Vi avbryter teorigenomgången för ett viktigt meddelande. Sveriges första bok inom området ledarskap/personlig utveckling som baseras på vuxenutvecklingsteorier har precis släppts! Boken heter Ta ledarskapet till nästa nivå och är skriven av Katharina Arenvi, Annika Bransen och Ulf Giege (bokens hemsida). Här följer en recension och diskussion kring ämnet.
Boken är uppdelad i två delar där den första presenterar ledarskap ur ett vuxenutvecklingsperspektiv genom att introducera tre stadier som benämns Expertorienterad, Måldrivande och Samskapande – de är alltså ego-utvecklingsstadier och motsvarar Expert, Achiever och Autonomous (ser det ut som). Stadierna introduceras översiktligt och exemplifieras av tre fiktiva personer Anna, Maria och Fredrik som alla går igenom de tre stadierna i sina respektive karriärer och vilka kriser de går igenom när de tar sig till nästa nivå.
Greppet känns igen från Bill Joiners och Stephen Josephs Leadership agility som använder ”the five Ed’s” för att beskriva en chefs sätt att hantera en utmaning från fem olika stadier. Här begränsar sig författarna alltså till tre stadier, de två första är naturliga val eftersom vi där hittar uppskattningsvis 2/3 av den svenska befolkningen (och ledarna) där och det sista är ett lämpligt högt stadie. Individualist-stadiet hoppas alltså över och en del skulle argumentera för att det i själva verket bara är en transition, det kan dock vara bra att ha i åtanke att det finns flera på Individualist-stadiet än Autonomous och uppåt.
Jag tycker att introduktionen med tre olika personer som rör sig genom de tre stadierna funkar utmärkt. Det är lättillgängligt med illustrerande beskrivningar av hur exempelvis problemlösningsförmåga, helhetssyn och flexibilitet förändras och utvecklas genom stadierna. Motsvarigheten Leadership agility är betydligt mer omfattande men också tyngre och inte särskilt lämplig som introduktion till ämnet.
Andra delen handlar om att närma sig dynamiken i hur utvecklingen går till när man rör sig från ett stadie till nästa och erbjuder insikter och verktyg för att understödja denna, något man måste närma sig med stor försiktighet och ödmjukhet:
”Glöm inte bort att utveckling tar tid. Det kan ta många år. Pressa dig inte för hårt. Även om du vill utvecklas finns det perioder då du helt enkelt står stilla.”
Det finns ett klassiskt svar från Piaget på frågan han ofta fick ”Hur får jag mitt barn att utvecklas snabbare?” som löd ungefär ”Det är som att dra bladen ur grenen.” Utvecklingen måste få ta sin tid och ske på sina egna villkor. Det enda vi kan göra är att skapa gynnsamma förutsättningar, god grogrund och sen låta naturen ha sin gång.
I andra delen tar författarna hjälp av ett annat perspektiv i gestaltmetodik som jag inte har så stor kunskap om. Men vad jag tycker är intressant är när man hittar beskrivningar från olika områden som har stora gemensamma drag.
”…meningsskapande är en aktiv handling i hjärnan. Givet den information som du som person tar in så skapar du själv mening. Av olika fragment av information skapar du en helhet, en så kallad gestalt. Gestalt betyder meningsfull helhet och den mening som uppstår är subjektiv och kopplad till varje persons unika erfarenheter och sätt att fungera.”
Det stämmer mycket bra överens med beskrivningen av vad meningsskapande är enligt ego-utvecklingsteorierna. Därefter introduceras ett verktyg för utveckling i form av en cirkel med de två halvorna Medvetenhet och Integrering
Medvetenhet handlar om att bli varse en ny aspekt eller något nytt i sig själv eller i sin omgivning, även om det inte verkar passa in i det rådande meningsskapandet. Den andra halvan går ut på att integrera detta nya och göra det till sitt. Som jag ser det är detta en variant på vad Kegan kallar objektifieringen när ett subjekt görs till objekt eller processen Wilber kallar differentiering och inkludering och det är väldigt intressant när liknande insikter kommer från ett annat fält och en annan vinkel. Här demonstrerar författarna olika delsteg i processen mellan två stadier, men också antar jag i mindre steg av utvecklingen och enskilda aspekter och personliga insikter.
Det finns ett par kritiska perspektiv som vi bör föra fram, inte bara mot boken utan mot hela vuxenutvecklingsfältet. Ett är att vi lätt gör de högre stadierna eller utvecklingsprocessen som sådan till norm och att en arbetsgivare kan få för sig att ställa krav eller tryck på den anställde att utvecklas om denne är in over his head och inte klarar av att hantera de anbefallda arbetsuppgifterna. Det finns en lång diskussion kring den frågan som bör hållas vid liv.
En annan invändning jag har är kring beskrivningen av självkänsla som något som går från låg till hög i takt med att man utvecklas. Min syn på självkänsla, alltså hur ljusa eller mörka färger man målar sin självbild i, i samband med olika stadier är att den inte nödvändigtvis går från mörk till ljus utan snarare från svart-vit till mer nyanserad och differentierad. Vad som är typiskt för självkänslan för exempelvis den Expertorienterade är att den är knuten, odifferentierad, till prestationen ”jag är vad jag presterar”, vilket också nämns i boken. Och den är inte nödvändigtvis låg, den kan vara hög om man upplever sig prestera bra. Några passande och tänkvärda ord från en av förgrundsfigurerna Susanne Cook-Greuter är “Higher is not better, not happier.”
De kritiska perspektiven till trots så innebär att ta ledarskapet till nästa nivå alltså ingen klyscha. Det är möjligt, nivåerna är väl kartlagda och det baseras på mycket gedigen forskning kring hur vi människor utvecklas. Den här boken ger en bra och rättvisande introduktion till några stadier av meningsskapande eller ego-utveckling som man bör ha koll på som coach, för att förstå hur chefen är funtad och som kan vara till hjälp för den egna utvecklingen. Bara man kommer ihåg att det tar tid. Fast å andra sidan har vi ju hela livet på oss…