”Varför fattar inte folk?? All information finns ju tillgänglig!!”
Finns det någon person som aldrig ondgjort sig över andras bristande förståelse?!
Vi lever i ett informationssamhälle med en i stort sett obegränsad mängd information som sköljer över oss. Det är förstås en välsignelse men samtidigt en förbannelse. Vi har obegränsad tillgång men samtidigt inte möjlighet att som enskilda individer tillgodogöra oss allt – informationsflaskhalsen sitter längst upp, strax ovanför axlarna, på mottagaren. Förmågan att navigera och avancera i informationsfloden (havet?) har blivit kanske den viktigaste konkurrensfördelen i det postindustriella samhället – Kunskap är mackt!
Förra inlägget berörde hur vi stödjer utvecklingen mot komplext resonerande. Men vad finns för hinder och varför kör vi fast? Vilka faktorer sätter stopp för vår förståelse?
Den första självklara faktorn är tidsaspekten, vi hinner inte sätta oss in i allt som händer utom i möjligen det specialområde vi kanske har som yrke eller som eget intresse. Att skapa relationer till trovärdiga specialiserade människor och informationskällor kan här vara en bra strategi. (kritiskt tänkande är ett kommande tema)
En andra faktor är komplexiteten. Jag gjorde för ett par år sen ett seriöst försök att läsa in mig i klimatfrågan, antropogen (androgen skrev jag först och där rök min trovärdighet i den frågan 😉 eller ej och i så fall vad göra åt det. Till en början litade jag på IPCC i brist på egen underbyggd ståndpunkt. När jag sedan plöjde mig ner i frågan (eller upp i komplexitet) svängde jag faktiskt fram och tillbaka ett par gånger. Jag tvingades inse att jag helt enkelt inte hade möjlighet att bli helt säker eftersom ämnet var för komplext för mig. Det spänner över för många vetenskapliga områden. Jag ser mig nu som agnostiker som drar ganska långt åt det oskeptiska hållet eftersom jag förstod och
köpte de grundläggande mekanismerna, faktumet att det blir varmare och att andra faktorer tycktes eliminerade. Men helt säker är jag inte och jag skulle säkert få stryk i en debatt av en duktig skeptiker.
Ett annat exempel på komplexa fenomen är skuldkrisen eller eurokrisen vi nu ser. Ens ståndpunkt vad den beror på och vad som bör göras är i högsta grad en funktion av hur komplexa resonemang man kan förstå. Och hur hänger skuldkrisen ihop med USA:s finanskris? Och varför ockuperar folk Wall street?
Den sista begränsande faktorn jag tänkte vädra är det som brukar kallas Confirmation bias som kort kan beskrivas som tendensen att föredra information som stödjer ens ståndpunkt över information som motsäger den. Den kan ta sig uttryck att man bara söker information som bekräftar ens position, tex genom att bara läsa vänstertidningar om man drar åt vänster och vice verca.
Det kan också komma av att man investerat prestige och trovärdighet i en position man tagit som man inte vill backa från. Kanske efter att ha tittat på Uppdrag granskning: ”Fy, hemska myndigheter/byggföretag/riskkapitalister/osv som trampar på stackars individer”. Sedan tillkommer ny information från en annan vinkel (”Va?! Har UG vinklat reportaget??”) och det känns lite skämmigt efter att precis ha spytt galla över myndighet X på twitter. Ibland kan det vara bra att hålla sig kall några dagar till mer information kommit på bordet.
En bias kan komma av att man kan tolka samma information på olika sätt beroende på ens ståndpunkt, tex kan det faktum att pojkars skolbetyg är 90% av flickors förklaras antingen av en destruktiv manlig antiplugg-kultur bland pojkarna eller av någon slags diskriminering från skolan beroende på ens ståndpunkt i jämställdhetsdebatten. Eller olika könsmönster som bevis för att det finns biologiska skillnader eller bevis för att det finns kulturellt skapade förväntningar.
Ur ett ego-utvecklingsperspektiv är meningsskapandet en persons sammanhängande världsbild som en ny bit information ska fogas in i. Går den nya informationen emot de mest grundläggande intuitionerna så bortses den från eller förnekas som en främmande organism stöts bort av immunförsvaret. Om den ändå hålls kvar i medvetandet kan den ge upphov till en kognitiv dissonans som kan upplevas som ångestfylld och förvirrande. Vi vill ju så gärna ha enkla och sammanhängande världsbilder att stå på vilket ger trygghet och handlingskraft!
Och som forskare är det tänkt att vi ska vara objektiva och fria från förutfattade meningar och ideologier och sätta sanningen högst. Från Karl Popper har vi också lärt oss att vi ska sträva efter att falsifiera våra egna hypoteser, men det är svårare än man kan tro, även inom naturvetenskap/teknik. Tipset är väl att man bör granska sina egna antaganden eller i alla fall vara öppen med dem och ständigt välkomna en yttre granskning. Det är i alla fall en av lärdomarna jag drar av den sevärda Norska dokumentärserien Hjernevask (lösenord: hjernevask).
Då informationen och perspektiven kommer att fortsätta strömma över oss är det bäst att inte slå ner några permanenta pålar i flodbottnen. Då bör kunskap snarare ses som tillfälliga konstruktioner i väntan på bättre sådana. Vi kommer kanske aldrig undan den där rädslan att tvingas rycka upp den sista bärande pålen då vi riskerar att svepas med i floden. Kanske är det bäst att börja bygga en flotte!?
Den som vill bli skicklig att navigera gör klokast i att vara transparent med sina antaganden, lyhörd till kritik och kanske främst självkritisk.
”Utan tvivel är man inte riktigt klok”
Tage Danielsson
Pingback: MHC – Transitionssteg | Fication