AQAL – Utvecklingslinjer

Posted on 2012/03/03 by Kristian

Att tala om endast en sorts utveckling ger en alltför förenklad bild av en människa. Exempelvis innebär ju inte att en person med hög kognitiv förmåga, tex mätt med IQ, nödvändigtvis har hög EQ eller god social kompetens. Därför talar man om olika utvecklingslinjer som olika forskare specialiserat sig på att undersöka. Och när vi ser på enskilda människor kan vi konstatera att vi sällan är på samma nivå vid olika aspekter eller linjer. Så istället för en utvecklingsdimension så får vi flera genom att splittra upp utvecklingsstegen i flera linjer, ungefär på samma sätt som Howard Gardeners multipla intelligenser. Här är korta beskrivningar av några av de viktigaste utvecklingslinjerna.

Kognitiv utveckling: Den störste pionjären inom forskningsfältet utvecklingspsykologi var Schweizaren Jean Piaget. Han undersökte hur barn utvecklades i sitt tänkande och delade in dem i följande stadier med ungefärliga åldrar: Sensomotorisk (0-2 år) när barnet kopplar ihop sinnesintryck och rörelser för att förstå omvärlden; Pre-operationell (2-6 år) när barnet lever i en magisk, egocentrerad värld och inte kan ta någon annans perspektiv; Konkret-operationell (7-11 år) då barnet kan använda enkel logik, begrepp som massa, längd och sortera saker i ordning så länge barnet har föremålen eller formerna framför sig; Formal-operationell (12- år) då ungdomen kan tänka abstrakt och koppla ihop abstrakta variabler i t ex naturlagar.

Formal-operationell var det slutliga stadiet enligt Piagets ursprungliga teori, men bl a Michael Commons har utvecklat teorin kring hur stadier eller nivåer av komplexitet byggs upp hierarkiskt genom att transcendera och inkludera närmast tidigare stadium. Commons la till flera stadier, bl a följande fyra postformella stadier som visar hur man kan gå vidare i utvecklingen och tänka alltmer komplext: Systematisk då man kan hantera hela system och kontexter; Metasystematisk där flera olika system läggs ihop till ett metasystem; Paradigmatisk som koordinerar flera metasystem som man ser vid tvärvetenskaplig forskning samt; Kors-paradigmatisk där hela forskningsområden läggs ihop för att skapa nya fält.

Moralisk utveckling: Lawrence Kohlberg var en efterföljare till Piaget och en av de som drog igång vuxenutvecklingsforskningen i USA och Harvard på allvar. Han studerade moralisk utveckling hos människor genom att ställa dem inför ett moraliskt dilemma och se hur de rättfärdigade sina svar. Han kom fram till tre grundläggande nivåer av moraliskt resonerande: Pre-konventionell, då man endast utgår från egen vinning, att få en belöning eller undvika bestraffning; Konventionell, som går ut på att göra vad som är bäst för gruppen, samhället eller kulturen, alltså lyda eller bidra till att upprätthålla regler och konventioner; samt Post-konventionell, där konventionerna kan ifrågasättas och man istället handlar efter en egen inre kompass och efter mer grundläggande principer. En post-konventionell människa kan ägna sig åt civil olydnad eller vägra lyda order om den anser att de som ger ordern missbrukar sin makt. Den pre- och den post-konventionella blandas ofta ihop eftersom de båda är okonventionella, kan ifrågasätta etablissemanget och synas i samma demonstrationståg, något man brukar kalla pre-transsammanblandning (pre-trans fallacy). Kohlberg hade egna erfarenheter från 2:a världskriget där många grymma handlingar försvarades med att man bara lydde order och sitt land, alltså där en konventionalitet kunde ge hemska resultat.

Ego-utveckling: En annan vidareutveckling av Piagets teorier är området ego-utveckling som tar ett helhetsgrepp om hur människan ser på sig själv och på sin omvärld, kort sagt hur människan skapar mening i sitt liv. Jane Loevinger var en forskare som med sin grupp undersökte detta genom att låta människor fylla i ett antal meningskompletterings-test. Under flera decennier har över 10 000 människor genomfört testen. De varierande svaren på alla frågor sorterades i olika högar i grader av mognad och förmåga till självreflektion varvid ett antal stadier kunde urskiljas, från de prekonventionella stadierna (den Impulsiva och Oppurtunisten), till de konventionella (Konformisten, Experten och Strävaren), vidare till de postkonventionella (Individualisten och den Autonoma) och slutligen till de transcenderande (den Konstruktionsmedvetna och den Unitiva). De två sista stadierna kom från en vidareutveckling som gjordes av Susanne Cook-Greuter.

Robert Kegan är en annan forskare som undersökt meningsskapande på olika nivåer. Han skapade sin Subjekt-objektteori som beskriver dynamiken i hur meningsskapande och identifikation går från en nivå till nästa genom att personen kan reflektera över och förhålla sig till det som denne tidigare “satt fast i”. Vid en utvecklingsnivå kan man säga att personen sitter fast i och identifierar sig med ett sätt att se på världen, oförmögen att ifrågasätta eller förhålla sig till det. Det är personens subjekt. Vertikal utveckling kommer av att personen lyckas få distans till det som den tidigare satt fast i och ta det som objekt att förhålla sig till och ifrågasätta. Att gå från en nivå till nästa är att gå från att vara något till att ha det, till exempel: “Jag är inte mina relationer, jag har relationer.” eller “Jag är inte min karriär, jag har en karriär.” Kegans meningsskapande och Loeveringers ego som utvecklas är i nära relation till varandra.

Utveckling av värderingar: Clare Graves var en forskare som gjorde en kartläggningar av människors värderingar. Modellen som kallades Spiral dynamics vidareutvecklades av Don Beck och Chris Cowan. Modellen handlar om hur värderingar förändras och utvecklas genom historien genom att hela värdesystem, vMemes, avlöser varandra. Värdesystemen med ungefärliga år de först uppkommit hos människor:
Beige (100 000 f.kr.), som grundar sig i fysiologiska överlevnadsbehov;
Lila (50 000 f.kr.), typiska för animistiska jägar-samlarsamhällen;
Röd (7000 f.kr.) bejakar egna behov och dominans utan skuld eller skam;
Blå (3000 f.kr.) där auktoritetstroende, självuppoffring och lydnad betonas (traditionella);
Orange (1000 e.kr.) betonar rationalitet och vetenskaplig objektivitet (moderna);
Grön (1850 e.kr) förespråkar pluralism, mångkulturalism och konsensus (postmoderna);
Gul (1950 e.kr); som integrerar samtliga tidigare värdenivåer;
Turkos (1970 e.kr) där olika dimensioner av existens vävs ihop

Varje värdesystem är ett svar på hur individen uppfattar sin omvärld, men kan också ses som en reaktion på föregående värdesystem. Spiral dynamics kan ses som en karta över individers värderingar, men fungerar bäst som en beskrivning över den kulturella utvecklingen.

I och med det kan man ställa sig frågan om det är möjligt att förstå utvecklingen av en individ utan att förstå kulturen som individen är inbäddad i. Och för att förstå en kultur måste man studera hur kulturen utvecklats genom historien, vilket Wilber gjorde:

“The study of psychology inevitably leads to sociology, which inevitably leads to anthropology, which leads back to philosophy.”

Och en beskrivning av kulturers utveckling var något Wilber hittade i Jean Gebsers arbete:

Kulturers medvetandeutveckling: Gebsers arbete och beskrivning av medvetandeutveckling sett genom ett kulturellt filter hade mycket gemensamt med den syn Wilber hade på individens utveckling:
Arkaisk: De mest primitiva kulturerna, odifferentierad mot omgivningen – ett med allt.
Magisk: Jägar-samlarsamhällen i magisk värld med shamaner, andar och ritualer.
Mytisk: Människan brukar jorden, bor i riken med skriftspråk och mytiska gudar.
Mental: Moderna människan med linjär tidsuppfattning, rationalitet och monoteism.
Integral: Ny framväxande mental struktur som integrerar föregående strukturer.

Det är genom Gebser som Wilber tar termen Integral. Frågan som uppstår här är ju om vi ska se utvecklingen som en personlig process eller en kulturell. Kan vi dra gränsen dem emellan? Den frågan tar vi med oss till nästa del som introducerar kvadranterna.

Detta är alltså exempel på utvecklingslinjer som är beforskade, men det är lätt att tänka sig fler domäner som kan vara väl så viktiga som inte har namngivna stadier som kinestetisk eller estetisk utveckling. Och ibland talar man om förmåga till att ta andras perspektiv som exempel på social alternativt kognitiv förmåga.

En konsekvens av att se utvecklingen som uppdelad i linjer är ju att man kan vara på olika nivåer i olika utvecklingslinjer, t ex vara högt kognitivt utvecklad men lågt i den moraliska linjen. Det kan ge otrevliga konsekvenser, t ex när vetenskapliga framsteg görs utan att någon tar ansvar för följderna, något historien inte saknar exempel på.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment

AQAL – Utvecklingsnivåer

Posted on 2012/02/29 by Kristian

En av grundbultarna i det integrala tänkandet handlar om utvecklingsnivåer som innebär att vår mentala utveckling inte är fullbordad när vi blir 18 år, tar körkort, blir myndiga, vuxna och flyttar hemifrån. Vi fortsätter att mogna och utvecklas hela livet. Därför kan man säga att livet inte handlar om att inse en slutgiltig sanning eller landa på en slutlig uppsättning rätta värderingar, utan att det snarare kan ses som en resa genom olika faser eller nivåer där vi när vi kommer till en ny nivå ser på livet på helt nytt sätt än tidigare. Integralteori handlar om att kartlägga denna medvetandeutveckling. Det som då blir tydligt är först och främst att vi inte är klara, vi är långt ifrån framme och värdigutvecklade.

När vi talar om utveckling skiljer vi mellan två olika sorter, horisontell eller vertikal utveckling. Horisontell utveckling är när vi utvecklas inom samma nivå, lär oss fler fakta, mer information eller gradvis ökar vår förmåga inom något område. Vertikal utveckling däremot handlar om att transformeras och se världen och sig själv på ett helt nytt sätt. Ibland använder man begreppsparet translation och transformation för att beskriva utveckling inom de befintliga ramarna respektive utveckling som går utanför ramarna och som ritar om spelplanen.

Även om integralteori främst fokuserar på den vertikala utvecklingen är det viktigt att komma ihåg att det inte är antingen eller – det är både och! Utveckling sker typiskt i platåer av horisontell utveckling följt av språng av vertikal utveckling när det man lär sig eller de insikter man får gör att man förändras i grunden som människa och ser på världen med nya ögon, nya perspektiv, nya paradigm och nya frågeställningar.

När man pratar om utveckling och olika faser i livet tänker man sig ofta att det är som en resa som går längs en linje från a till b till c och så vidare, och det är ofta så man illustrerar utveckling, med en vertikal skala som en stege. Men det är en kraftig förenkling. En bättre liknelse är att tänka att vi först kan uppleva, tänka och röra oss längs en linje. Att förbättra sin förmåga eller att upptäcka nya platser längs denna linje kallas horisontell utveckling. Det är först när vi upptäcker ytterligare en dimension och kan tänka och röra oss från linjen, ut i planet, som vi säger att vi utvecklats vertikalt. Vi har transcenderat ut ur linjen!

Nu när vi kan röra oss i ett plan kan vi illustrera nästa steg i utvecklingen som att vi inte bara fortsätter att röra oss i planet (som nu är horisontell utveckling), utan även lyckas transcendera planet och rör oss ut i en tredje dimension, ut i rummet (vertikal utveckling). När vi försöker tänka oss en framtid, hur vi kommer utvecklas så gör vi det ofta genom att fråga oss i vilken riktning i planet vi ska gå för att komma ut i rummet. Det kan handla om att lära sig läsa, varvid en helt ny värld öppnar sig, eller att lära sig abstrakt tänkande eller förmåga att ta vertikala perspektiv.

Vad som är viktigt här är att vi inte gått från att tänka i planet till att istället bara tänka längst den nya axeln, vi har utvidgat hela vårt tänkande och varande till att omfatta alla tre dimensionerna, de två tidigare och den nya tredje. Vi kan säga att vi rört oss från a till b, men att b inkluderar a, och att vi sedan kan röra oss vidare till c som i sin tur inkluderar både b och a. Det är också viktigt att påpeka att det inte går att hoppa över något steg på vägen och röra oss från a direkt till c, utan att passera b. Precis som att det inte går att åka från Sverige till Världen utan att passera Europa.

Det här mönstret följer utvecklingen inom de olika aspekterna av vårt medvetande, oavsett om det handlar om tänkande, varande, moral eller omsorg. Varje nivå transcenderar och inkluderar den föregående nivån, vilket är en grundprincip. Man transcenderar den ursprungliga nivån och går upp till nästa nivå som inkluderar alla tidigare nivåer precis som en molekyl transcenderar och inkluderar de ingående atomerna som i sin tur trancenderar och inkluderar protoner, neutroner och elektroner.

Det här är viktigt inom de utmaningar som mänskligheten ställs inför idag, där vi ska försöka samarbeta i exempelvis miljö-, klimat-, resurs- och säkerhetsfrågor. Det kräver ett globalt tänkande men också en global identifikation och omsorg, något vi måste utvecklas till om vi ska kunna hantera problemen.

Men vi kan inte förvänta oss att alla hoppar upp till en global identifikation genom någon quick fix  eller någon plötslig kollektiv insikt. Utvecklingen går stegvis från en egocentrisk identifiering där barnet bokstavligen tror att världen kretsar runt henne, att månen följer henne när hon går och att föräldrarnas enda uppgift är att serva henne, till en etnocentrisk där hon identifierar sig med sitt folk och sin kultur till förmån för andra, till en världscentrisk identifiering där hon kan identifiera sig med och ha en medkänsla och omsorg för alla människor, oavsett kultur. Den världscentriska människan kommer inte nöja sig med lösningar som gynnar en själv eller ens eget folk på bekostnad av andra, även om hon förstås fortfarande kommer ha en identifikation och omsorg om sig själv och det egna folket. Den världscentriska identifikationen transcenderar och inkluderar den etnocentriska.

“…att tjäna världen genom att tjäna vårt land, och att tjäna vårt land genom att tjäna världen.”
– Dag Hammarskjöld

Först utvecklade Wilber sin egen modell över utvecklingsnivåerna men efter att ha funnit utvecklingspsykologin med Jean Piagets arbete och det akademiska forskningsfältet vuxenutveckling så ville han inkludera de insikterna i sin teoribildning.  Vuxenutvecklingen har beforskats under flera decennier i framför allt USA och Harvarduniversitetet, där man studerat olika aspekter av denna vertikala utveckling. Dessa olika aspekter kallas här utvecklingslinjer.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 1 Comment

Introduktion till AQAL och integralteori

Posted on 2012/02/27 by Kristian

Här följer en introduktion till integralteori som går igenom beståndsdelarna till Ken Wilbers AQAL-modell. AQAL står för “All quadrants, all level, all lines, all states and all types”, alltså alla kvadranter, nivåer, linjer, tillstånd och typer. Efter genomgången kommer en diskussion om hur AQAL kan användas och vilka konsekvenser som kan följa av teorin. Jag har delat upp introduktionen i flera delar, en del för varje beståndsdel.

Vad är vi? Är vi individer, kulturella eller materiella varelser, eller kanske andliga? Går det att överblicka all kunskap som producerats? Kan vi ens förstå oss själva? Vad är meningen med allt, var kommer vi ifrån och vart är vi på väg? Finns gud och vilken religion har i så fall rätt?

Det är knappast några nya frågor. En del söker, vissa tycker sig ha rätt svar men få är överens. En som på allvar försökt överblicka och kartlägga kunskap inom i alla fall psykologi, filosofi och andlighet är Ken Wilber (1949-). Wilber började läsa in sig på västerländska psykologiska skolor som psykoanalys, behaviorism, humanism och utvecklingspsykologi och kombinerade det med studier av österländska visdomstraditioner som buddhism och hinduism. Han publicerade sin första bok The spectrum of consciousness 1977 och är ett 20-tal böcker senare förgrundsfiguren inom det vi kallar integralteori eller integral filosofi.

Men vad menas med integral? Integral handlar om att integrera, att kartlägga och foga samman olika världbilder, värderingar och perspektiv. Vi ser på världen från olika perspektiv och vi kommer fram till olika slutsatser om de stora frågorna, det har många redan kommit fram till. Istället för att försöka komma fram till vems perspektiv som är det riktiga så innebär ett integralt förhållningssätt att alla ser en viktig aspekt av verkligheten och att alla perspektiv och värderingar behöver inkluderas.

Men det räcker inte att bara låta denna mångfald i perspektiv finnas. Vi måste också förstå varifrån alla perspektiv och värderingar kommer, alltså varifrån människor talar, tänker och lever. En viktig insikt från en sådan förståelse är att det finns en utvecklingsdimension i vårt tänkande, varande, våra värderingar och just vår förmåga att ta olika perspektiv. Den utgångspunkten leder till att vissa perspektiv väger tyngre än andra då de inkluderar mer och tar större hänsyn. Med hjälp av integrala insikter och modeller kan man då  också måla en karta över värderingslandskapet.

Med utvecklingsperspektivet som utgör grundbulten i integralteorin kan vi få en god aning om hur det mänskliga tänkandet och medvetandet utvecklats genom historien för att landa där vi är nu, men också hur vi kommer att utvecklas vidare och vart vi är på väg, som individer och som kulturer.

I vår kultur har vi de senaste seklen gått från ett traditionellt och auktoritetstroende samhälle, vidare till ett modernt samhälle där vetenskapliga, tekniska och industriella framsteg har förbättrat levnadsstandarden, till dagens postmoderna informationssamhälle som betonar pluralism och ifrågasättandet av rationalitet, makt och normer. Nästa steg i utvecklingen som beskrivs av integralteorin betonar att det handlar om just en utveckling. Det är en teori som sätter utvecklingen av människan, kulturen och samhället i centrum.

I integralteorin förs insikter från psykologi, filosofi och andlighet ihop för att få en så rik och mångfasetterad bild av människans potential som möjligt. Eftersom det är så stora och vitt skilda områden som vävs ihop så blir beskrivningarna också målande i stora penseldrag. Det är nödvändigt för att kunna hantera de stora frågorna. Det är inte en helt och hållet färdig teori som presenteras, samtidigt som evolutionen går vidare genom oss bidrar vi också till att fylla i detaljerna och fortsätta utveckla kartorna.

I integralteorin har Wilber hämtat material och inspiration från många andra människor från vitt skilda discipliner, traditioner och kulturer. AQAL handlar om att ta tillvara och föra ihop insikter från vetenskap, filosofi, andlighet och visdoms- och upplysningstraditioner från öst och från väst. Integralteorin kan därmed sägas vara en metavetenskap eller metafilosofi som fogar ihop till synes vitt skilda filosofier, vetenskaper och inte minst praktiker till en slags TOE, en Theory of Everything, precis som man länge eftersträvat i fysiken.

Nu är det dags att gå igenom beståndsdelarna i ordning och vi börjar med den mest centrala – utvecklingsdimensionen.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | 5 Comments

Självkänsla nu!

Posted on 2012/02/19 by Kristian

Titeln anspelar förstås på Mia Törnbloms bok som kanske är den bild av personlig utveckling som fått mest genomslag i vår kultur:

Personlig utveckling handlar om att skaffa sig en bra självkänsla. Men är det så enkelt? Och vad är självkänsla? Och hur hänger det ihop med bilden av personlig utveckling som ges av forskningen – alltså vuxenutvecklingen (händelsevis tog jag upp Mia Törnblom på en föreläsning om Robert Kegan för en månad sen).

Först och främst självkänsla, vad är det? Om självkänslan skriver Törnblom:

”När vi slår upp ordet ”självkänsla” i ordboken står det: ”Medvetenhet om den egna personlighetens värde.” Det vill säga mitt eget värde i mina egna ögon eller hur det faktiskt känns att vara jag.”

vilket jag tycker låter som en bra beskrivning. Törnblom jämför med det vi kallar självbild, alltså bilden jag har av mig själv. Självkänslan kan då sägas vara om vi målat vår självbild i ljusa eller mörka färger, man kan översätta den till en siffra från ett till fem, från låg till hög, från dålig självkänsla till bra.

När vi jämför med ego-utvecklingsteorin enligt Jane Loevinger kan man säga att ordet ”ego”och ”självbild” ligger mycket nära varandra. Ego-utveckling handlar då (bland annat) om hur självbilden utvecklas genom de olika stadierna:

Diplomat: Självbilden definieras av grupptillhörigheten eller hur man ser ut i andras ögon. Här låter man alltså omgivningen måla självbilden åt en.

Expert: Här har man distanserat sig från gruppen och avidentifierat sig från den förra självbilden. Man målar självbilden själv, men den är ofta knuten till förmåga att prestera. Självbild och självförtrodende är alltså identiska, eller som mentala tränaren Lars-EricUneståhl säger ”Vi jobbar inte med självbilder, vi jobbar med målbilder”. Mia Törnblom:

”Om man slår upp ordet ”självförtroende” i ordboken står det följande: ”Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera.” Det innebär att jag tror mig veta att jag kan få saker gjorda, uppnå mina mål och så vidare.”

Achiever: Vad som är typiskt för steget från expert till achiever är att man här lyckas bena isär självförtroendet från självkänslan – en differentiering! Om självkänslan är knuten till självförtroendet som hos en expert är man inget värd när man inte presterar något. En achiever kan alltså misslyckas och ändå ha bra självkänsla! Här kan man säga att självbilden är något man själv bestämmer över och man har sina eget valda ideal att sträva efter. Självkänslan blir enligt Törnblom något man tränar upp genom exempelvis affirmationer. Ur det här perspektivet kan man säga att det Mia Törnbloms bok och lära gör är att hjälpa folk från diplomat- och expertstadierna till achieverstadiet. En ego-scaffold! En baksida kan förstås bli en självbild som blir allt ljusare och en strävan mot allt finare ideal i takt med att man målar lager på lager av vitt över de mörkare områdena.

Individualist: Något som är kännetecknande för en individualist är sökandet inåt och förgängligheten i att klamra sig fast vid ideal och självbilder. Självbilden är snarare ett kreativt kaos, något förgängligt som är under ständig dekonstruktion, en ständig jakt efter autenticitet, en omfamning av mörkret eller kanske ett cyniskt bejakande av ytlighet. En självbild som innehåller glappet mellan bilden man försöker upprätthålla för sig själv och andra och den man innerst inne är.

Autonomous: Ur föregående kaos träder en mera stabil självbild fram, en som betonar resan och processen snarare än en statisk självbild. Ett pärlband, en bilderbok. Självbilden kan närmast liknas vid Barcelonakyrkan Sagrada Familia, ständigt under uppförande. En målning man återkommer till ibland, lägger till nya områden emellanåt och hittar nya djup i emellanåt.

Vilken slutsats kan vi då dra av ovanstående genomgång? Blir självkänslan bättre i takt med att vi går genom stadierna?

Nej, självbilden målas inte nödvändigtvis i ljusare färger. Men den blir mer nyanserad, mer komplex, mer mångfascetterad, den får mer djup och fler dimensioner.

Allan Combs beskrev i sin Consciousness explained better en liknande motsvarande utveckling i konsthistorien där vi gått från grottmålningar (jfr med 4-åringens streckgubbar) till modern abstrakt konst som också väver in åskådaren och kontexten i verket.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , | 3 Comments

Sammanfattning av MHC

Posted on 2012/02/05 by Kristian

”I don’t like mentalistic models”

…brukar Michael Commons säga när man börjar prata om exempelvis Robert Kegans teori. Med det menar han att han inte vill uttala sig om vad som händer inne i våra medvetanden, endast om det vi kan observera. Och det vi kan observera är huruvida personer lyckas lösa uppgifterna som presenteras eller ej. Detta är alltså en behaviouristisk utgångspunkt där de lägsta stadierna handlar om att gå från att koordinera enkla rörelser till mer komplexa rörelser, till de högsta stadierna där man löser alltmer abstrakta problem och fogar ihop allt större sjok av information.

Man kan i alla fall sträcka sig till att hävda följande: om en person lyckas lösa uppgiften med en komplexitet vid en viss ordning så innebär detta att personen har organiserat information i sitt inre vid motsvarande komplexitetsstadie. Ska man vara noga följer inte det av det behaviouristiska förhållningssättet, men det är bra att ha som utgångspunkt när man kodar skrivet material.

Utifrån detta kan vi börja genomföra tester:

1. Med MHC kan vi definiera en skala över vertikal komplexitet, en hierarkisk skala från 0 till 14.

2. Alla uppgifter går att utvärdera med avseende på hierarkisk komplexitet. Vi kan alltså sätta ihop ett test som består av ett antal uppgifter på varje stadie från säg 7 till 12. Uppgifterna kan variera i domän, de kan vara matematiska uppgifter, logiska uppgifter eller etiska dilemman.

3. När vi sedan låter ett antal personer lösa dessa uppgifter kommer de att lyckas olika väl, några få kommer att lösa mycket komplexa uppgifter och i stort sett alla kommer att lyckas lösa uppgifterna med lägst komplexitet.

4. Det har visat sig att uppgiftens komplexitetsordning har mycket hög förklaringsgrad till hur många som lyckas lösa den. Analyserna tyder också på att ordningarna, alltså komplexitetsskalan, har lika stort avstånd mellan alla steg, den är ekvidistant. Det tyder på att man i teorin inte råkat hoppa över något stadie eller att man råkat klämma in något extra stadie som inte borde vara där (kom ihåg att man i stadierna av ego-utveckling enligt Loevinger inte kunde avgöra detta).

5. Stadie hos respektive person är detsamma som ordningen på den mest komplexa uppgiften man lyckats lösa. Observera att detta gäller stadie inom just denna domän och vid detta tillfälle.

6. Typiskt kommer fördelningen av stadier att vara normalfördelad.

Ett annat sätt att testa är att inte ha färdigdefinierade uppgifter utan istället ha öppna uppgifter. Då blir uppgiftens komplexitetsordning inte fastställd utan avhängig hur personerna tolkar uppgiften, det vi kallar ostrukturerade problem. Exempel på öppen uppgift är att besvara följande fråga:

”Hur tycker du vi ska komma tillrätta med integrationsproblemen i Sverige (om sådana finns)?”

Stadie bestäms då inte genom att se om uppgiften är löst eller inte utan genom att scora enligt HCSS. Alternativt kan man som Kohlberg ställa frågan om Heinz dilemma. Eller som Loevinger be om att avsluta meningen: ”Jag är…” (Loevinger har ännu inte scorats enligt MHC även om Susanne Cook-Greuter jobbade en del tillsammans med Commons på den punkten).

Slutsatsen man kan dra är att man med MHC har en stringent, väldefinierad och mycket robust teori som också är grundligt empiriskt belagd enligt testerna som beskrivs ovan. Vi har en skala i form av väl definierade stadier, vi ser att stadierna kommer i en viss ordning, de är ekvidistanta och vi ser som konsekvens att människor presterar med varierande resultat enligt denna skala. Det här har vi alltså mycket gott vetenskapligt stöd att hävda.

MHC gör alltså inte så stora anspråk, eller några alls, på att förklara vad som händer i vårt inre och hur vi är funtade. Det är förstås en styrka att inte vila på några sådana antaganden – de enda axiomen är de som förklarar hur en ordning skapas genom att minst två element från föregående ordning koordineras på ett icke godtyckligt sätt.

MHC:s styrka kan också bli en begränsning i det att den inte uttalar sig om vissa saker, exempelvis affektioner och identitet. Det är ju en behaviouristisk teori där man endast ser till beteendet och sätter denna lika med kognitionen med devisen:

”Thought is action”

Beteendet är alltså det man gör vilket i sin kräver att man organiserar information på ett komplext vis. Men den affektiva dimensionen då? Ja, den uttalar man sig inte om. Och när man gör det så är den implicit som tex känslor av frustration när man inte lyckas lösa ett problem. Men de intressantare frågorna som identitet och subjekt, vem det är som har kognitionen och löser problemen, de lämnar man därhän. För att besvara de frågorna tycker jag man ska gå till Kegan och Loevinger vars teorierna gör detta större anspråk, framför allt då Kegan – till priset av ett sämre vetenskapligt stöd.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , | 1 Comment

Om skillnaden mellan etik och moral

Posted on 2012/01/30 by Kristian

Skillnaden mellan etik och moral blandas ibland ihop och för en del sätts likhetstecken dem emellan. Ofta beskrivs etiken som läran om det rätta handlandet och moralen som det faktiska handlandet eller beteendet. Etiken ska då vara något som ligger grund till moralen, alltså resonemangen som bör mynna ut i ett faktiskt handlande. Etik som hur man tänker och tycker att man borde göra och moralen vad man faktiskt gör.

Inom vuxenutveckling är kanske inte läran eller filosofin om handlandet det som är mest intressant utan snarare olika enskilda människors etik och moral. Kohlberg undersökte ju människors resonemang kring hypotetiska situationer, tex Heinz dilemma. Det heter ju Kohlbergs stadier av moralisk utveckling, men det borde kanske snarare heta Kohlbergs stadier av etisk utveckling eftersom det handlar om vad försökspersonen resonerar sig fram till – etiken. Om dessa resonemang sedan mynnar ut i ett handlande, en moral, som faktiskt är i linje med detta är en annan fråga. Något Kohlberg förmodligen tog för givet. (Och Bengt Brüldes moraltest i Christer i P3 borde då följaktligen kallas etiktestet.)

När Kegan sedan vidareutvecklar Piagets och Kohlbergs slutsatser med sin subjekt-objektteori så vill han ju hitta en underliggande struktur för identiteten och meningsskapandet. Och det gör han med de tre aspekterna eller dimensionerna knowing, being och doing, eller kognition, affektion och beteende (samma dimensioner för meningsskapandet anger ju Cook-Greuter i ego-utvecklingsteorin). Dessa dimensioner är alltså sammanflätade och sammanhängande enligt de som förespråkar ett holistiskt meningsskapande.

Jag föreläste för ett par veckor sen om Kegan och nämnde Subjekt-objektintervjun varvid Thomas Jordan påpekade att det inte handlade om att personen ska resonera kring hypotetiska situationer utan faktiska och eget upplevda situationer där man ska resonera kring varför man gjorde som man gjorde och tänkte som man tänkte. Det är en viktig skillnad och först då man kommer åt meningsskapandet, den djupliggande affektiva dimensionen.

Det här anknyter Kegan till i sin Immunity to change till när det gäller att byta ett beteende, skaffa en ny vana, eller avskaffa en befintlig. Man måste ändra sin förståelse av situationen och inse vad man bör göra (knowing) och man måste ändra sin syn på sig själv (being). Om man lyckas med detta så måste man också testa att handla på det nya sättet (doing). Först då märker man om etiken och moralen hänger ihop. Mer om Immunity to change senare.

Populära talesätt som anknyter till glappet mellan etik och moral:

“You talk the talk. Let’s see if you walk the walk.” (från Full metal jacket)

”Att leva som man lär.”

“Barn gör inte som man säger, de gör som man gör.”

”Your ego is writing checks that your body can’t cash in.” (från Hot shots)

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | Comments Off on Om skillnaden mellan etik och moral

Struktur och innehåll igen

Posted on 2012/01/23 by Kristian

Här beskrev jag skillnaden mellan struktur och innehåll, något som egentligen är ganska abstrakt att förstå. Men det finns ett exempel som vi alla är bekanta med, där vi bollat mellan struktur och innehåll, i form av ett skolämne som enbart handlar om struktur – matematiken.

När vi lär oss räkna gör vi det i regel genom att räkna saker, en kaka, två kakor osv. När vi lär oss addition så gör man det genom att räkna på fingrarna, två fingrar plus tre fingrar är lika med fem fingrar. Men sen ska man ju kunna 6+7=13 utan att behöva tillämpa det på några saker, fingrar eller kakor. Om vi ändå inte lyckas går vi tillbaka och tar ett exempel med innehåll: 6 äpplen + 7 äpplen = 13 äpplen. Men när vi får kläm på det och lär oss multiplikationstabellen eller ställa upp en division med liggande stolen så har vi släppt innehållet. Man kan uttrycka det som att matematiken därmed handlar om att bolla med tomma strukturer.

Sedan när vi kan räknereglerna och kan räkna med tomma tal så vill vi emellanåt kunna tillämpa matematiken på något med innehåll, något en del kallar ”läsetal”: Hur mycket kostar 4 äpplen om ett äpple kostar 3 kr? Detta till skillnad från uppgiften att beräkna 4 gånger 3. Svaret på den första uppgiften är 12 kr och svaret på den andra är 12.

På samma sätt kan man säga att matematiken förhåller sig till fysiken. Matematiken utvecklar verktygen och spelreglerna för strukturerna. När man sedan tillämpar den i fysiken fyller man på med innehåll i form av tid, hastighet, massa osv.

Posted in Uncategorized | Tagged , | Comments Off on Struktur och innehåll igen

Piaget på youtube

Posted on 2012/01/21 by Kristian

Jag har hittat några korta youtube-klipp på 1 min vardera som illustrerar Piagets stadier:

Sensomotorisk:

Barnen lär sig under de första två åren gradvis att objekt existerar oavsett om man ser dem eller inte.

Pre-operationell:

En begränsning hos det preoperationella barnet är att barnet inte kan skilja ett objekts faktiska egenskaper, tex massa, antal, volym, från hur det uppfattas. Om det ser större ut så är det större.

Konkret-operationell:

Till skillnad från vid föregående preoperationella stadie kan barnet här säga att glasen innehåller lika mycket vätska även om det ser ut som de är olika.

Formal-operationell:

Intressant att se tjejen snegla upp till vänster när hon visualiserar den hypotetiska situationen, något den konkret-operationella inte kan göra.

Steget från preoperationell till konkret-operationell som vanligen inträffar någonstans vid 5-7 års ålder innebär också att barnet lär sig att behärska sina impulser och omedelbara begär. Det var något som illustrerades i ett berömt experiment som Goleman tar upp i storsäljaren Känslans intelligens på arbetet, Stanford universitys Marshmallows experiment.

Barnens utveckling följdes genom livet efter testet och de barn som klarade av att sitta i 20 minuter utan att äta marshmallown visade sig lyckas bättre på SAT-prov och uppgavs vara mer välanpassade.

Jag använde Kakmonstret som exempel för att illustrera ett stadie när jag föreläste om Robert Kegans subjekt-objektteori. Från början är det Kegan som tar upp Kakmonstret som exempel på ordning 1, han sitter fast i sina impulser och omedelbara begär.

Ernie å andra sidan ser helt klart ut att vara ordning 2 (Kegan) eller konkret operationell (Piaget). Ernie är ordentligare, mer kontrollerad och vältalig (till skillnad från Kakmonstrets ”me want cookie”) och han tycker om att räkna saker. Här är ett klipp där Ernie gör ett Piaget-experiment på Kakmonstret:

Jämför med kak-experimentet i det här klippet.

En tanke med att introducera Kakmonstret som karaktär i Sesame street, menar Kegan, är att ge impulsen och begäret från Kegans ordning 1 ett ansikte i form av ett monster som är roligt, tokigt, gulligt och harmlöst. Då kan vi säga till barnet att ”du är allt ett riktigt Kakmonster du” och de börjar förmodligen att fnittra. Att göra impuls och begär från subjekt till objekt är en process som, precis som alla stadietransitioner, inte är helt okomplicerad.

Det är nog sundare än att koppla ihop begäret och impulserna med skuld- skamkänslor, eller varför inte skräck!? Här är ett riktigt ruggigt exempel från Pans labyrint där flickan Ofelia fått till uppdrag att hämta en kniv utan att falla offer för frestelsen att äta från det dignande bordet.

Ett tema jag nog kommer att återkomma till är hur inre psykologiska fenomen illustreras med eller projiceras ut till yttre manifestationer.

Posted in Uncategorized | Tagged , , | Comments Off on Piaget på youtube

Complexity and simplicity

Posted on 2012/01/02 by Kristian

…eller komplexitet och enkelhet som det heter på ren svenska, är en klyscha som ibland hörs. Men vad innebär det och hur kan en högre komplexitet ibland göra livet enklare? Låt oss ta ett klassiskt exempel från matematikens historia.

Tysken Carl Friedrich Gauss som var en av matematikens giganter, bland annat känd för normalfördelningskurvan eller Gaussklockan, fick som 10-årig skolelev uppgiften att summera alla tal från 1 till 100, alltså beräkna 1+2+3+4+5+…+96+97+98+99+100. Efter bara någon minut kunde Gauss ange det korrekta svaret 5050.

Hur bar han sig åt? Var han extremt snabb på att räkna?

Nej, han upptäckte en symmetri och använde sig av knepet att dela upp listan av tal i två lika stora delar, 1-50 och 51 -100. Han vände på den senare delen och summerade dem elementvis: 1+100, 2+99, 3+98, osv.

När man adderar första och sista elementet, andra och näst sista osv så här får man samma resultat, 101. Eftersom samtliga tal ska adderas och eftersom båda listorna är 50 element långa blir slutresultatet 101 * 50 = 5050.

Har man sett det här en gång är det enkelt att ta fram ett uttryck för summan S av alla talen från 1 till n, vilket kallas en aritmetisk summa, som blir

S = n(n+1)/2

Frågan vi nu ska ställa oss är följande. Gjorde Gauss problemet enklare eller komplexare? Simplicity eller complexity? Eller både och?

Hur komplext var problemet Gauss fick enligt MHC? Han skulle addera en lång radda tal, 1+2+3+ osv. Uppgiften att addera två tal är ordning 7 primär. Och att göra det många gånger är fortfarande ordning 7 primär, fast med betydligt högre horisontell komplexitet. Gauss problem har alltså en hög horisontell men låg vertikal komplexitet. Principiellt enkelt att genomföra men mycket tidsödande.

Men Gauss gör alltså om problemet till ett som är vertikalt mer komplext, närmare bestämt ordning 10 formell (enligt en diskussion vi hade på yahoo tech-gruppen adultdevelopment)! Och att generalisera resultatet till formeln med n istället för 100 är ytterligare en ordning högre, 11 systematisk.

Slutsatsen här är att Gauss istället för att lösa ett problem med hög horisontell komplexitet gör det till ett problem med hög vertikal komplexitet. Han gör problemet enklare såtillvida att det krävs färre operationer, simplicity, men samtidigt svårare eftersom det krävs en djupare matematisk förståelse, complexity!

Det här är ett typiskt exempel för hur en ny ordning av komplexitet växer fram, genom att man har en stor horisontell komplexitet vid föregående ordning (även om Gauss här måste ta ett par kliv upp i vertikal komplexitet på en gång). Så här lägger man typiskt upp matematikundervisning, medvetet eller omedvetet. Man låter studenten lösa en massa liknande problem tills de tänker ”Nu är det samma rutin en gång till. Tänk om det här går att systematisera? Det hade ju varit enklare!”

Ofta har man ett motstånd mot att systematisera och gå upp till nästa nivå, men när den horisontella bördan blir för stor är det som att kostnaden att ta språnget till nästa nivå är värd att betala. Den följande komplexa nivån koordinerar och organiserar föregående så att den blir enklare att hantera. Det här kan gälla för enskilda människor men också för hela samhällen.

  • Att odla mark är mer komplext än att jaga och samla.
  • Att skapa ett skriftspråk är mer komplext än att föra vidare information muntligen.
  • Att datorisera en administrativ verksamhet är mer komplext än att sköta arbetet med papper och penna.
  • Att som företag använda sociala medier är mer komplext än att använda envägskommunikation.

I samtliga fall skapas nya problem som är komplexare vertikalt men som ändå är värda besväret eftersom man sparar en massa tid och arbete, i alla fall på sikt. Hur många har inte svurit över att det nya datorprogrammet inte är kompatibelt med operativsystemet? Hur många har inte ondgjort sig över negativa kommentarer på företagets facebooksida? Eller svurit över missväxt? Ändå tycks vi vara beredda att betala det priset. Vi har om inte annat varit tvungna för att hänga med i konkurrensen.

Livet har blivit komplexare men enklare.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , | Comments Off on Complexity and simplicity

MHC – Begränsningar och nedåtassimilering

Posted on 2011/12/30 by Kristian

Med MHC kan man alltså bedöma komplexiteten i en text eller handling oavsett kontext. Det låter ju fint, men finns det några begränsningar eller svagheter?

Som jag beskrev här så innebär en stadiebestämning i regel bara en bedömning då vi är ute efter att bedöma hur personen som producerade texten organiserar informationen. Om vi tänker oss en verklighet där språket fungerar som matematiken där alla begrepp är väl och exakt definierade så hade det varit enkelt. Där f är en abstrakt variabel, f(x) är en formell och f(x,y) är en systemvariabel.

Men så fungerar det ju inte i verkligheten, en term ”demokrati” betyder olika saker beroende på vem som yttrar det (se tabell 2 i Sara Ross artikel Postformal (mis)communication), eller ”hållbar utveckling” eller valfri annan floskel. Det här är en begränsning med MHC som man knappast kan skylla teorin för. Det är vi som är slarviga med språket och det är något som dessutom har ett namn: nedåtassimilering (downward assimilation).

Nedåtassimilering innebär att man tar ett komplext begrepp och använder det på ett mindre komplext sätt. Ett exempel är terrorism som i efterdyningarna till 9/11 gjordes till (abstrakt) slagord med ”war on terror” respektive terrorist som blev någon man kunde häkta utan rättegång på obestämd tid, typ.

Här kan man argumentera för att begreppen används på ett alltför enkelt vis, dvs mindre komplext än den korrekta definitionen. Men problemet med det är att det inte finns någon korrekt och universellt accepterad definition av ordet terrorist då detta fortfarande debatteras. Detsamma gäller många andra termer (alla?).

Vi får nog finna oss i att begrepp alltid kommer att glida mellan olika definitioner och komplexitetsnivåer. Därför är det bra att ifrågasätta hur olika människor definierar x när det använder x och själva vara noga med att bygga upp argumentationer. Det viktiga sedan är hur man använder de olika begreppen och hur man organiserar informationen. Först när vi vet det kan vi göra en tillförlitlig bedömning av komplexiteten.

Man ska också vara medveten om att det finns en möjlighet i att glida mellan nivåerna som en skicklig politiker och kommunikatör är medveten om. Kom ihåg Obamas ”Change” som kan anspela på alla olika nivåer av komplexitet (någon gjorde också en parodi på change i att Obama egentligen bara ville ha växelpengar). Liknande principer använder vi som vill skriva populärvetenskapligt, man försöker använda enkla och konkreta bilder och metaforer för att beskriva komplexa ting.

Mångtydighet i ordbruk och visdomsord är också något som ibland är svårt att fånga med ett instrument som MHC. En förutsättning för att bedöma stadie är ju att informationen konceptualiserats och kan vi missa många små nyanser och uttryck, tex i olika konstformer med visuella eller musikaliska uttryck.

Nähä, nu är det egentligen jullov så nu ska jag gå och ”bara vara”.

Posted in Uncategorized | Tagged , | 3 Comments