Kegan 4

Nu följer en beskrivning av stegen i Kegans subjekt-objektteori, men istället för stadie kallar han stegen för ordningar. Skillnaden är att de inte är beskrivningar av riktiga människor utan beskrivningar av idealtyper. Kegan tänker sig alltså något i stil med ”Anta en person som skapar mening utifrån ramarna och begränsningarna som ges av den här ordningen. Vad och hur tänker, känner och upplever den?”

0:te ordningen (Nyfödd till ca 18mån) Från början lever barnet i en objektlös värld, där allt är subjekt och en förlängning av barnet. Man kan säga att barnet är ”ett med allt” av den enkla anledningen att barnet ännu inte differentierat mellan sig själv och ”alltet”. Det här svarar mot Piagets sensomotoriska stadie och därmed kan man också säga att barnet har rörelse och känsel som subjekt. Vid transitionen från 0:te till 1:a ordningen (från 6 mån till 2 år) går omvärlden gradvis till att bli objekt.

1:a ordningen (ca 18 mån till 6 år) I den här ordningen som Kegan också kallar ”impulsiv” (svarande mot Piagets preoperationella) utvecklas talet och barnet kan sätta ord på olika föremål som mamma, pappa, lampa osv, och därmed ta dem som objekt. Barnet kan alltså förhålla sig till världen via perceptionen som nu är subjekt, men inte skilja perception av objekt från objekten själva – när perceptionen av ett objekt ändras tror barnet att objektet också ändras. Subjekt är också impulserna barnet får, barnet är sina impulser och styrs av dem här och nu istället för att ha dem och kunna kontrollera dem. Ett illustrerande exempel är Kakmonstret från Sesam som styrs av sina impulser att äta kaka så fort han får syn på en.

2:a ordningen (ca 6 år ca 12 år) Kegan kallar denna ordning ”imperialistisk” (Piagets konkret-operationell). Nu har barnet objektifierat sina impulser och kan kontrollera dessa, men har egna behov och önskningar som nytt subjekt. Det är alltså en egocentrisk drivkraft, det är bara mina behov och önskningar som räknas – andras behov, känslor och uppfattningar är inte en källa till mitt meningsskapande. Skuld finns inte annat än i form av en oro för vad som kan hända en själv om någon annan får reda på vad man gjort. Barnet har också objektifierat perceptionen och kan använda vad Kegan kallar ”varaktiga egenskaper” som massa, längd, enkla orsak-verkansamband och personlighetsdrag, som inte förändras när man byter perspektiv. Ett exempel kan ges av två barn som står uppe i ett höghus och tittar ner på gatan. Barn 1 (1:a ordn): ”Vad små människorna där nere är!”, barn 2 (2:a ordn) : ”Nej, de är inte små, de ser små ut.”

3:e ordningen (tonåren och vidare) som också kallas ”socialiserad”. Varaktiga egenskaper kan här koordineras till abstrakta entiteter (Piagets tidiga formal-operationell) och andras perspektiv kan nu koordineras med det egna vilket skapar ett nytt subjekt – relationer. Vid 3:e ordningen är identiteten knuten till och definierad till ens relationer och tillhörighet till grupp eller familj. De egna behoven och önskningarna är nu något som blivit objekt och kan därmed kontrolleras och tas ansvar för. Ofta undertrycks de eftersom egna behov är ett hot mot relationen/identiteten. Man skapar lätt en dikotomi mellan att vara självisk (2:a ordn) eller att bry sig (3:e ordn). Vad som är meningsfullt för en är vad som förväntas av en av omgivningen. Vad som är sant är vad som är givet av auktoriteter. En person vid 3:e ordningen som sitter fast i en destruktiv parrelation kan ha mycket svårt att lämna denna eftersom det vore att ge upp den egna identiteten – ”vi är en själ”. Personen är sina känslor och inre tillstånd, den kan därför bli psykologiskt beroende av andra och tycka att det är andra som är ansvariga för de egna känslorna. Men personen kan också ta för stort ansvar för andras känslor utan att kunna sätta några gränser. Kegan kallar det också bland annat för ”traditionalism” eftersom det var det här som var idealet i det traditionella samhället, där Jantelagen frodades och spikar som stack ut bankades in.

4:e ordningen (tidigast från myndig ålder) eller ”livsförfattande”, där personen inte längre är sina relationer utan har dem. Ett nytt subjekt växer fram som kan sätta tydliga gränser för, kontrollera och ta ansvar för sin inre värld. Personen kan här ta omgivningens krav och förväntningar som objekt och istället göra egna livsval. Subjektet kan beskrivas som ett sammanhängande system eller en eget vald ideologi som man står för och definierar sig utifrån. I stort sett all litteratur inom självhjälp och personlig utveckling, alla experter i tidningsspalter och psykologer strävar efter det här idealet där man sätter och eftersträvar eget valda mål, lär sig säga nej och sätta gränser eller bygger upp en självkänsla som inte beror på vad någon annan tycker om en. Kegan kallar detta ”modernism” eftersom det är idealet i det moderna samhället och motsvarar den ordning som krävs för att hantera de krav som ställs på oss idag. Men han konstaterar också i In over our heads att långt ifrån alla vuxna har nått upp till den här nivån, knappt hälften av hans material. I Sverige kan man nämna Sofia Kjellströms doktorsavhandling Ansvar, Hälsa och Människa där hon utifrån Kegans modell konstaterar att vi idag förväntas ta ansvar för vår egen hälsa, men att det kräver åtminstone ett livsförfattande förhållningssätt. Även om inga uppskattningar gjorts utifrån Kegans modell så kan man utgå från att det även här är en betydande andel av befolkningen som inte nått dit, trots allt stöd som ges från kulturen.

5:e ordningen Vid den sista ordningen, ”självtransformerande” enligt Kegans modell (där han fram till -94 bara funnit < 1%), kan man ta ideologier, självkänsla och sammanhängande identitet som objekt. Om den meningsskapande strukturen vid 4:e ordningen var ett sammanhängande system så kan den vid 5:e ordningen ses som ”trans-system”. De gränser som var så viktiga vid 4:e ordningen öppnas här upp och personen är friare att bolla mellan olika identiteter, ideologier och gå in i olika värdesystem (med vidhängande känslor) och därmed lättare relatera till andra. Den här ordningen kan sägas ha större utrymme att tillåta och härbärgera inre konflikter och paradoxer. I en parrelation eller i en konflikt vill en person med 4:e ordningens meningsskapande vara trygg i den egna identiteten, tolerera motsatsen hos den andra och kanske även lära av den andra, medan en person med 5:e ordningens meningsskapande kan relatera till den andra parten genom att hitta samma motsatser och konflikt i sig själv. Tänkandet och framför allt meningsskapandet går enligt Kegan alltså från att vara systematiskt och statiskt till mer dialektiskt (vilket kräver ett eget blogginlägg), dynamiskt och processorienterat – alltså ett transformerande jag istället för ett statiskt. Han kallar det också ”postmodernism”, men skiljer på konstruktiv och dekonstruktiv postmodernism. Kegan räknar sig själv som konstruktiv eftersom han bygger upp en teori, eller rättare sagt meta-teori. Den beskriver meningsskapandet som något som byggs upp vid en viss ordning, rivs ner, och sedan byggs upp igen vid nästa ordning osv, genom ett växelspel mellan konstruktion och dekonstruktion.

Här är en tabell som sammanfattar vad som är subjekt och objekt vid respektive ordning (observera att det inte är kognitiv utveckling utan meningsskapande det handlar om, det är en viktig skillnad att ha i åtanke).


Nästa inlägg ska handla om subjekt-objektintervjun som används för att avgöra vid vilken ordning av meningsskapande olika personer opererar från.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Kegan 4

  1. Pingback: Autonomous | Fication

  2. Pingback: Dag Hammarskjöld 2 | Fication

  3. Pingback: Analys av Anders Behring Breivik | Fication

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *