiken. Även om författarna ser denna som en nyckelkompetens som är oundgänglig för att alls framstå som trovärdig som ekonom, så varnar författarna likväl för att endast fokusera på denna kompetens. För den som ska hantera komplexa situationer och kunna förhandla mellan motstridiga intressen och perspektiv är analytiskt tänkande nödvändigt, men på intet sätt tillräckligt.”

Det här precis vad MHC handlar om. Att tänka komplext och hantera en komplex verklighet är ytterst viktigt men inte tillräckligt:

”Därför lyfter författarna, för det andra, fram nödvändigheten av att kunna se mångtydigheten hos ett fenomen och att använda olika referensramar (multiple framing), för att se världen utifrån olika perspektiv. Denna förmåga att skifta synsätt, att arbeta intellektuellt med skilda och i grunden motstridiga referensramar, relatera oförenliga analytiska perspektiv till varandra och ta professionellt ansvar i situationer av hög komplexitet och markerad pluralitet förutsätter tolkningsmedvetenhet.”

Det här är vad man kan kalla perspektivmedvetenhet som jag inte tagit upp så mycket men Thomas Jordan brukar trycka mycket på det. Denna förmåga att förstå och skifta referensramar är en kognitiv färdighet som är kännetecknande för autonomous-stadiet.

”Den tredje nyckelkompetensen, den självreflekterande förmågan att undersöka mening och sammanhang (the reflective exploration of meaning), introducerar frågor som handlar om identitet och självförståelse hos de personer som ingår i utbildningen. Författarna vill på så vis komma tillrätta med vad man skulle kunna beskriva som ett antropologiskt underskott. Tolkningsmedvetenhet förutsätter att man känner sig själv och kan ta ansvar för sina tolkningar. Men ämnesintegration förutsätter att man själv är en välintegrerad person. Att man uppfattar sig själv som handlande och ansvarig är en förutsättning för både ett fördjupat lärande och en mogen framtida yrkesutövning.”

Detta är precis vad meningsskapande eller ego-utveckling handlar om! Också här beskrivs autonomous-stadiet.

”Carnegieförfattarna refererar till undersökningar av Roger Martin, som visar att framgångsrika företagsledare och entreprenörer kännetecknas just av en förmåga att hålla samman och växla mellan inifrån- och utifrånperspektiv, affärs- och samhällsperspektiv, att samtidigt hålla diametralt olika idéer i huvudet för att sedan utan panik framställa en syntes som är överlägsen alternativen.”

Växla mellan inifrån- och utifrånperspektiv är vad Bill Torbert kallar Action inquiry.

Sammanfattningsvis förespråkar Carnegieförfattarna att dagens ekonomer behöver mer av det vi beskriver inom vuxenutvecklingen. De behöver bli komplexare i sitt tänkande, ha större förmåga att ta olika perspektiv, vara mer mogna och självmedvetna och integrerade i sitt tänkande och varande.

Vad är alternativet? Vad innebär det att sakna dessa nyckelkompetenser? Då är man självcentrerad, fragmenterad och instrumentell. Något som stämmer bra överens med beskrivningen av expert-stadiet. Är det någon som tror att vi behöver mer av den varan i denna turbulenta tid?

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , | Comments Off on Mer vuxenutveckling till ekonomiutbildningarna!

Vete, vapen och virus

Posted on 2011/12/19 by Kristian
Ibland hör man i skoldebatten en polarisering mellan betoning på faktakunskaper kontra betoning på samband eller djupa insikter. Åtminstone vill man utmåla sin motståndare att bara företräda den ena polen medan man själv förstås kan koppla ihop båda i en syntes.När jag själv läste geografi i mellanstadiet fattade jag aldrig riktigt varför jag behövde veta vilka länder, djur och växter som fanns var. Nu har jag läst Jared Diamonds Vete, vapen och virus så nu, 25 år senare, vet jag i alla fall lite bättre.

Frågan som Diamond utgår från i boken är den han själv fick av sin vän Yali från Nya Guinea: Varför är det Europeerna som invaderat och koloniserat resten av världen och inte tvärt om (större delen av Asien undantaget)? Varför lyckades de spanska conquistadorerna Pizarro och Cortés med deras förhållandevis små trupper besegra såväl inkariket som aztekerna? Diamond vänder sig mot diverse rasistiska förslag som att erövringarna är bevis för den vite mannens genetiska eller moraliska överlägsenhet och tittar istället främst på miljöfaktorer. Alla människor härstammar dessutom från Afrika, men varför halkade den kontinenten efter i utvecklingen redan från start? Borde inte Afrika haft ett försprång?!Det är förstås flera samverkande faktorer Diamond kommer fram till i sin mycket läsvärda och väl underbyggda bok han fick Pulizerpriset för 1997. En mycket viktig pusselbit kan man dock få bara genom att studera världskartan:

Världskarta med klimatzoner.

Av de tre stora kontinenterna Amerika, Afrika och Eurasien har den sistnämnda en stor fördel som kan upptäckas med blotta ögat, bortsett från att den är störst, men det återkommer vi till. Människan “föds” i Afrika och sprider sig genom Mellanöstern för 1.000.000 år sedan, vidare mot Europa, Asien och ner mot Australien respektive över Berings sund till Amerika. 10 000 f.kr. är samtliga kontinenter (utom Antarktis förstås) befolkade av människor som lever som jägare-samlare. I Australien och Amerika har de flesta större djuren snabbt dött ut, förmodligen eftersom dessa inte hunnit anpassa sig vid människans snabba ankomst. I Afrika och Eurasien där folk funnits längre har djuren utvecklat en skygghet som hjälpt dem överleva.
Vad som nu händer är kanske det största mänskliga framsteget i historien – människan lär sig odla grödor, den mytomspunna neolitiska revolutionen (den skedde alltså inte som Spielberg föreslår i sista Indiana Jones-filmen genom att vi får grödorna från aliens). Först i bördiga halvmånen(nuvarande Irak och Nilområdet) som lämpade sig väl och dessutom hade bäst utbud grässorter som gav högt energiutbyte i förhållande till arbetsmängd. Oberoende gjordes motsvarande framsteg i Amerika och i Kina.Ett annat mycket viktigt framsteg är att större däggdjur domesticeras, tex kon, fåret, geten och hästen som funnits kring bördiga halvmånen. De utgjorde viktiga proteintillskott och kunde uträtta arbete genom att dra plogar och kärror när man senare uppfunnit hjulet.

Och nu till den stora fördelen med den Eurasiska kontinenten. Från diskussionen kring stöd i utvecklingen lär vi oss att det alltid är enklare att anamma någon annans lösning på ett problem än att komma på lösningen själv, vilket de flesta produktutvecklare och patentingenjörer säkert håller med om. Anledningen till att odlingskonsten sprider sig så lätt från Västasien till resten av kontinenten är att hela Eurasien sträcker ut sig i öst-västlig riktning och har därmed ungefär samma klimatzon och ungefär samma ekologiska förutsättningar hela vägen. Den viktigaste grödan, vetet med tillhörande teknologi, kan därmed gradvis sprida sig och fungera hela vägen från exempelvis Irak till Storbritannien och åt andra hållet förbi Indien. Samma gällde domesticerade djur och annan teknologi som kunde uppfinnas i ena änden av kontinenten och lätt spridas till den andra.

Spridningen ner mot södra Afrika hindrades av först Saharaöknen och framför allt sedan av regnskogarna i centralafrika och kunde därmed inte nå ner till Sydafrika som har medelhavsklimat väl lämpat för odling. Inte förrän när holländarna kom via båt på 1600-talet introducerades grödor i Kaphalvön. Domesticerade djur som hästar dukade under av tsetse-flugor när de skulle fraktas ner genom Afrika. Bra inhemska afrikanska grödor saknades och inga inhemska däggdjur lämpade sig för domesticering, trots flera försök med tex zebror som är mycket ilskna av sig. Inte heller noshörningar gick att tämja, de hade ju annars varit ypperliga som stridsdjur!

Amerika har samma nord-sydliga utsträckning som Afrika med samma stora variation i klimat vilket gjorde att grödor inte så lätt spred sig från tex nuvarande Mexiko till Kanada. Eller ännu svårare genom flaskhalsen Centralamerika med dess regnskog. De olika kulturerna i Syd-, Central- och Nordamerika levde därför ganska isolerade från varandra och hade därför inte så stort ömsesidigt utbyte. Exempelvis var laman domesticerad i Anderna och hjulet fanns i nuvarande Mexiko (det användes dock bara som leksak), men de båda kombinerades inte eftersom det var för långt mellan folken.

En effektiv matproduktionen är central för en befolknings utbredning. Jordbruk föder många fler människor per ytenhet än jakt och insamling (i synnerhet när bytesdjuren börjar tryta). Det möjliggjorde uppkomsten av en styrande elit och specialisering i form av uppbyggnad av en yrkesarmé och ytterliga teknologiska framsteg som järnframställning och skrivkonst som i sin tur möjliggjorde samhällenas administration och organisation. De bofasta jordbrukarna trängde snabbt undan jägare-samlare antingen genom att ta land i beslag, genom utrotning eller genom att jägare-samlarna själva gick över till jordbruk.

En nackdel med jordbruket, djurhållningen och den höga populationen var att infektionssjukdomar lätt överfördes från djuren och spreds i de tätbefolkade områdena. Det blev en kapprustning mellan virus och immunförsvar hos befolkningen som vi ser än idag.

När sedan Pizzarro, Cortez och de andra conquistadorerna landsteg i Sydamerika hade de ett par vapen med sig som i det långa loppet gjorde segern oundviklig: Först en överlägsen organisation och teknologi i form av smidda järnredskap, rustningar och hästar. Och sedan, vilket skördade flest offer, virus som de själva var motståndskraftiga mot men som en majoritet av alla indianer i såväl Syd- som Nordamerika dukade under för.

En intressant detalj är att det likaväl kunde varit Kina som varit först till Amerika från andra hållet. Det enade och centralstyrda Kina hade ett teknologiskt försprång gentemot Europa, men av en tillfällighet, enligt Diamond, lade man alla transoceaniska kolonisationsplaner på is pga ett internt maktskifte. Italienaren Columbus å andra sidan fick mer än ett nej från olika länder innan han fick klartecken från drottning Katarina av Portugal att dra västerut. När väl han lyckats blev det sedan en kapplöpning mellan de konkurrerande Europeiska länderna att kolonisera först den Nya världen, sedan Afrika söderifrån och slutligen Australien (den sistnämnda är Eurasiens motsats: torrt klimat, dåligt med bra grödor, litet och isolerat). Europas splittring och mångfald blev alltså en fördel gentemot Kinas envälde, något Diamond också förklarar med geografiska faktorer: Kina är runt med jämn kust, homogent, har två stora sammanbindande floder och saknar stora inre barriärer medan Europa har avskiljande alper och en massa utstickande öar och halvöar som verkar så pass isolerande att kulturer haft “lagom” mycket utbyte av varandra. Något som kan vara värt att ha i åtanke när många idag vill ena Europa för att skapa en motvikt mot USA, Indien och Kina.

Sensmoralen av denna genomgång torde väl vara det uppenbara att detaljkunskaper inte står i motsats till sammanhang och djupinlärning. Komplexa samband byggs ju upp av att faktabyggstenar organiseras, även om det är lätt att glömma den ena.
– Fokus på detaljkunskaper utan sammanhang är korvstoppning av TP-kunskap.
– Fokus på sammanhang utan detaljkunskaper är luftslott byggda från elfenbenstorn.
Det gäller att få hela kedjan att hänga ihop!

Tänk vad spännande geografin och alla ämnen hade varit om man likt Jared Diamond knutit ihop historiska skeenden, genetik, lingistik, botanik osv med tex historien om människans utveckling eller något annat spännande tema! Å andra sidan hade jag aldrig kunnat läsa Vete, vapen och virus för 25 år sen, den hade varit alldeles för svår för mig. Då var jag också mest intresserad av matte och fysik, där hängde sakerna ihop bättre för mig.

Jag är en stor fan av sammahang och mening i det jag lär in och lär ut. Med sammanhang och mening syftar jag på svaren på frågorna “Varför ska jag lära mig det här?” och “Hur hänger det här ihop med allt annat jag vet?”

Det gäller bara att anpassa dessa sammanhang efter mottagarens förmåga och motivation att knyta ihop trådarna.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 3 Comments

MHC – Transitionssteg

Posted on 2011/12/18 by admin
För vardagligt bruk är ju MHC ganska grovmaskig så det kanske kan vara intressant att titta närmare vad som händer mellan två nivåer. Och där framträder ett mönster som upprepar sig vid alla transitioner, alltså ett fraktalt mönster. Förenklat kan man se mönstret som den dialektiska process man brukar tillskrivas den tyske filosofen Friedrich Hegel: tes, antites, syntes. Tesen är den grundläggande byggstenen på nivå n, antitesen är en alternativ byggsten på samma nivå n och syntesen är koordineringen av tesen och antitesen på nivå n+1.
Ett exempel:
Tes: För att få ett jobb måste man ha en bostad.
Antites: För att få en bostad måste man ha ett jobb.
Syntes: Båda alternativen kan stämma och tillsammans verka som ett moment 22. Saknar man både jobb och bostad är det svårt att få någon av dem.
Ett alternativ med samma struktur är: För att få ett arbete måste man ha erfarenehet, men för att få erfarenhet måste man ju först få åtminstone ett arbete. Något många nyutexaminerade studenter brottas med.

 

Dialektik och dialektiskt tänkande (se tex Thomas Jordans beskrivning) som man ibland kallar det utgår från just motsatser och paradoxer, eller i alla fall skenbara sådana eftersom de upplöses vid nästa nivå av komplexitet. Benämningen dialektisk process kan också referera till den omväxling mellan ordning och kaos som sker när vi utvecklas som kultur eller individ. Vi lämnar ett ordnat stadie, kaos utbryter, ny ordning uppstår vid en högre nivå av komplexitet. Ordning, jämvikt enligt Piaget, eller vapenvila enligt Kegan.

Frågan om ljusets våg- eller partikelnatur är ett annat exempel på dialektisk process inom vetenskapshistorien. Ljus sågs länge som en vågrörelse vilket Maxwells ekvationer utgår från, men Einstein visade med den fotoelektriska effekten att ljus snarare borde betraktas som en kvantifierad partikel. De båda ståndpunkterna tycks först oförenliga, antingen är det väl ett fält och vågrörelse eller också är det en partikel?!

Syntesen här är att ljus inte är det ena eller det andra utan kan betraktas som en vågrörelse eller partikelström beroende på hur man undersöker det. de Broglie visade sedan att detta gäller all materia och att en elektronström uppvisar vågegenskaper. Förmodligen är detta en kors-paradigmatisk syntes mellan paradigmen som beskriver våg- respektive partikelrörelser, men det återstår att bevisas.

Transitionen mellan två stadier är upplöst lite mer noggrant, åtta steg är definierade där hälften av dem kallas Smash som är försteg till syntesen:
1. Tes. Man har en uppfattning om ett fenomen. Data som inte faller inom den ramen sorteras till en början ut (confirmation bias). Men när anomalierna blir för många vacklar tesen som börjar dekonstrueras. Man kan se det som att ens strategi inte löser problemet.
2. Antites. Som reaktionen till den nu förkastade tesen skapas en antites som tycks vara den rakt motsatta strategin. Antitesen tycks förklara alla tidigare fall som inte kunde fångas upp av tesen. Men efter ett tag upptäcker man att inte heller antitesen duger för att lösa uppgiften.
3. Relativism. Inte eller antitesen löser den förestående uppgiften. Nu sitter man varken fast i tesen eller antitesen utan kan välja mellan de båda, men man gör det som en åsna mellan två hötappar. Det är antingen den ena eller den andra men man kan inte avgöra vilket. Och kanske kommer man här till slutsatsen att det helt enkelt inte går att avgöra vilken av tesen eller antitesen som är riktig.
4. Smash0. Här är första steget i en kreativ process mot en syntes då man inser att både tesen och antitesen behövs som byggstenar för att lösa uppgiften. Men man vet inte hur de båda ska passas ihop. Följande tre steg handlar alltså om att man rör sig allt närmare målet med koordineringen.
5. Smash1.
6. Smash2.
7. Smash3.
8. Syntes. Här är vi alltså framme vid en korrekt koordinering och syntes, vilket samtidigt utgör tesen för nästa nivå. Här är den kreativa processen över, ljuset har gått upp och vi kan dra en lättnadens suck. Formeringen av syntesen utgör ett kvalitativt skifte jämfört med tidigare steg.

Som exempel kan vi se på den klassiska frågan om arv eller miljö. Vilka stadier befinner sig de tre utsagorna på?
1. “Våra beteenden bestäms av vårt genetiska arv.”
2. “Våra beteenden bestäms av kulturen vi fostras i.”
3. “Våra beteenden bestäms av 50% arv och 50% miljö.”
.
.
.
.
.
.
Fundera innan du scrollar ner…
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
1. och 2. utgör tes respektive antites på formellt stadie (tvärt om fungerar också). “Kultur” brukar signalera system, men här används den bara som en abstrakt variabel. Likaså “vårt genetiska arv”. Det är mycket lätt att läsa in sin egen betydelse och förståelse av vad “kulturen vi fostras i” och “bestäms” innebär. Den kan vara systematisk, men här bör ovanstående tolkas som en enkel kausalitet mellan två abstrakta variabler: a medför b.

3. då? Är det en syntes mellan 1. och 2. och därmed systematisk? Nej, den är bara tidig smash. Visserligen beaktas att både tesen och antitesen ska samverka, men att bara säga 50-50 räcker inte för att skapa ett system. Det är bara två formella kausala samband som läggs bredvid varandra. För att skapa en syntes måste man man specificera hur tesen och antitesen samverkar för att skapa ett system. Kanske genom att säga något i stil med att förmågan att föra komplexa resonemang har hög arvbarhet medan innehållet i resonemangen, värderingarna, till största del är kulturellt påverkad?! Diskussionen går även att föra vid högre nivåer än så!

Det här kan ses som en kartläggning av den kreativa processen att gå från ett stadie till nästa, men i verkligheten är den betydligt mer kaotisk än så. Man kan hoppa fram och tillbaka mellan tesen och antitesen och ner ett par nivåer, upp igen och fram och tillbaka tills polletten trillar ner och en syntes formas.

En sista övning med en tillhörande bild:
Glasskonsumtion och antalet drunkningsolyckor tenderar att vara maximala samtidigt. Men vilken av dem är det som orsakar vilken?

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , | Comments Off on MHC – Transitionssteg

Confirmation bias och andra kognitiva begränsningar

Posted on 2011/12/12 by admin

”Varför fattar inte folk?? All information finns ju tillgänglig!!”

Finns det någon person som aldrig ondgjort sig över andras bristande förståelse?!

Vi lever i ett informationssamhälle med en i stort sett obegränsad mängd information som sköljer över oss. Det är förstås en välsignelse men samtidigt en förbannelse. Vi har obegränsad tillgång men samtidigt inte möjlighet att som enskilda individer tillgodogöra oss allt – informationsflaskhalsen sitter längst upp, strax ovanför axlarna, på mottagaren.  Förmågan att navigera och avancera i informationsfloden (havet?) har blivit kanske den viktigaste konkurrensfördelen i det postindustriella samhället – Kunskap är mackt!

Förra inlägget berörde hur vi stödjer utvecklingen mot komplext resonerande. Men vad finns för hinder och varför kör vi fast? Vilka faktorer sätter stopp för vår förståelse?

Den första självklara faktorn är tidsaspekten, vi hinner inte sätta oss in i allt som händer utom i möjligen det specialområde vi kanske har som yrke eller som eget intresse. Att skapa relationer till trovärdiga specialiserade människor och informationskällor kan här vara en bra strategi. (kritiskt tänkande är ett kommande tema)

En andra faktor är komplexiteten. Jag gjorde för ett par år sen ett seriöst försök att läsa in mig i klimatfrågan, antropogen (androgen skrev jag först och där rök min trovärdighet i den frågan 😉 eller ej och i så fall vad göra åt det. Till en början litade jag på IPCC i brist på egen underbyggd ståndpunkt. När jag sedan plöjde mig ner i frågan (eller upp i komplexitet) svängde jag faktiskt fram och tillbaka ett par gånger. Jag tvingades inse att jag helt enkelt inte hade möjlighet att bli helt säker eftersom ämnet var för komplext för mig. Det spänner över för många vetenskapliga områden. Jag ser mig nu som agnostiker som drar ganska långt åt det oskeptiska hållet eftersom jag förstod och
köpte de grundläggande mekanismerna, faktumet att det blir varmare och att andra faktorer tycktes eliminerade. Men helt säker är jag inte och jag skulle säkert få stryk i en debatt av en duktig skeptiker.

Ett annat exempel på komplexa fenomen är skuldkrisen eller eurokrisen vi nu ser. Ens ståndpunkt vad den beror på och vad som bör göras är i högsta grad en funktion av hur komplexa resonemang man kan förstå. Och hur hänger skuldkrisen ihop med USA:s finanskris? Och varför ockuperar folk Wall street?

Den sista begränsande faktorn jag tänkte vädra är det som brukar kallas Confirmation bias som kort kan beskrivas som tendensen att föredra information som stödjer ens ståndpunkt över information som motsäger den. Den kan ta sig uttryck att man bara söker information som bekräftar ens position, tex genom att bara läsa vänstertidningar om man drar åt vänster och vice verca.

Det kan också komma av att man investerat prestige och trovärdighet i en position man tagit som man inte vill backa från. Kanske efter att ha tittat på Uppdrag granskning: ”Fy, hemska myndigheter/byggföretag/riskkapitalister/osv som trampar på stackars individer”. Sedan tillkommer ny information från en annan vinkel (”Va?! Har UG vinklat reportaget??”) och det känns lite skämmigt efter att precis ha spytt galla över myndighet X på twitter. Ibland kan det vara bra att hålla sig kall några dagar till mer information kommit på bordet.

En bias kan komma av att man kan tolka samma information på olika sätt beroende på ens ståndpunkt, tex kan det faktum att pojkars skolbetyg är 90% av flickors förklaras antingen av en destruktiv manlig antiplugg-kultur bland pojkarna eller av någon slags diskriminering från skolan beroende på ens ståndpunkt i jämställdhetsdebatten. Eller olika könsmönster som bevis för att det finns biologiska skillnader eller bevis för att det finns kulturellt skapade förväntningar.

Ur ett ego-utvecklingsperspektiv är meningsskapandet en persons sammanhängande världsbild som en ny bit information ska fogas in i. Går den nya informationen emot de mest grundläggande intuitionerna så bortses den från eller förnekas som en främmande organism stöts bort av immunförsvaret. Om den ändå hålls kvar i medvetandet kan den ge upphov till en kognitiv dissonans som kan upplevas som ångestfylld och förvirrande. Vi vill ju så gärna ha enkla och sammanhängande världsbilder att stå på vilket ger trygghet och handlingskraft!

Och som forskare är det tänkt att vi ska vara objektiva och fria från förutfattade meningar och ideologier och sätta sanningen högst. Från Karl Popper har vi också lärt oss att vi ska sträva efter att falsifiera våra egna hypoteser, men det är svårare än man kan tro, även inom naturvetenskap/teknik. Tipset är väl att man bör granska sina egna antaganden eller i alla fall vara öppen med dem och ständigt välkomna en yttre granskning. Det är i alla fall en av lärdomarna jag drar av den sevärda Norska dokumentärserien Hjernevask (lösenord: hjernevask).

Då informationen och perspektiven kommer att fortsätta strömma över oss är det bäst att inte slå ner några permanenta pålar i flodbottnen. Då bör kunskap snarare ses som tillfälliga konstruktioner i väntan på bättre sådana. Vi kommer kanske aldrig undan den där rädslan att tvingas rycka upp den sista bärande pålen då vi riskerar att svepas med i floden. Kanske är det bäst att börja bygga en flotte!?

Den som vill bli skicklig att navigera gör klokast i att vara transparent med sina antaganden, lyhörd till kritik och kanske främst självkritisk.

”Utan tvivel är man inte riktigt klok”

Tage Danielsson

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , | 1 Comment

Att stödja komplext tänkande

Posted on 2011/12/11 by admin

Piaget och Vygotsky hade skilda åsikter om en del, bland annat huruvida man ska hjälpa barn med kunskapandet. Piaget menade att barn inte skulle ha någon hjälp och att det inte tjänade något till ge för svåra problem till dess att de mognat. Man kan tänka sig att han hade en forskares utgångspunkt där man vill ha minimal yttre påverkan på ”försöksobjekten”.

Vygotsky å andra sidan såg ju kunskapandet i första hand som en social och kulturell process där man ger svårare uppgifter och stödjer och guidar barnen till lösningen. Jämfört så bör Vygotskys ansats nå högre resultat eftersom de får stöd. Ingen person är en ö och en människas framsteg från barn till vuxen måste ses i den kulturella kontexten personen växer upp i även om det förstås enklare att ta individer som studieobjekt.

Hade vi inte gett individerna någon som helst hjälp måste var och en komma på hur man gör eld, uppfinna hjulet och själv göra alla andra nödvändiga framsteg i sitt liv. Nu får vi den från kulturen i form av skola och diverse annan kulturell påverkan och serveras befintliga lösningar på problem så vi kan avancera kunskapsmässigt och i komplexitet. Sedan kan vi eventuellt ta oss ända fram till kulturens kunskapsmässiga frontlinje och ta nästa lilla steg i den kulturella evolutionen.

En fråga man kan ställa sig är hur mycket hjälp man bör erbjuda för att nå optimalt resultat, om man ska visa lösningen på problemet eller om man ska låta den som lär sig försöka på egen hand. Frågan har dykt upp för mig inom olika områden som utbildning, barnuppfostran och inlärning hos hundar (där talar man om instrumentell inlärning där man visar hunden och operant inlärning där hunden själv ska räkna ut vad den ska göra). Som lärare på teknisk högskola ser jag exempelvis inom mekanikundervisningen att studenterna tycker problemen verkar enklare när jag på seminariet löser dem på tavlan än när lika svåra problem dyker upp på övningen då de ska räkna själva. Min erfarenhet är att ju mindre hjälp desto bättre sätter det sig, men då tar det också längre tid.

Hur positionerar sig då MHC i denna fråga mellan individ eller kultur och hjälp eller inte? En finess med MHC:s skillnad mellan ordning och stadie är att vi kan ta hänsyn till hur mycket hjälp en person får i problemlösningen. Vi kan först avgöra hur komplex uppgiften är, komplexitetsordning, och sedan avgör vi hur mycket hjälp personen får att lösa uppgiften och om personen klarar att lösa uppgiften för att avgöra komplexitetsstadie.

Det finns sju grader av hjälp, eller stöd som man kallar det (level of support), som formuleras enligt:

-3 Manipulering: En försöksledare går igenom steg för steg med försökspersonen medan uppgiften löses.

-2 Överföring av stimuluskontroll: När man har ett stimulus som visar hur man ska göra. Detta stimulus försvinner men består i försökspersonens minne.

-1 Imitation: När man ser en annan människa lösa problemet och förstår lösningen så att man själv kan utföra det. Typiskt vad som händer på mekanikseminariet ovan.

0 Direkt: Här löses uppgiften helt utan hjälp, vilket var Piagets vanliga utgångspunkt. Om vi löser en uppgift av en viss ordning så är stadiet detsamma.

+1 Problemformulering: Här lyckas man formulera ett problem med en viss ordning. Stadiet blir då en nivå högre. Det är alltså svårare att formulera ett problem än att lösa det.

+2 Frågeformulering: Här klarar man att formulera en fråga som ligger till grund för en problemformulering.

+3 Fenomenformulering: Ett fenomen ligger i sin tur till grund för en fråga. Exempelvis är fysisk rörelse ett fenomen, och en fråga kan där vara vad rörelselagen innebär vilket i sin tur kan ge upphov till problemet att finna vad periodtiden av en pendel beror av.

Utifrån de här graderna kan man fastställa att en persons stadie utvärderas av uppgiftens ordning plus grad av stöd: Stadie = Ordning+stöd.

När vi lär oss köra bil får vi i början maximalt stöd. En körskollärare hjälper oss igenom steg för steg att manövrera bilens olika reglage. Jag hade en gång en pianolärare som efter någon sekunds tvekan från mig förde mitt finger till rätt tangent. Oftast stöter vi på stöd av grad -1 eller ibland grad 0. Kurt Fischer kallade stöd=0 för funktionell nivå och stöd=-1 för optimal nivå, då vi presterar som bäst.

En metod för att höja komplexiteten i en diskussion uppfanns av Sara Ross i form av TIP, ”The Integral Process for working on complex issues”, som används av Pia Andersson från Arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Den handlar om att skapa en stödstruktur (scaffold) för att stödja människors förmåga att förstå och resonera kring olika problem, tex i deras närmiljö.

Vid plantering av träd som detta i Luleå så har man träpinnarna som stödstruktur för att hjälpa trädet till en upprätt ställning tills dess att det själv förmår hålla sig uppe.

I regel är alltså vårt stadie lägre än ordningen på uppgifterna vi ställs inför. När jag beskriver MHC så är det inte jag som kommit på allt utan jag tar till mig vad andra gjort och beskriver det sedan utifrån min egen förståelse. På så sätt står jag på giganters axlar som det heter så fint.

Med MHC kan vi alltså beskriva individuella såväl som kulturella aspekter av utvecklingen. Och vi kan ta hänsyn till vad som händer när vi ger individer olika grader av stöd till problemlösningar utan att ta någon ställning till vad som är mer eller mindre lämpligt.

Bra artikel i ämnet: http://dareassociation.org/Papers/Support%20Commons%20&%20Goodheart.pdf

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 2 Comments

Ta ledarskapet till nästa nivå

Posted on 2011/12/07 by admin

Vi avbryter teorigenomgången för ett viktigt meddelande. Sveriges första bok inom området ledarskap/personlig utveckling som baseras på vuxenutvecklingsteorier har precis släppts! Boken heter Ta ledarskapet till nästa nivå och är skriven av Katharina Arenvi, Annika Bransen och Ulf Giege (bokens hemsida). Här följer en recension och diskussion kring ämnet.

Boken är uppdelad i två delar där den första presenterar ledarskap ur ett vuxenutvecklingsperspektiv genom att introducera tre stadier som benämns Expertorienterad, Måldrivande och Samskapande – de är alltså ego-utvecklingsstadier och motsvarar Expert, Achiever och Autonomous (ser det ut som). Stadierna introduceras översiktligt och exemplifieras av tre fiktiva personer Anna, Maria och Fredrik som alla går igenom de tre stadierna i sina respektive karriärer och vilka kriser de går igenom när de tar sig till nästa nivå.

Greppet känns igen från Bill Joiners och Stephen Josephs Leadership agility som använder ”the five Ed’s” för att beskriva en chefs sätt att hantera en utmaning från fem olika stadier. Här begränsar sig författarna alltså till tre stadier, de två första är naturliga val eftersom vi där hittar uppskattningsvis 2/3 av den svenska befolkningen (och ledarna) där och det sista är ett lämpligt högt stadie. Individualist-stadiet hoppas alltså över och en del skulle argumentera för att det i själva verket bara är en transition, det kan dock vara bra att ha i åtanke att det finns flera på Individualist-stadiet än Autonomous och uppåt.

Jag tycker att introduktionen med tre olika personer som rör sig genom de tre stadierna funkar utmärkt. Det är lättillgängligt med illustrerande beskrivningar av hur exempelvis problemlösningsförmåga, helhetssyn och flexibilitet förändras och utvecklas genom stadierna. Motsvarigheten Leadership agility är betydligt mer omfattande men också tyngre och inte särskilt lämplig som introduktion till ämnet.

Andra delen handlar om att närma sig dynamiken i hur utvecklingen går till när man rör sig från ett stadie till nästa och erbjuder insikter och verktyg för att understödja denna, något man måste närma sig med stor försiktighet och ödmjukhet:

”Glöm inte bort att utveckling tar tid. Det kan ta många år. Pressa dig inte för hårt. Även om du vill utvecklas finns det perioder då du helt enkelt står stilla.”

Det finns ett klassiskt svar från Piaget på frågan han ofta fick ”Hur får jag mitt barn att utvecklas snabbare?” som löd ungefär ”Det är som att dra bladen ur grenen.” Utvecklingen måste få ta sin tid och ske på sina egna villkor. Det enda vi kan göra är att skapa gynnsamma förutsättningar, god grogrund och sen låta naturen ha sin gång.

I andra delen tar författarna hjälp av ett annat perspektiv i gestaltmetodik som jag inte har så stor kunskap om. Men vad jag tycker är intressant är när man hittar beskrivningar från olika områden som har stora gemensamma drag.

”…meningsskapande är en aktiv handling i hjärnan. Givet den information som du som person tar in så skapar du själv mening. Av olika fragment av information skapar du en helhet, en så kallad gestalt. Gestalt betyder meningsfull helhet och den mening som uppstår är subjektiv och kopplad till varje persons unika erfarenheter och sätt att fungera.”

Det stämmer mycket bra överens med beskrivningen av vad meningsskapande är enligt ego-utvecklingsteorierna. Därefter introduceras ett verktyg för utveckling i form av en cirkel med de två halvorna Medvetenhet och Integrering

Medvetenhet handlar om att bli varse en ny aspekt eller något nytt i sig själv eller i sin omgivning, även om det inte verkar passa in i det rådande meningsskapandet. Den andra halvan går ut på att integrera detta nya och göra det till sitt. Som jag ser det är detta en variant på vad Kegan kallar objektifieringen när ett subjekt görs till objekt eller processen Wilber kallar differentiering och inkludering och det är väldigt intressant när liknande insikter kommer från ett annat fält och en annan vinkel. Här demonstrerar författarna olika delsteg i processen mellan två stadier, men också antar jag i mindre steg av utvecklingen och enskilda aspekter och personliga insikter.

Det finns ett par kritiska perspektiv som vi bör föra fram, inte bara mot boken utan mot hela vuxenutvecklingsfältet. Ett är att vi lätt gör de högre stadierna eller utvecklingsprocessen som sådan till norm och att en arbetsgivare kan få för sig att ställa krav eller tryck på den anställde att utvecklas om denne är in over his head och inte klarar av att hantera de anbefallda arbetsuppgifterna. Det finns en lång diskussion kring den frågan som bör hållas vid liv.

En annan invändning jag har är kring beskrivningen av självkänsla som något som går från låg till hög i takt med att man utvecklas. Min syn på självkänsla, alltså hur ljusa eller mörka färger man målar sin självbild i, i samband med olika stadier är att den inte nödvändigtvis går från mörk till ljus utan snarare från svart-vit till mer nyanserad och differentierad. Vad som är typiskt för självkänslan för exempelvis den Expertorienterade är att den är knuten, odifferentierad, till prestationen ”jag är vad jag presterar”, vilket också nämns i boken. Och den är inte nödvändigtvis låg, den kan vara hög om man upplever sig prestera bra. Några passande och tänkvärda ord från en av förgrundsfigurerna Susanne Cook-Greuter är “Higher is not better, not happier.”

De kritiska perspektiven till trots så innebär att ta ledarskapet till nästa nivå alltså ingen klyscha. Det är möjligt, nivåerna är väl kartlagda och det baseras på mycket gedigen forskning kring hur vi människor utvecklas. Den här boken ger en bra och rättvisande introduktion till några stadier av meningsskapande eller ego-utveckling som man bör ha koll på som coach, för att förstå hur chefen är funtad och som kan vara till hjälp för den egna utvecklingen. Bara man kommer ihåg att det tar tid. Fast å andra sidan har vi ju hela livet på oss…

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , | Comments Off on Ta ledarskapet till nästa nivå

Ordning och stadie

Posted on 2011/12/04 by admin

Fram till nu har jag växlat mellan begreppen stadie, ordning och de mer neutrala nivå eller steg för att beskriva utvecklingsstegen i respektive teori och nu är det dags att skilja ut dem.

Ordning (order of complexity) beskriver svårighet i en uppgift (task), tex att koppla ihop två abstrakta variabler i en formell struktur. Den har inget med människor att göra utan kan ses som en analytiskt härledd nivå av komplexitet. Det är lika analytiskt som att säga att en triangel har tre sidor, vilket den per definition har. Det här kan vi se som det ramverk vi snickrar ihop för att få en teori över komplexitet som hör hemma i idévärlden.

Stadie (stage of complexity) beskriver den bedömning vi gör av en människas förmåga att lösa ett visst problem av en viss ordning. Om en person står inför problemet att koordinera två abstrakta variabler till en formell struktur så kan denne antingen lyckas eller misslyckas. Aktiviteten att lösa uppgiften som består i att i sitt inre organisera informationen som krävs kallar vi utförande (performance). Om personen lyckas lösa uppgiften gör vi bedömningen att denne i denna domän och vid detta tillfälle befinner sig på åtminstone stadie 10 formell.

Ett exempel: Jag ber Jakob (5 år) att rita en cirkel. En cirkel är mängden av punkter i planet som ligger på samma avstånd, cirkelns radie, till en given punkt, cirkelns mittpunkt. Det är alltså definitionen, konnotationen, som placerar cirkeln i Platons idévärld där han hade sina ideala rena former. Uppgiften har en viss komplexitetsordning.

Jakob ritar då figuren nere till höger:

Han säger sen ”Nej, det är ju ett ägg. Jag gör en ny.” och ritar sen figuren ovan.

Jag får här en ledtråd till hur han värderar figuren efter vad han själv tycker är en cirkel. Jag tittar på figuren och ser att det fortfarande inte är en perfekt cirkel enligt definitionen. Den är inte perfekt rund och strecket har en tjocklek. Ingen kan rita en perfekt cirkel.

Nu ska jag alltså avgöra om Jakob har lyckats med uppgiften och det jag frågar mig är hur han organiserar information i sitt inre. Jag gör bedömningen att han lyckas men jag kan aldrig vara helt säker. Jakobs cirkel befinner sig i Platons sinnevärld som han menade var en blek kopia av idévärlden och den information vi får från våra sinnen är mindre tillförlitlig då våra sinnen kan bedra oss enligt honom (Platon alltså, inte Jakob). Med min bedömning så kan jag säga att Jakob befinner sig på åtminstone det stadie som motsvarar den ordning av komplexitet uppgiften befinner sig på.

Jakobs cirkel tillsammans med alla andra i verkligheten existerande figurer som vi kallar cirklar är denotationen av en cirkel.

Alltså, en uppgift har en viss komplexitetsordning  som vi med full säkerhet kan fastställa och när en person försöker lösa uppgiften så kan vi bedöma dennes stadie av komplexitet. Bedömningen kommer aldrig att vara 100% säker eftersom vi aldrig kan vara säkra på hur personen verkligen organiserar informationen i sitt inre. Denne kan använda klyschor eller rapa upp något utantillinlärt som svar på en komplex fråga. Därför är det i regel en fördel att vid en intervju försöka gräva djupare genom att ställa uppföljande frågor som ”Vad menar du med x?” så att man får fram hur denne organiserar informationen.

Att MHC skiljer på ordning och stadie gör att man exempelvis kan variera uppgifter med olika ordning av komplexitet och fördefiniera en rad olika uppgifter och anpassa för situation. Eller så kan vi titta på en arbetsbeskrivning och avgöra dess komplexitetsordning sedan försöka hitta en människa som befinner sig på det stadiet att denne kan klara av lösa arbetsuppgifterna. Man kan säga att man med MHC:s ordningar kan definiera en utvecklingsskala och med den som måttstock avgöra fördelningen för en population – alltså vilka stadier de befinner sig på.

MHC, Model of hierarchical complexity, är alltså en teori som beskriver komplexitetsordningar. När vi ska stadiebedöma, ”koda” eller ”scora”, använder man HCSS, Hierarchical complexity scoring system, vars manual kallas ”How to score anything”. HCSS är bara en tillämpning av och bygger förstås helt på MHC.

Om man jämför med Kegans subjekt-objektteori så kallar han sina steg för ”orders of consciousness” eftersom han beskrivit dem utifrån sin teori snarare än från empiriskt material. Loevingers steg kallas följaktligen stadier av ego-utveckling.

Commons: Introduction to MHC… med beskrivning av ordning och stadie.

HCSS-manualen: How to score anything.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , | 3 Comments

Horisontell och vertikal utveckling

Posted on 2011/12/03 by admin
I MHC skiljer man mellan horisontell och vertikal utveckling där den förra handlar om att göra ”mer av samma” och den senare om att göra ”helt nytt”. Horisontell utveckling är alltså en ökad komplexitet inom respektive stadie. Om vi tar som exempel att gripa en bit mat och stoppa den i munnen. Det är en mer komplex uppgift att göra samma sak fast flera gånger, med fler matbitar. Det är också mer komplext att behöva sträcka sig längre eller lyfta tyngre matbitar som kräver båda händerna eller göra det i mörker. Men samtliga svårigheter befinner sig på samma stadie och innebär därför bara en horisontell utveckling i komplexitet. 

Att beräkna 1+2 är enklare än att beräkna 1234234+142435345, men skillnaden i svårighet är endast horisontell. På samma sätt ligger det endast en horisontell ökning i komplexitet i att koordinera flera än två konkreta historier, bolla med flera abstrakta variabler, koppla ihop längre formella kedjor (a ger b som ger c som i sin tur ger d osv) eller bygga större system med fler abstrakta variabler som indata.

En vertikal utveckling är vad vi gått igenom, alltså en komplexitetsutveckling som innebär att man avancerar till nästa utvecklingsstadie. Vertikal utveckling handlar alltså om att ta svårigheten till nästa nivå vilket innebär ett kvalitativt skifte i svårighet (de är inte klyschor så länge de definieras).

Horisontell och vertikal utveckling är också något Susanne Cook-Greuter nämner inom ego-utvecklingen med samma innebörd. Horisontell är att bli bättre på något inom ramarna för ens meningsskapande, man tillägnar sig en ny färdighet eller blir bättre på att hantera de problem man upplever är av yttersta vikt medan vertikal innebär att man utvecklar hela sitt meningsskapande, ifrågasätter och ser utanför sina egna referensramar, ser sig själv på ett nytt sätt och ser nya och större problem som är av yttersta vikt. Kort sagt är horisontell utveckling den som sker inom ett stadie medan vertikal sker från ett stadie till nästa.

Ibland används begreppsparet translation och transformation på samma sätt, tex inom lärande. Translation är när man tillägnar sig ny kunskap, transformativt lärande är när denna nya kunskap dessutom förändrar en själv i grunden.

Horisontell/vertikal utveckling och translation/transformation motsvarar Piagets assimilering/ackommodering där den förre beskriver kunskap som fogas in, assimileras, i befintliga strukturer medan den senare handlar om att strukturerna transformeras, ackommoderar, till ett nytt jämviktsläge med högre (vertikal) komplexitet.

Det är viktigt att påpeka att den ena förstås inte utesluter den andra. Det går inte att bara ägna sig åt vertikal utveckling hur sexigt det än låter.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

MHC – Stadie 12-14

Posted on 2011/11/25 by admin

12. Metasystematisk Här kan system ses som just begränsade, sammanhängande system och dessa kan koordineras eller jämföras med andra system. Det kan vara tex olika ideologier som jämförs eller kombineras. Man kan också förstå en ideologi och dess perspektiv på verkligheten med tillhörande agenda som något som skiljer sig från verkligheten och var detta glappet består i. Man kan också jämföra olika kulturer och värdesystem med varandra eller visa hur de samverkar. Ett sätt att definiera vetenskapligt tänkande är att kunna kombinera en analytiskt formulerad modell som härletts fram utifrån en uppsättning antaganden och testa denna empiriskt genom en uppsättning experiment.

Det kan också handla om att kombinera en systemförståelse av ekonomi med en systemförståelse för resursfrågor och väva in en social dimension som formulerat i Brundtlandkommissionens syn på hållbar utveckling. I mekaniken är Newtons rörelselag metasystematisk eftersom den koordinerar kraftgeometri med kinematik (acceleration). På den här nivån är man i regel varse att det börjar bli tunnsått med människor som kan föra så här komplexa resonemang. Har man insett enskilda systems otillräcklighet har man som regel en viss förståelse för tankens begränsningar.

13. Paradigmatisk På paradigmatisk nivå koordineras flera metasystem för att skapa hela paradigm. Här måste mycket stora mängder information och vitt skilda områden kunna överblickas. Det kan handla om tvärvetenskapliga områden som psykofysik. Nya formulerade paradigm är ofta originella och revolutionerande för samtiden. Det är enklast att hitta exempel från fysiken, till exempel vågekvationen som fås genom att koordinera Newtons rörelseekvation, allmänna gaslagen och kontinuitetsekvationen (samtliga metasystem) eller Maxwells ekvationer som också ger en vågbeskrivning fast av elektromagnetisk strålning.

Ett närmare exempel är om vi lyckas koordinera de olika modellerna från det här fältet, komplexitet, ego-utveckling, värderingar, struktur på det personliga planet. Sedan visar vi hur utvecklingen kan förstås som en växelverkan mellan en personlig utveckling, en kulturell utveckling, en teknologisk/organisatorisk och en beteendemässig. Då är vi uppe på paradigmatisk nivå, men vi är inte nödvändigtvis på det stadiet eftersom andra redan varit där före. Mer om skillnaden snart.

14. Kors-paradigmatisk Här koordineras följaktligen hela paradigm för att skapa kors-paradigm. Igen hittas enklast exempel genom att gå tillbaka till historiska exempel tex Copernicus som kombinerade elliptisk geometri med en heliocentrisk världsbild eller Newtons syntes mellan fysiken och den matematiska analysen. Commons nämner också framstegen av Descartes, Darwin, Einstein, Planck och Gödel. (Commons, M. L. & Richards, F. A. Four postformal stages In J. Demick (Ed.), Handbook of adult development (1999)).

Ytterst få personer hanterar de här nivåerna och det återstår att visa att exemplen ovan verkligen är kors-paradigmatiska, alltså med reservation för revideringar. Att visa att saker hör hemma där de gör görs genom att härleda framstegen i detalj och på så sätt steg för steg visa hur nivåerna på vägen upp byggs upp och med exakt vilka byggstenar. Hittills är det bara vågekvationen som härletts genom nivåerna. Härnäst står mekaniken med relativitetsteorin och kvantmekaniken med på listan, följt av koordineringen av de båda till strängteorin.

En sista liten kuriosa som kan nämnas är att Sara Ross föreslagit ett stadie 15 som hon kallar performative recursive som går ut på att se fraktalt mönster i hela utvecklingen genom alla stadier som upprepar sig i transitionerna mellan respektive stadie. Hon presenterade resultatet på en poster vid ett SRAD-möte, Commons promenerade fram, tittade en stund, hummade lite och gick sen vidare.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 4 Comments

MHC – Stadie 9-11

Posted on 2011/11/20 by admin

I och med nästföljande stadie går vi från det specifika och konkreta till det abstrakta och föreställda.

9. Abstrakt Tidigt formaloperationell som Piaget kallade det, introducerar abstraktioner som stereotyper (invandrare, terrorister, ledare), personlighetsdrag (godmodig, opålitlig, reko), kvantifikatorer (alla, ingen, alltid) eller abstrakta variabler som x, y eller t. Variablerna pekar inte på specifika eller konkreta lägen eller tidpunkter ”ute i verkligheten” utan de är just generaliseringar och pekar på alla möjliga utfall av x, y eller t. Vanliga argument på abstrakt form är generaliseringar och imperativ utan rationalisering ”Regler ska följas!”

10. Formell Två abstrakta variabler koordineras, typiskt i ett orsak-verkansamband av formen ”om x så y” (observera att x och y måste vara abstrakta variabler, jfr med stadie 7 primär). Det sker vid logiska härledningar och formulering av enkla fysiska lagar. Ökad koldioxidnivå i atmosfären ger ökad global uppvärmning, ökad BNP ger mer lycka, demokratisering ger mindre grad av krigsföring osv. Här ser vi till exempel på envariabelsamband f(x), till exempel tyngdlagen F = mg som säger att jordens dragningskraft på en kropp (abstrakt variabel) är lika med kroppens massa (abstrakt variabel) gånger gravitationskonstanten.

11. Systematisk Minst två formella samband ska koordineras och samverka för att skapa ett koherent sammanhängande system. Den enklaste formen är en ond cirkel där a medför b som i sin tur medför a, tex ”för att få ett jobb måste man ha en bostad, men för att få en bostad måste man ha ett jobb”. Eller i klimatfrågan där ökad koldioxidnivå ger ökad temperatur vilket i sin tur bidrar till ökad koldioxidnivå. Matematiskt ser vi det som flervariabelsamband f(x,y), till exempel Newtons tyngdlag på generell form där gravitationskraften mellan två kroppar är en funktion av kropparnas massor m1 och m2 såväl som avståndet emellan dem r enligt F = m1m2G/r2. Vanliga ord som dyker upp på systemnivå är kontext, ideologi, struktur, kultur, multivariat och förstås system som i politiskt, ekonomiskt eller ekosystem.

Värt att notera är att dessa tre stadier som behandlar abstrakta variabler och samband har motsvarigheter i de konkreta stadierna 6-8. Preoperationell – en historia; primär – en historia koordineras med verkligheten; konkret – flera historier koordineras.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | 2 Comments