Fication

Andligheten

Vi lämnade Dag Hammarskjöld med en antydan om en vändpunkt i livet efter att han anträtt färden mot sin egen botten. Och även om han var troende kristen så verkar det på anteckningarna som om Gud inte följde med honom på färden ner. Men första anteckningen efter vändningen (alltså andra anteckningen 1953) lyder som följer:

”Så kom den alltså – dagen då sorgen blev liten. Därför att det svåra som hände mig var utan betydelse i ljuset av de krav Gud ställde. Men hur svårt att känna att detta också – och därför – var dagen då glädjen blev stor.”

Här tycks det dels som om Gud är tillbaka i bilden och dels i beskrivningen av det psykologiskt svåra som något som hade en mening, i och med att det var underordnat något större, dvs kraven Gud ställde. Men på vilket sätt har Gud kommit in i bilden för Dag Hammarskjöld? Nästa anteckning är bokens kortaste men nog mest kärnfulla:

”Icke jag utan Gud i mig.”

Gud var inte med honom på färden ner, men väntade på botten. Troende människor såväl som icke-troende skapar mening vid olika stadier som beskrivs här. Och efter att ha lagt grunden faller bitarna på plats och Dag Hammarskjöld går från att vara en Individualist till att bli en Autonomous. Hans gudstro brukar beskrivas som väldigt komplicerad, man kan säga att det är en postkonventionell typ av kristen mystik. Några sidor senare citerar han Rumi som är en klassisk persisk mystiker från 1200-talet:

“The lovers of God have no religion but God alone.”

Detta är postkonventionellt så till vida att man dels söker en direkt personlig relation till Gud istället för en som går via en religiös gemenskap eller församling. Och dels att söka Gud i sig själv som av många konventionella troende skulle betrakta som direkt hädelse eller hybris. Mystiker är ofta i konflikt med de mera konventionella anhängarna och i synnerhet av respektive fundamentalister, oavsett religion (se gärna dokumentären Sufi soul som illustration). De finner ofta större gemenskap och inspiration från mystiker från andra religioner än från de konventionella delarna av den egna.  Mats Svegfors:

”Ett tema hos flera kritiker var att Dag Hammarskjöld skulle ha identifierat sig med Kristus, inte bara ha försökt verka i hans efterföljd. Dag Hammarskjöld skulle ha drabbats av en hybris utan motstycke.”

Man kan förstå att Dag Hammarskjöld inte var helt öppen med sin tro under sin livstid. Och många postkonventionella ledare kan ha svårt att vara helt öppna med sina övertygelser eftersom dessa lätt kan angripas av de konventionella.

”Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande.”

Först gäller det att tömma kärlet från allt psykologiskt material, avskalandet och dekonstruktionen av personlighen hos en Individualist. Sedan kan man fylla det, integreringen hos en Autonomous.

När han ser tillbaka på sin egen väg uttrycker Dag Hammarskjöld resan på följande vis i ett radioframförande från 1954 med rubriken ”Gamla trossatser i en ny värld”:

”Den värld jag växte upp i behärskades av grundsatser och ideal från en tid fjärran från vår egen och till synes fjärran från de problem en människa ställs inför vid 1900-talets mitt. Men min väg har inte inneburit något avsteg från dessa ideal. Tvärtom har jag kommit att inse deras giltighet även i vår värld av idag. På det sättet har ett aldrig uppgivet försök att klart och uppriktigt bygga upp en personlig tro i ljuset av erfarenhet och ärlig eftertanke fört mig i en cirkel: numera förstår och omfattar jag utan förbehåll just de trosföreställningar jag en gång övertagit.

Från generationer av krigare och ämbetsmän på min fars sida ärvde jag tron, att ingen tillvaro var mera tillfredställande än den som ägnades åt osjälvisk tjänst åt sitt land – eller åt mänskligheten.

Denna tjänst fordrade att man offrade alla personliga intressen, men den krävde också modet att utan att rygga tillbaka träda in för sina övertygelser.

Från vetenskapsmän och präster på min mors sida ärvde jag tron att i evangeliernas verkligt radikala mening alla människor var lika som Guds barn, och skulle bemötas och behandlas av oss som våra herrar i Gud.

Tron är ett sinnets och själens tillstånd. I den meningen kan vi förstå den spanske mystikern Juan de la Cruz: ”Tron är Guds förening med själen.” Religionens språk är en serie formler som tecknar en grundläggande andlig erfarenhet. Den får inte betraktas som filosofiskt beskrivande den verklighet som är tillgänglig för våra sinnen och som vi kan analysera med logikens verktyg. Det tog lång tid innan jag insåg innebörden av detta. När jag slutligen nått så långt, fattade jag de trosföreställningar i vilka jag en gång fostrats – och vilka i själva verket givit mitt liv dess inriktning ännu medan mitt förnuft alltjämt ifrågasatte deras giltighet – såsom helt och hållet mina egna, godtagna av fri vilja. Jag anser att jag kan omfatta dessa övertygelser utan att kompromissa med de krav på intellektuell ärlighet som är själva nyckeln till sinnets mognad.”

På Autonomous-nivån finns den kognitiva kapaciteten att hålla isär olika inre domäner som exempelvis andliga erfarenheter med dess beskrivningar och den filosofiska beskrivningen av sinnets erfarenhet av verkligheten, vilket vi kan beskriva som fenomenologi respektive empiri. Ett kritiskt och ärligt intellekt är en tillgång så länge det känner sina begränsningar.

Etiken

Ett annat exempel är förmågan att hålla isär, och även förena, etik med estetik. Och det är etiken som får mest utrymme i Dag Hammarskjölds liv och allt eftersom beskriver han sin etik i form av meningsfullhet på ett nytt sätt:

”Du skall känna livet, och erkännas av detta, efter måttet av din genomskinlighet – det är efter måttet av din förmåga att försvinna som mål och förbliva blott medel.”

Meningsfullhet är alltså att sätta egenintresset helt åt sidan och se sig själv enbart som medel för något större. Om detta mål verkligen är större än en själv så är ens eget lidande underordnat och därmed lätt att uthärda. Meningsfullhet är alltså självvald självuppoffring till något högre. Men vad är detta högre? Vad är det som ska åstadkommas, han själv är medlet men vad är målet?

Det handlar i regel inte om att pracka på andra Guds eller hans egen lära eftersom en Autonomous har stor respekt för andras autonomi, därav namnet på stadiet. Vi kan hitta några svar i hans tal där han artikulerar vad som är värt att dö för. Följande tal hölls för FN-korrespondenternas lunch för generalsekreteraren 9 april 1958 som inleds med en dikt:

”Det förflutna följer med oss, och mot dagarna,

som randas bära vi de gångna seklen och vår

egen korta tid.

(Gunnar Mascoll Silverstolpe, 1893-1942)

– Denna dikt är skriven av en nära vän till mig, som nu är död. Jag tycker att den verkligen är så vi måste se på alla våra insatser för freden och för utvecklingen fram emot en värld av ordning och rättvisa.

Bakom oss har vi det ansvar som faktiskt skapats av århundradens utveckling. Framför oss har vi årtusenden. Och inklämda mellan dessa århundraden och dessa årtusenden ligger några få år, som vi kan mäta i dagar och veckor och år – och femåriga ämbetsperioder för generalsekreteraren, om jag ser saken från min synpunkt – och dessa dagar är i själva verket ingenting jämfört med vad som ligger bakom oss och vad som ligger framför oss. Men de får mening av vad som ligger bakom oss, och de får mening genom vad de betyder för framtiden. Med andra ord, vad vi kan lämna vidare när vår arbetsdag är slut, är inte bara det vi har lyckats foga till vad vi ärvt, utan det är hela arvet med det lilla tillskott vi lyckats åstadkomma.

Diktens ord är en bekännelse till ett slags konservatism, en bekännelse till tron på den mänskliga historiens, samhällshistoriens, de mänskliga insatsernas kontinuitet. De betyder också en tro på att de mänskliga insatserna representerar en ständig utveckling i sund riktning. Jag tillhör inte, kan inte ansluta mig till dem som tror att vi går mot en katastrof. Jag tror på utvecklingen, en utveckling till vilken det är vår skyldighet att lägga våra fattiga bråkdelar av en tum.

Detta är inte den troskyldiga förtröstan som släktleden före vårt eget hyste, när de trodde att allt var ordnat till det bästa i den bästa av världar eller att den fysiska och psykologiska utvecklingen med nödvändighet styrde mot någonting som de kallade för framåtskridande. Det är på sätt och vis någonting som är mycket svårare att tro på – tron och förtröstan att framtiden kommer att bli dräglig därför att det alltid kommer att finnas tillräckligt med folk som vill slåss för en dräglig framtid.

Jag tror inte att det finns något automatiskt i framåtskridandet. Jag tror inte att det finns någonting som vi får för ingenting i våra framgångar. Men jag tror fullt och fast att här i denna sal, kring denna organisation, i denna stad, i detta land, i denna värld, finns det tillräckligt med folk som är fast engagerade i denna kamp och som är starka nog och hängivna nog för att trygga dess framgång. Det är på något vis ett omslag från atmosfären före 1914 till något som jag tror är vår generations atmosfär i detta nu – ett omslag från tidigare släktleds så att säga automatiska optimism till vad man skulle kunna kalla den nuvarande generationens stridbara optimism. Vi har lärt oss en hård läxa, och vi måste sannerligen lära oss den om och om igen.”

Från det här talet lär vi oss att det högst goda som Dag Hammarskjöld är beredd att dö för är mänsklighetens utveckling i en sund riktning mot fred och ordning – och det är upp till oss att ta ansvar för att se till att utvecklingen går i rätt riktning. Vi får också en uppfattning om de tidsperspektiv han arbetar med, många generationer bakåt och framåt. Och vi lägger vårt lilla tillskott den lilla tiden vi har till vårt förfogande.

När Dag Hammarskjöld tillträder som generalsekreterare så börjar han med att ta tag i det som han var tänkt att uträtta, nämligen att få ordning på FN:s organisation. Det går inifrån och ut. Först ordning inombords hos honom, efter det ordning på sekretariatet innan FN och han själv kan verka på allvar på världsarenan. Men det är inte bara de organisatoriska strukturerna han ändrar. Med tal som det ovan skapar han också en kultur där det internationella tjänandet står i centrum, en kultur som ännu lever i FN:s organisation och i dess tjänstemän och -kvinnor.

Ett annat sätt att beskriva utveckling på det personliga planet är förmåga att ta ansvar, först för sig själv, sedan för sin grupp eller nation och slutligen för hela världen – egocentriskt, etnocentriskt och slutligen världscentriskt. Ens identifikation och omsorg kan sträcka sig och omfatta mer och mer utan att det för den sakens skull blir någon motsättning mellan de olika nivåerna eftersom man själv är en del av gruppen/nationen som i sin tur ingår i hela mänskligheten, något Dag Hammarskjöld beskriver när han uttrycker den internationella tjänsten (”tjänst” kommer ju från ”att tjäna”):

”Förenta Nationerna är ett uttryck för vår vilja att finna en syntes mellan nationen och världen. Organisationen är ett försök att ge oss en ram, inom vilken det är möjligt att tjäna världen genom att tjäna vårt land, och att tjäna vårt land genom att tjäna världen.”

”Syntes” är ett ord som typiskt dyker upp på Autonomous-stadiet. Det är alltså möjligt att tjäna FN samtidigt som man tjänar sitt land, ett dialektiskt resonemang. Vad som är bra för FN är bra för alla ingående länder och alla individer. På liknande sätt ser han att FN:s grundläggande problem är att organisationen inte har någon formell makt, inga av framför allt de tunga medlemsländerna vill ju frivilligt lämna ifrån sig makt och vill ju egentligen ha ett FN som inte är alltför obekvämt. För dem är det antingen vårt bästa eller FN:s bästa. Hans ord från 1957 är aktuella än idag:

”Förenta nationerna befinner sig i ett svårt skede av sin utveckling. Organisationen är ännu för svag för att kunna tillhandahålla den trygghet alla önskar, men den är stark och levande nog för att effektivt kunna utpeka den riktning i vilken lösningen måste sökas.

I sin nuvarande fas kanske organisationen förefaller många lik predikanten som inte kan genomtvinga den lag han förkunnar eller förverkliga det evangelium han tolkar. Det är begripligt om de som har detta intryck vänder sig bort i misstro eller med cynisk kritik, glömska av att bakslag i försöken att genomföra ett ideal inte bevisar att det är något fel på idealet, och också med förbiseende av att i begynnelsen av stora omvälvningar i det mänskliga samhällslivet måste alltid ingå ett stadium av sådan svaghet eller skenbar inkonsekvens.

Det är lätt att säga att det är meningslöst att förkunna lagen när dess efterlevnad inte kan genomtvingas. Gör man detta glömmer man emellertid, att om lagen är framtidens ofrånkomliga lag, så skulle det vara att förråda framtiden om man inte förkunnade lagen enbart på grund av nuets svårigheter. Hur skulle den i själva verket någonsin kunna bli levande verklighet, om de som är ansvariga för dess utveckling kapitulerade för de omedelbara svårigheterna, när den ändå är en revolutionerande faktor i samhällslivet?”

Även om FN inte har någon formell makt så kan man ändå utöva inflytande genom att utgöra en global moralisk kompass och peka ut vägen mot framtiden, en framtid som det är i allas intresse att nå. Och med Dag Hammarskjöld vid rodret finns ingen tvekan om riktningen. Idag skulle man säga att FN har ett stort inflytande i form av det starka varumärke som Dag Hammarskjöld så stort bidrog till att bygga upp och som Ban Ki-moon nu håller på att dränera, även om hela skulden förstås inte kan läggas på honom.

Och i låsta eller känsliga konflikter så skördade han stora framgångar med sin tysta diplomati som blev hans signum. Från Vägmärken:

”…bestående lösningar kan du hoppas på endast i en kontakt där du ser den andre utifrån men likväl upplever hans svårigheter inifrån.”

Det första svåra provet var att övertyga Kinas premiärminister Chou En-lais om att släppa de tillfångatagna amerikanska FN-flygarna, något han lyckades med tack vara att han lyckades skapa en god relation med denne. Efter det lyckades han med att medla mellan Egyptens president Nasser och Israels premiärminister Ben-Gurion i Suez-krisen tack vara att han lyckades upprätta sådana goda relationer och tillit med de båda. En tillit som bara kan komma från en genuin inlevelseförmåga och opartiskhet till de båda sidorna. Den enda partiskheten han hade var att lösa konflikten på ett sådant sätt att det förde världen i rätt riktning, en riktning som var väl förankrad i hans djupaste intuition.

Intellektet

Dag Hammarskjöld fostrades in i Sveriges intellektuella elit. Han disputerade vid 28 års ålder, Gjorde snabbt karriär som ämbetsman och blev känd för sin intellektuella skärpa. Han blev invald i Svenska akademin, talade flytande svenska, engelska, franska och tyska, och var vid tiden för sin död engagerad med översättningen av Martin Bubers Jag och du.

Det mänskliga framåtskridandet han bygger sin etik på beskriver han i termer av en institutionell evolution i ett tal vid universitetet i Chicago 1960. Att han tillämpar evolutionsteorin från biologin i sociologin är tecken på en mycket hög kognitiv kapacitet och komplext tänkande där man ser likartade evolutionära mönster inom vitt skilda ämnesområden. Hade vuxenutvecklingsteorierna varit tillgängliga på den tiden hade han säkerligen kunnat väva in dem i analysen.

”På det hela taget har folkrätten, trots den väldiga litteratur som avhandlar ämnet, uppmärksammats mindre av forskare av betydenhet än den nationella rätten. Och på folkrättens område har det man skulle kunna kalla internationell författningsrätt och dess speciella problem tilldragit sig mindre intresse än andra avsnitt med sin vida längre historia i västerlandet.

I själva verket befinner sig den internationella författningsrätten alltjämt på embryostadiet. Vi befinner oss i övergången mellan institutionella system för internationell samlevnad och konstitutionella system för internationellt samarbete. Det är naturligt att i ett sådant övergångsskede teorin alltjämt är vag, bemängd med inslag av politisk art och avhängig av vad som i grunden kan betraktas som sociologisk teori.

Människor organiserar sig i familjer. Familjer förenar sig i byar eller stammar. Stammarna och byarna smälter samman till folk, och ur ett folks självmedvetenhet utvecklas så en dag en känsla av olikhet och avskildhet, vars positiva sida är en känsla av nationalitet. Nationen ordnar sitt liv inom en ram av författningsregler som växer fram i praktiken eller utkristalliseras som lagar. I författningens hägn skapar folket nationella organ med skilda funktioner och en ansvarsfördelning som representerar en maktbalans. Genom dessa organ stiftas lagar som drar upp mönstret för de enskildas och gruppernas liv och verksamhet inom nationen.

Är detta sista steget i mänsklighetens utveckling? Naturligtvis inte. Nationer gränsar till varandra, ett folk kommer i beröring med andra, och vilka intressemotsättningar folken än urskiljer, måste de leva tillsammans som grannar, i kamp eller i fred, med de gränser naturen satt för den självförsörjning som är möjlig och därför med ett behov att utveckla former för internationellt utbyte, som medger samarbete i större eller mindre grad. Därmed utvecklas ett institutionellt system av samlevnad med sina regler och sedvänjor. Men alltjämt finns inte något internationellt samhälle. Nationen förblir alltjämt den högsta fullt ut organiserade formen för folkens liv.

Hur primitivt ett grundläggande institutionellt mönster än må vara, bär det inom sig fröet till uppväxten av en högre social organism som griper över större områden och grupper av folk. För att använda mitt ordval nyss kan ett sådant institutionellt system för samlevnad steg för steg utvecklas och berikas tills det, på enstaka grunder eller på bred front, glider vi över till ett institutionellt samarbetssystem.

När detta inträffar får vi i en första, nödvändigtvis rudimentär form, ett slags samhälle som, medan det bevarar och skyddar nationernas liv, pekar mot ett internationellt författningssystem som sträcker sig utöver nationerna, utnyttjar dem i den mån mindre enheter är effektivare redskap för evolutionen, men även skapar regler som begränsar nationernas inflytande på områden där större enheter innebär ökade möjligheter att utvecklas och överleva.

Jag finner det nyttigt att när man diskuterar det mänskliga samhällets utveckling, på det nationella lika väl som på det internationella planet, hålla i minnet detta sociologiska perspektiv som bygger på den biologiska evolutionens teorier. Det är ett perspektiv som hjälper oss att nå en mera realistisk bedömning av vad vi åstadkommit och vad vi försöker uträtta, liksom också vidden och innebörden av våra misslyckanden och våra framgångar.

Det ger oss också en öppnare och mera organisk medvetenhet om lagens roll – och jag använder återigen detta ord i dess vidaste mening, som innefattar inte bara den skrivna lagen utan hela det samhälleliga nätverket av vedertagna handlings- och beteenderegler. Vi upptäcker på det viset skillnaderna såväl som likheterna mellan det nationella och det internationella området och blir varnade för falska analogier.”

Estetiken

Vid tiden för krisen framgår en stor ensamhet vilket Dag Hammarskjöld uttrycker i sina anteckningar. En annan anledning till den beskrivna ensamheten var att han aldrig levde i någon relation, han förblev ensamstående genom hela livet. Dock hade han en djup vänskap med den brittiska konstnären Barbara Hepworth som inleddes med att han fattade tycke för hennes konstverk Single form i sandelträ.

Hon skänkte den till honom och han förvarade den på sitt ämbetsrum och skrev om konstverket i Vägmärken:

”SINGLE FORM

Dyningen som faller,

muskeln när den spännes

lyder samma lag.

Linjens lätta böjning

samlar kroppens kraftspel

i en djärv balans.

Ska mitt sinne finna

denna stränga kurva

på sin väg till form?”

Efter detta följde en lång brevväxling som varade ända tills Dag Hammarskjölds död.

Det var inte bara etiken, tjänandet, som styrde Dag Hammarskjöld, estetiken hade också en central plats. Även detta ett dialektiskt förhållningssätt, att inte styras av bara den ena eller den andre utan kunna se hur de båda är ömsesidigt stödjande vilket visar sig i ett tal vid Museum of Modern Art i New York:

“In modern international politics – aiming toward that world of order which now more than ever seems to be the only alternative to disruption and disaster – we have to approach our task in the spirit which animates the modern artist. We have to tackle our problems without the armour of inherited convictions or set formulas, but only with our bare hands and all the honesty we can muster. And we have to do so with an unbreakable will to master the inert matter of patterns created by history and sociological conditions.”

Här drar han alltså paralleller mellan etiken hos politikern och estetiken hos konstnären. I båda fallen handlar det om att människan går från ett kaos till en skapande ordning, i form av ett konstverk eller en lugnare och fredligare värld. I Vägmärken drar han vidare en parallell mellan konstverket och konstnären:

”Dikt bör som varje handling bedömas som en manifestation av den handlandes personlighet. Detta utesluter lika litet ”fulländningen” enligt estetiska kriterier som väsentlighet i betydelsen av kongruens med den innersta livsreaktionen.”

Allt hänger alltså ihop, vad du gör ute i världen, om det så handlar om att skapa ett konstverk eller i en gärning som en internationell tjänstgöring, är en manifestation av vem du är i ditt inre. Och i brevväxlingen och relationen med Barbara Hepworth kan man säga att Dag Hammarskjöld blev hel på flera plan. Från Kaj Falkmans inledning till Att föra världens talan:

”Brevväxlingen visar att Barbara Hepworth bröt igenom Dag Hammarskjölds emotionella isolering. Därigenom integrerade hon honom också känslomässigt med den enhet med alltet som han intellektuellt och moraliskt redan hade införlivat med sin person.

Brevväxlingen visar också hur privatpersonens tankar återkommer i offentliga uttalanden. Hammarskjölds första intryck av Single Form, skriver han i det ovannämnda oktoberbrevet 1960,

”är inte bara ett av stor skönhet utan också av en stegrad känsla av dramat i den pågående kampen mellan subhumant kaos och mänsklig skapande ordning.”

Syntesen – De tre stora

Ibland talar man om ”de tre stora”, en indelning av de tre sfärerna etik, estetik och vetenskap, eller ”det sköna”, det goda” och ”det sanna”, som Platon kallade dem. De tre ska hållas åtskilda där ingen av dem får underställas någon annan. Och ska man sammanfatta Dag Hammarskjölds personlighet så kan man säga att den utgörs av en integrering av just dessa tre, vetenskaplig skärpa och intellekt, tillsammans med en känsla för estetik och en etik som innebär en total hängivenhet till den internationella tjänsten. Och allt ryms i ett kärl som först fåtts tömmas:

”Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande.”

En psykologi där tre sådana system eller värdesfärer kan leva sida vid sida skulle Robert Kegan beteckna som trans-system, alltså 5:e ordningen, vilket svarar mot Autonomous-stadiet.

Dag Hammarskjöld kan sägas vara före sin tid, men än i dag är det svårt att hitta ledare med motsvarande egenskaper – även om vi nu har verktyg för att utvärdera stadier av meningsskapande. Och ofta är de inte ens önskvärda – utnämningen av Dag Hammarskjöld till generalsekreterare får ju ses som en slump. Det går inte att skriva någon managementbok fylld med tips eller checklistor om hur man skaffar sig dessa egenskaper. Inte heller går det att läras ut i någon workshop. Mats Svegfors:

”Det var Dag Hammarskjölds intellektuella kapacitet och mångsidighet som gjorde honom beundrad i samtiden. Samma egenskaper gör honom värd att återvända till i vår tid, men framför allt därför att vi genom hans dagbok vet att han förenade denna yttre styrka med en inre osäkerhet och svaghet – uttryckt i en existentiell reflektion som tidvis drog ned honom i nattsvart mörker men som med åren utvecklades till en personlig, om än mycket komplicerad, gudstro. Dag Hammarskjöld är intressant långt efter sin död därför att han förenade en framgångsrik karriär med en fortsatt existentiell självreflektion. De flesta av oss resignerade någon gång i de sena tonåren. Vi lät det värdsliga och materiella ta överhand. Men den sofistikerade världsmannen Dag Hammarskjöld förmådde i djup inre ärlighet hålla kvar livsfrågorna.”

Sista orden går till Dag Hammarskjöld som ändå får göra ett försök att beskriva vad som menas med en andlig mognad som ligger grund till ett ledarskap som gjort sådant avtryck i världen. Och sedan hur man fostrar den.

”I den blomstrande litteraturen om levnadskonst är det mycket tal om den sällsynta egenskap som kallas andlig mognad. Det är lätt att omskriva denna mognad i negativa ordalag. Positivt är det svårt att definiera den, fast vi alla känner igen den när vi har förmånen att se dess frukter. Den avspeglas i brist på fruktan, i insikten om att ödet är vad vi gör det till. Den finner uttryck i en frånvaro av försök att vara något mer än vi är, eller annorlunda än vi är, i insikt om att vi befinner oss på fast mark endast när vi accepterar att ge våra medmänniskor varken mer eller mindre än som verkligen är vårt eget. Ni kan fullständiga bilden själv. Andlig mognad förefaller mig vara den verkliga grundvalen för den hållning som jag här beskrivit som kärnan i internationell tjänst. Det är genom att eftersträva sådan mognad som vi kan växa upp till goda internationella tjänare.”

”Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.

Respekt för ordet – dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek – är också för samhället och släktet ett villkor för växt.

Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.”