Mer humaniora till ekonomiutbildningarna förespråkar Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching i boken “Rethinking undergraduate business education – Liberal learning for the profession” som Bengt Kristensson Uggla refererar till i sin understreckare i dagens SVD. Så vad är då problemet med dagens (amerikanska) ekonomstudenter?
”En aktuell amerikansk undersökning visar också att de som studerar företagsekonomi tänker mer instrumentellt, mer sällan diskuterar kursinnehållet utanför lärosalarna, läser färre böcker vid sidan av kurslitteraturen samt besöker färre konstutställningar, konserter och teaterföreställningar än andra jämförbara studerandegrupper.”
Ekonomerna beskrivs som snävt och endimensionellt rationellt tänkande i bemärkelsen ”maximera egen karriär och företagets vinst”. Vad är det då som föreslås av Carnegieförattarna för att vidga ekonomstudenternas vyer? Jo, mera humaniora. Men vad innebär det och vilka färdigheter är det tänkt att leda till? Tre nyckelkompetenser förs fram som inspirerats från det Roger Martin kallar integrative thinking (integrativt tänkande ligger mycket nära integralt tänkande i beskrivning, ibland är de utbytbara):
”För det första analytiskt tänkande, som står för ett slags formaliserad kontextoberoende kunskap, den vi till exempel möter inom matematiken. Även om författarna ser denna som en nyckelkompetens som är oundgänglig för att alls framstå som trovärdig som ekonom, så varnar författarna likväl för att endast fokusera på denna kompetens. För den som ska hantera komplexa situationer och kunna förhandla mellan motstridiga intressen och perspektiv är analytiskt tänkande nödvändigt, men på intet sätt tillräckligt.”
Det här precis vad MHC handlar om. Att tänka komplext och hantera en komplex verklighet är ytterst viktigt men inte tillräckligt:
”Därför lyfter författarna, för det andra, fram nödvändigheten av att kunna se mångtydigheten hos ett fenomen och att använda olika referensramar (multiple framing), för att se världen utifrån olika perspektiv. Denna förmåga att skifta synsätt, att arbeta intellektuellt med skilda och i grunden motstridiga referensramar, relatera oförenliga analytiska perspektiv till varandra och ta professionellt ansvar i situationer av hög komplexitet och markerad pluralitet förutsätter tolkningsmedvetenhet.”
Det här är vad man kan kalla perspektivmedvetenhet som jag inte tagit upp så mycket men Thomas Jordan brukar trycka mycket på det. Denna förmåga att förstå och skifta referensramar är en kognitiv färdighet som är kännetecknande för autonomous-stadiet.
”Den tredje nyckelkompetensen, den självreflekterande förmågan att undersöka mening och sammanhang (the reflective exploration of meaning), introducerar frågor som handlar om identitet och självförståelse hos de personer som ingår i utbildningen. Författarna vill på så vis komma tillrätta med vad man skulle kunna beskriva som ett antropologiskt underskott. Tolkningsmedvetenhet förutsätter att man känner sig själv och kan ta ansvar för sina tolkningar. Men ämnesintegration förutsätter att man själv är en välintegrerad person. Att man uppfattar sig själv som handlande och ansvarig är en förutsättning för både ett fördjupat lärande och en mogen framtida yrkesutövning.”
Detta är precis vad meningsskapande eller ego-utveckling handlar om! Också här beskrivs autonomous-stadiet.
”Carnegieförfattarna refererar till undersökningar av Roger Martin, som visar att framgångsrika företagsledare och entreprenörer kännetecknas just av en förmåga att hålla samman och växla mellan inifrån- och utifrånperspektiv, affärs- och samhällsperspektiv, att samtidigt hålla diametralt olika idéer i huvudet för att sedan utan panik framställa en syntes som är överlägsen alternativen.”
Växla mellan inifrån- och utifrånperspektiv är vad Bill Torbert kallar Action inquiry.
Sammanfattningsvis förespråkar Carnegieförfattarna att dagens ekonomer behöver mer av det vi beskriver inom vuxenutvecklingen. De behöver bli komplexare i sitt tänkande, ha större förmåga att ta olika perspektiv, vara mer mogna och självmedvetna och integrerade i sitt tänkande och varande.
Vad är alternativet? Vad innebär det att sakna dessa nyckelkompetenser? Då är man självcentrerad, fragmenterad och instrumentell. Något som stämmer bra överens med beskrivningen av expert-stadiet. Är det någon som tror att vi behöver mer av den varan i denna turbulenta tid?