(E8/Strategist 4.9%)
En Autonomous är än mer intresserad av personlig utveckling än en Individualist. Men när den senare ser utveckling som en process att skala av sig olika roller, begränsningar och andras förväntningar, en dekonstruktion av jaget, så ser den förre den personliga utvecklingen som en process att integrera de delar av sig själv man klivit ur. Det är alltså en rekonstruktion istället för dekonstruktion som hos en Individualist. Hur får vi ihop detta? Ska man skala av eller lägga till? Svänger pendeln bara fram och tillbaka mellan de två polerna plocka isär/skala av/dekonstruera och bygga upp/konstruera?
Så kanske en Individualist skulle se det och förespråka dekonstruktion som slutligt svar på frågan. Men en Autonomous ser det inte som ett slutligt svar utan som en dialektisk process – det är inte antingen det ena eller det andra utan först det ena och sedan det andra! En roll, som en ledare, till exempel är något som en Individualist vill avidentifiera sig från: ”jag är inte en ledare, jag har en ledarroll – men det är inte den jag är innerst inne”, medan en Autonomous snarare vill påidentifiera sig med den: ”jag går fullt in i ledarrollen och förkroppsligar den på ett medvetet sätt”. En Achiever skulle här säga ”jag är en ledare” på ett odifferentierat sätt, en Individual är differentierad och en Autonomous är integrerad till rollen.
På så sätt kan man se se Individualist-stadiet som den yttersta frigörelsen och individualiseringen och att det därefter hos en Autonomous vänder och går mot återintegrering – men av egen vilja och på sina egna villkor. Utveckling ses främst som transformation, inte att bli kunnigare, bli lite effektivare, eller sälja lite fler produkter, utan att omdesigna och transformera hela system, hela kulturer, andra människor och sig själv. Om en Achiever är en systembärare och en Individualist systemkritiker så är en Autonomous en ”systemredesigner” som transformerar systemet och dessutom, vilket är viktigt att påpeka, går i fronten och är förändringen som den vill åstadkomma.
Till skillnad från en Achiever som strävar efter mätbar framgång, vetenskaplig, teknologisk eller ekonomisk utveckling så fokuserar en Autonomous alltså mot självförverkligande och att uppfylla ens potential, för en själv, men är även villig att hjälpa andra att växa. Vetenskap, teknologi och ekonomiska framsteg är medel och den mänskliga utvecklingen är målet.
På det här stadiet kan man alltså se utveckling som en långsam process (men ändå så snabb att vi märker av den till skillnad från den biologiska evolutionen!) och är därför i regel strategisk och långsiktig i sitt sätt att se på sig själv eller världen. Man ser ofta svårigheter och utmaningar som ett tillfälle att lära och växa som människa. En Autonomous tar ansvar för sin egen utveckling och har i regel en hel uppsjö med psykologiska verktyg till hjälp i sin strävan att integrera alla delar av sig själv, även de mörka sidorna. Exempelvis kan intellektet leva sida vid sida med känslorna och låta dem komplettera varandra istället för att vara i en dikotomi – antingen/eller. Detsamma kan gälla andlighet och skepsism – det går att vara en skeptisk sökare eller andligt intellektuell, och bolla mellan kreativa strukturer eller strukturerad kreativitet. Och det går att på samma gång vara både handlande och självransakande – Action inquiry!
Relativiseringen av sanning från föregående stadier finns fortfarande kvar men en Autonomous kan dessutom se hur dessa olika utsagor av sanning, eller perspektiv, förhåller sig till varandra och se en progression i det att en del utsagor är mer komplexa än andra och omfattar större perspektiv eller tar större hänsyn. Därför har alla sanningar ett existensberättigande, men högre utveckling, högre komplexitet och vidare perspektiv är bättre, har större giltighet och livskraft i vår komplexa värld.
Till skillnad från en Individualist som avidentifierar sig från allt sammanhang och därmed från meningsfullhet så är världen hos en Autonomous mycket meningsfull. En tydlig bild av vad utveckling är och hur detta avspeglas i kulturen (ontogen vs fylogen utveckling) ger en känsla av sammanhang och big picture av hur vi alla hamnat här och vart vi är på väg och man kan dessutom identifiera sig med denna rörelse som är större än den enskilda individen. Detta sker också med ett ytterligare vidgat tidsperspektiv där det i beslutsfattande är meningsfullt att ta med de långsiktiga konsekvenserna i ens egen livstid och barnens livstid i beräkningarna. Exempelvis handlar hållbarhet för en Autonomous om att lämna efter sig en värld som kommande generationer kan leva i samtidigt som den kan uppskatta vad den fått av tidigare generationer – och inte bara om att källsorera.
Tack vare sin högre kognitiva kapacitet än tidigare stadier och förmåga att koordinera hela system med varandra kan man säga att en Autonomous har fått ihop det inre livspusslet (eller är i alla fall på väg) till skillnad från en Individual, vilket egentligen är ett ganska provocerande påstående – framför allt för en Individual. Men det kan ju också ses som en möjlighet…
Ett par fallgropar på det här stadiet är att en Autonomous kan vara lite väl självsäker i sin förmåga att förstå andra och kan ibland tycka sig liiite bättre än de som befinner sig längre ner på utvecklingsstegen, vilket kan ses som den stora skuggan för Autonomous-stadiet.