Dag Hammarskjöld (1905-61), FN:s generalsekreterare 1954-61, den andre i ordningen, är aktuell av två anledningar: först och främst ska han pryda den nya sedeln med allra högst valör som Sveriges riksbank ska trycka; sedan eftersom det om några månader blir 50 år sedan han omkom i en flygplanskrasch i sin tjänst i Kongo. I och med det avslutades i förtid den mest framgångsrika karriären i internationell tjänst som en svensk någonsin haft. En tjänst som satt ett omisskännligt avtryck i FN-organisationen såväl som i världspolitiken. Men låt oss ta det från början med en kortfattad biografi (en läsvärd och mera utförlig biografi hittar ni här).
Dag Hammarskjöld, 1959. (Foto: UN/DPI)
Dag Hammarskjöld föddes i Jönköping 1905 men växte upp i Uppsala där han sedan studerade språk, filosofi och framför allt nationalekonomi som han disputerade i 1933. Hans far var Hjalmar Hammarskjöld som gjorde karriär som ämbetsman och var Sveriges statsminister 1914-17 och genom honom fick Dag tidigt kontakt med landets intellektuella elit. Dag Hammarskjöld gjorde också han en snabb karriär i olika ämbeten inom Riksbanken, Finansdepartementet och som svensk delegat inom OEEC (Organization for European Economic Cooperation, idag OECD), som kabinettsekreterare inom UD och som minister i Tage Erlanders socialdemokratiska regering 1951-53 – trots att han inte var med i något parti. 1953 valdes han in i Svenska Akademin som efterträdare till sin far vid dennes bortgång.
1952 avgick FN:s förste generalsekreterare norrmannen Tryggve Lie efter att gjort sig ovän med Sovjetunionen som förklarat honom obefintlig. Efter många turer fördes Dag Hammarskjöld fram som en kandidat som alla kunde enas om. Dels hade han visat sin duglighet som förhandlare och diplomat inom OEEC, dels talade han franska (vilket fransoserna alltid ställer som krav), han kom från neutrala Sverige och framstod i allmänhet som väldigt neutral som person – en intellektuell och duglig byråkrat som kunde få ordning på sekretariatet som inte fungerade. Och framför allt – utan att göra alltför mycket väsen av sig och utmana stormakterna. Ungefär samma situation och förväntningar som när Ban Ki-moon blev utnämnd. Dag Hammarskjöld blev tillfrågad 1:a april 1953, tackade ja och svor ämbetseden den 10 april. Han hälsades välkommen till New York dagen innan av Tryggve Lie med de föga uppmuntrande orden ”ni övertar världens omöjligaste jobb”.
Dag Hammarskjöld började med att omstrukturera FN inifrån och fick ordning på sekretariatet innan han började sätta sitt avtryck på den världspolitiska scenen, främst genom sitt signum den tysta diplomatin och sin förmåga att skapa ett förtroende hos olika parter som fastnat i låsta positioner. Han lyckades bland annat få ett antal amerikanska FN-flygare frisläppta ur Kina och därefter med framgångsrikt medlande mellan Egypten och Israel i Suez-krisen. Han omvaldes 1957 enhälligt till en ny femårsperiod som generalsekreterare.
1960 utbröt kaos i Kongo efter självständigheten från Belgien och Dag Hammarskjöld skapade en fredsbevarande styrka för att försöka skapa ordning. Kongo förblev ändå den stora huvudvärken för Dag Hammarskjöld som utsattes för påtryckningar från Sovjetunionen. Han beslutade sig att avgå om han inte kunde lösa problemet på ett tillfredställande vis, som innebar ett utdragande av FN-styrkorna, och reste dit. Vid en flygning från Léopoldville i Kongo till Ndola i nuvarande Zaire för ett förhandlingsmöte natten mellan 17 och 18 september 1961 störtade planet av okänd anledning och samtliga 16 ombordvarande inklusive Dag Hammarskjöld omkom. Han tilldelades postumt Nobels fredspris senare samma år för sina ansträngningar ”att skapa fred och välvilja bland nationer och människor”.
Dag Hammarskjöld var i sina uttalanden och handlingar en exceptionell människa, men vad som gör honom än mer fascinerande är att han vid sin död lämnade efter sig sina dagboksanteckningar från större delen av sitt liv där han i form av korta textavsnitt, aforismer och haiku-dikter uttrycker sina innersta ocensurerade tankar, reflektioner, tvivel och ibland även förtvivlan. Texterna är i kronologisk ordning med angivna årtal, ibland även datum. Anteckningarna hittades i hans lägenhet efter hans död med följande instruktioner till kabinettsekreteraren Leif Belfrage:
”Käre Leif,
Kanske du minns att jag en gång berättade för dig att jag trots allt förde en sorts dagbok som jag ville att du en gång skulle ta hand om. Här är den.
Den påbörjades utan tanke på att någon skulle få se den. Med mina senare öden, med allt som skrivits och sagts om mig har läget förändrats. Anteckningarna ger den enda riktiga ’profile’ som kan tecknas. Och därför har jag under senare år räknat med publicitet, ehuru jag fortsatt skriva för mig själv och icke för publik.
Om du finner dem förtjänta att tryckas har du rätt att göra så – som en sorts ’vitbok’ rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud.
Dag”
Anteckningarna gavs ut postumt i oredigerad form under titeln ”Vägmärken” som blivit en klassiker och som vilar i många FN-tjänstemäns bokhyllor. Den här fantastiska inblicken i det inre av en av de största ledarna genom tiderna gör det möjligt att göra en analys ur ett vuxenutvecklings- eller egoutvecklingsperspektiv, vilket jag nu ska göra. Till grund för detta har jag hans egna dagboksanteckningar i “Vägmärken”, Mats Svegfors ”Dag Hammarskjöld – den förste moderne svensken”, Kaj Falkmans ”Att föra världens talan”, en sammanställning av Dag Hammarskjölds tal under tiden som generalsekreterare, samt Brian Urquharts biografi ”Hammarskjold”. Jag kommer av naturliga skäl dela upp analysen i två delar där den första handlar om tiden före utnämningen till generalsekreterarposten.
Den främsta källan till att utröna Dag Hammarskjölds meningsskapande i första delen kommer från Vägmärken. Som person beskrevs han ofta som en tillbakadragen och stel person med en långt driven självdisciplin och perfektionism. Hans framträdanden var aldrig särskilt karismatiska, till skillnad från föregångaren Tryggve Lies, utan han läste ofta sina tal monotont rakt från manuset som han i regel skrev själv. I Vägmärken är han däremot helt ärlig och blottar där ett existentiellt djup och ibland även mörker, trots de yttre framgångarna.
”Dessa fattiga försök att göra en erfarenhet gripbar (för mig, för andra?) – morgondagens uppgifter – y:s vänskap eller x:s notering av min insats: pappersskärmar som jag sätter ut mot intet för att hindra blicken att förlora sig i oändligheten i tid och rum.
Små pappersskärmar. Sönderblåsta av första vinddrag, brända av minsta flamma. Ömt vårdade – men ständigt bytta.
Denna svindel inför les espaces infinis – övervunnen blott om vi våga se in i dem, skyddslösa. Och erkänna dem vara verkligheten inför vilken vi skall rättfärdiga vår existens. Ty detta är den sanning vi måste nå fram till att leva, att allt är och vi blott i detta.”
Ett ständigt återkommande tema är det existentiella och andliga sökandet inåt och ensamheten som följde. Även om Dag Hammarskjöld hela tiden var troende kristen förekommer Gud endast sporadiskt i den första delen.
”Den längsta resan
är resan inåt.
Den som valt sitt öde,
som anträtt färden
mot sin egen botten
(finns det någon botten?)
ännu bland er
är han utom gemenskapen,
isolerad i er känsla
såsom den dödsdömde
eller den det förestående avskedet
i förtid viger
åt varje människas slutliga ensamhet.
Mellan er och honom är avstånd,
är osäkerhet –
hänsyn.
Själv skall han se er
alltmera fjärran,
höra edra rösters lockrop
allt svagare.”
Detta är mycket typiskt för en Individualist som genomskådat tillvarons ytlighet, går sina egna vägar och söker inåt. Den politiska neutraliteten när han 1950 inträdde i Tage Erlanders regering var också ett kännetecken för en Individualist, han ville stå utanför gruppen och det socialdemokratiska partiet och såg sig främst som folkets tjänare och var dessutom besvärlig nog att vilja ha detta formaliserat inför kungen.
Anteckningarna från 1950-52 kallar Mats Svegfors för ”krisens år” och det verkar här som om Dag Hammarskjöld tränger djupare och djupare ner i mörkret varvid en tydlig livsfråga utkristalliserar sig – frågan om mening.
”Ge mig något att dö för –!
Die Mauern stehen
sprachlos und kalt, die Fahnen
klirren im Winde.
Icke detta gör ensamheten till en pina:
att ingen finns som delar min börda,
men detta:
att jag har endast min egen börda att bära.”
”Bed att din ensamhet blir sporren att finna något att leva för, stort nog att dö för.”
”Jag begär det orimliga: att livet ska ha en mening.
Jag kämpar för det omöjliga: att mitt liv skall få en mening.
Jag vågar inte, vet inte hur jag skulle kunna tro: att jag inte är ensam.”
”Kargheten i denna min värld, speglar den fattigdom eller ärlighet, är den tecken på svaghet eller styrka, betyder den att jag kommit bort från min väg eller att jag följer den? – Skall förtvivlan ge svaret?”
Ensamheten är slående, men det är inte den som är den största källan till förtvivlan och den existentiella ångesten. Han eftersöker inte i första hand någon som kan dela hans börda, utan snarare söker han någon annans börda som han kan bära, något han kan dö för. Här är baksidan på Individualist-stadiet, man har gjort sig fri från den omedelbara kampen för överlevnad, från auktoriteter, dogmer, ideologier och -ismer och det finns inte längre någon stor sak man är beredd att gå i döden för. Men nackdelen är ju just att det då, om man drar det till sin allra yttersta spets, inte finns något att leva för. Där är grunden till Dag Hammarskjölds existentiella kris, och baksidan av meningsskapandet på Individualist-stadiet.
Till slut går förtvivlan också ut över skrivandet självt i den sista anteckningen från 1952.
”Löjligt, detta meddelelsebehov! Varför skall det betyda så mycket att åtminstone någon sett insidan av ditt liv? Varför skriver du detta, föralldel för dig själv – men också, kanske också för andra?”
I det här läget skulle man kunna gissa att det dök upp ett erbjudande om en tjänst som generalsekreterare som förändrade allt, men det var inte så det gick till. I ett existentiellt sökande som detta är det lätt att önska och söka efter en yttre utmaning och att rätt sak att dö för uppenbarar sig utifrån. Men det som markerar en övergång vidare från Individualist-stadiet är tvärtom något som sker på insidan, även om den i andra fall kan triggas av yttre händelser. Och med den första noteringen från 1953 sker vad Mats Svegfors kallar ”den dramatiska vändningen”:
” – snart stundar natten.
Mot det förgångna. Tack,
till det kommande: ja!”
Vad som är mycket viktigt att ha i åtanke här är att denna och de närmast följande anteckningarna som har en helt annan, ljusare ton än tidigare skrivs innan Dag Hammarskjöld blir påtänkt för generalsekreterarposten. Mats Svegfors:
”Hans kris hade betingats av ett slags karriärens meningslöshet. Han hade blivit allt han rimligen kunde bli i sin svenska ämbetsmannakarriär. Men det gav honom inte svaret på frågan om meningen med hans liv. Han vände sig inåt och bort från de stora sammanhangen. Och han fann svaret. Men när väl detta hade skett inträffade den fullständigt osannolika peripetin i hans tillvaro. Han kallades till uppdraget som generalsekreterare i FN.”
Pingback: Dag Hammarskjöld 2 | Fication
Pingback: Vad är ett meningsfullt liv? | Fication
Pingback: Ann Heberleins Ett gott liv – en besvikelse | Fication
Pingback: Publikationer i Integral review | Fication