Feminism och vuxenutveckling

Jag läser Nina Björks “Under det rosa täcket” från -96 och tycker att den känns aktuell än idag och ger en bild av hur feminismen vuxit fram sedan dess. Självklart utgår hon från att en könsmaktsordning existerar där män är överordnade kvinnor, men som likhetsfeminist angriper hon framför allt det som kallas livmoderfeminism. Livmoderfeminism går ut på att det finns en skillnad mellan män och kvinnor, mellan manliga och kvinnliga egenskaper, och att man når jämställdhet genom att de kvinnliga egenskaperna och kvinnan uppvärderas. Att det finns något man kan kalla naturligt manligt och naturligt kvinnligt och att vi ska acceptera detta, men att vi kan förhålla oss till detta på något sätt.

Likhetsfeminismen å andra sidan utgår från att det inte finns något grundläggande kvinnligt – det är något som skapas kulturellt. En kvinna klär sig, tänker och handlar som en kvinna eftersom hon lär sig det av omgivningen och för att omgivningen förväntar sig det, redan på BB när hon får ett rosa täcke på sig medan pojkarna får blåa. Eller med Simone de Beauvoirs ord: “Man föds inte till kvinna. Man blir det.” Det här är vad man kan kalla en poststrukturalistisk hållning där identiteten, inklusive könsrollen, är något som konstrueras i en social process och inte något som naturligt växer fram inifrån ur någon slags kvinnlig kärna som en livmoderfeminist skulle hävda. Enligt detta likhetsfeministiska synsätt är båda könen i grund och botten psykologiskt identiska men skapas och formas av de kulturella förväntningar och strukturer som bringats på oss som gett män makt och gjort kvinnor underordnade, vilket vi kallar genus.

Så vad har hänt de senaste 15 åren? Likhetsfeminismen har i stort sett gått segrande ur striden, eller är i alla fall den diskursen som dominerar i samhällsdebatten. Det står till och med inskrivet i regeringsdokument att kön är en social  i konstruktion och vi har en massa genuspedagoger i förskolorna som ska få “rätt” på kulturen från början. Men varför vann de striden? I grund och botten tycker jag frågan kan ställas som ”vad är vi egentligen”? Är vi naturvarelser eller är vi kulturella varelser? Om vi är naturvarelser så har vi en uppsättning egenskaper och vi kan inte göra något åt det, medan om vi i grund och botten är kulturella varelser så kan vi ju däremot förändra oss genom att förändra kulturen och strukturerna! Då kan vi omförhandla och omforma de förväntningar som vilar på oss som kvinnor eller som män och därigenom ta makten! Det finns förstås en rad problem med det här, men vad som är tydligt här är att tanken att vi kan förändra samhället och oss själva är så kraftfull besegrade tanken att acceptera att det är som det är och vi är som vi är. Kulturen har segrat över naturen!

Så, hur kan man se på frågan ur ett vuxenutvecklingsperspektiv? Är vi natur eller är vi kultur? Är det så enkelt att vi är antingen eller? Vi låter Nicole Kidmans psykiater Carol Bennell från The Invasion besvara frågan:

I en nyckelscen säger Yorish att vi i grund och botten är själviska djur och Bennell replikerar:

“To be honest, ambassador, when someone starts talking to me about the truth, what I hear is what they’re telling me about themselves more than what they’re saying about the world.“

Vi förstår andra på det sättet vi förstår oss själva, och förståelsen av en själv och andra är förstås något som utvecklas i och med att vi utvecklas. Därmed ser man hur vanskligt det är att säga att vi är på det ena eller andra sättet. Och när Bennell själv får frågan hur hon ser på människan så säger hon:

“While I’ll give you that we still retain some basic animal instincts, you have to admit we’re not the same animal we were a few thousand years ago. […] Read Piaget, Kohlberg or Maslow, Graves, Wilber, and you’ll see that we’re still evolving. Our consciousness is changing. Five hundred years ago, postmodern feminists didn’t exist yet one sits right beside you today. And while that fact may not undo all of the terrible things that have been done in this world, at least it gives me reason to believe that one day, things may be different.“

Av vuxenutvecklingsteoretikerna hon namedroppar har jag gått igenom Piaget och Kohlberg, Maslow räknas som en föregångare i fältet även om hans behovspyramid idag av de flesta anses som passé. Clare Graves är grundaren till modellen Spiral dynamics som handlar om hur värderingssystem utvecklas och har mycket gemensamt med Loevingers ego-utvecklingsteori. Ken Wilber får vi väl kalla en amerikansk filosof och mystiker som starkt betonar ett utvecklingsperspektiv.

I vilket fall, grunden i vuxenutvecklingsperspektivet som Carol Bennell för fram är att vi evolverar. Vi är inte antingen natur eller kultur, vi är snarare natur som blivit kultur (också) och som fortfarande är work in progress. Vi är inte antingen eller, vi är både och!
För att kunna kritiskt förhålla sig till sin könsroll och ta den som objekt som Nina Björk gör behöver man vara åtminstone på Individualist-stadiet enligt Loevingers ego-utvecklingsteori. Och det faktum att detta blivit mainstream är ett tydligt tecken på att vi i vår kultur kommit oerhört långt i vår utveckling! Trots det ska man vara medveten om att det bara är en minoritet i Sverige som faktiskt är där, ca 15% är min gissning.

Så kan vi använda vuxenutvecklingsteorierna som sträcker sig längre än så för att titta i kristallkulan och se hur feminismen och jämställdhetsfrågan utvecklas i framtiden? Ja, några saker går att säga. Likhetsfeminismen kommer inte att ta över fullständigt eftersom det i längden inte går att hävda att vi är 100% formbar kultur och 0% statisk natur. Utvecklingen fungerar inte så att vi går på en rät linje från 100% natur till 100% kultur. Hur mycket vi än evolverar så kommer vi fortfarande ha kvar vår reptilhjärna och vår stenåldershjärna som kommer att ha en viss inverkat på våra beteenden och tänkande.

Och sen har vi ju det där andra könet, männen. Tidigare har det bara funnits två alternativ för män att förhålla sig till jämställdhetsfrågan, antingen rullar man över på rygg och ansluter sig till den feministiskt formulerade jämställdhetsagendan (sluta våldta och slå, tjäna mindre, ta mindre makt, kliv åt sidan och skäms helt enkelt) eller också står man emot och då är man en del av det kvinnoförtryckande bakåtsträvande patriarkatet. Feministiskt formulerad kultur eller det-är-bra-som-det-är-natur. Hur ser framtiden ut då? Tja, framtiden är redan här, men för att få syn på den måste man först och främst ta av sina ideologiska glasögon.

Precis som det finns en traditionell kvinnlig könsroll så finns det en traditionell manlig. En manlig frigörelse från den ligger många decennier efter den kvinnliga och den måste med nödvändighet formuleras av män och drivas av män. Och när det sker synliggörs de uppoffringar och nackdelar som den traditionella manliga könsrollen inneburit genom historien och till vilken nytta denna varit för samhället!

Och könsmaktsordningen? Ja, ur det här perspektivet handlar könsmakt främst om frihet i det egna tänkandet och varandet och frihet att förhålla sig till sin könsroll som man själv vill. Den här könsmakten är inget nollsummespel. Tvärtom, en ökad makt åt män att förhålla sig till och forma sin egen könsroll är inget som inkräktar på kvinnornas frigörelse, det kan stödja den precis som männen kan lära sig av den kvinnliga frigörelsen. Utveckling är till stor del en social process där man kan stödja varandra att ta nästa steg. Det här är alltså ingen vågskål eller gungbräda som håller på att väga tillbaka och ingen feministisk backlash, utom förstås för de feminister som fortfarande tror att en kvinnlig frigörelse med nödvändighet måste ske på männens bekostnad eller de vill att män ska göra sig fria från den traditionella manliga könsrollen för “det kan ju inte vara kul att vara en sån som förtrycker”.

Länkar: Aftonbladet om de båda förhållningssätten, Pelle Billing om senaste fallet av misandri, Mansnätverket om viktiga mansfrågor.