Pedagogisk konferens i Lund

Nästa vecka, 13 oktober, är det dags för pedagogisk konferens för undervisande personal i Lund och jag ska kl 15.55 hålla en workshop med titeln “Komplexitet för kvalitet i lärande – att stödja och utvärdera komplext tänkande”. Lyckades ni läsa hela titeln utan att somna på vägen?

Det blir lätt torra och abstrakta benämningar eftersom, ärligt talat, komplexitet är ganska abstrakt. Så det gäller att hitta coola och illustrerande tillämpningar, här är en som ni kanske redan sett. Det kommer från forskare i Northumbria university som analyserade vad en sexig dans är.

De samlade ett antal unga manliga amatördansare som fick släppa loss till en rytm som filmades och gjordes om till animeringar som ni ser i filmen nedan. Ett antal kvinnor fick sedan värdera hur sexig de tyckte att dansen var. Här förklarar forskaren Nick Neave vad som särskilde de duktiga dansarna från de mindre duktiga:

httpv://www.youtube.com/watch?v=m9xThNyPWdc&feature=related

“Somebody who put all those moves together in a different way and making them sometimes big and sometimes small and showing variability, flexibility and creativity in the way they move their head and their neck and their body, they will be perceived as a good dancer.”

Det är alltså ytterligare en illustration av de grundläggande utvecklingsprinciperna diversifiering (många olika moves på många olika sätt) och integrering (sätta ihop dem på ett nytt och kreativt sätt) som dyker upp i all form av inlärning och utveckling!

Grundläggande principer som är användbara på dansgolvet alltså. Kom ihåg: hög komplexitet = sexigt! Detta är ett exempel jag nog kommer att använda nästa torsdag. Och som om det inte vore nog tänker jag nog ta med gitarren också!

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , | Comments Off on Pedagogisk konferens i Lund

Democracy just kicked in!

Även om det hade varit lämpligt att ta teori först så kommer först en tillämpning.

Här kan vi läsa om en doktorsavhandling i Statsvetenskap av Carl Henrik Knutsen vid Universitetet i Oslo vars slutsats är att ett demokratiskt styrelseskick medför en högre ekonomisk tillväxt än ett diktatoriskt. Det är ett bra exempel på ett formellt resonemang: orsak-verkan mellan två abstrakta variabler. Om vi väljer A så följer B. Formella resonemang är som sagt betydligt enklare att sälja in i pressmeddelanden än mer komplexa resonemang (jag går igenom nivåerna sen, tills dess se kortföreläsningen).

När man läser närmare i avhandlingen så framgår att analysen i sig är mera komplex än så. Knutsen tittar på data över nationers BNP och ett ”demokrati-index” och gör också analyser om vilka mekanismer som kan ligga bakom sambandet. En demokrati innebär flera positiva saker, tex större investeringsvilja, kreativare idéklimat vilket leder till teknologisk utveckling, men också faktiskt till vissa negativa effekter, tex mindre sparande. Men på det hela taget så går det alltså att dra slutsatsen att demokrati är bättre än diktatur på att skapa ekonomisk tillväxt.

Alltså, demokrati är bra för det ger ökad tillväxt och tillväxt är ju bra. Alltså ska vi försöka implementera demokrati överallt i världen så blir allt bra, även i fattigare länder:

”From the discussion above, it seems that almost independent of normative conviction there is little reason for policy makers in different organizations to not work for establishing democracy in poor countries.”

Det här för tankarna till resonemanget att två demokratier aldrig varit i krig med varandra och att vägen till världsfred därför går genom att implementera demokrati hos alla nationer. Något som ofta användes för att argumentera för USA:s invasion (eller befrielse som det kallades) av bl. a. Irak.

Något som ofta förutsätts av såväl ekonomer som statsvetare är att det räcker att implementera ett visst styrelseskick eller vissa ekonomiska incitament för att få befolkningen att reagera på ett visst sätt. Men om vi lägger till ett vuxenutvecklingsperspektiv så visar det sig att det inte är så enkelt eftersom människor dessutom tänker och handlar från olika utvecklingsnivåer, något Sara Ross argumenterar för. Det är till och med så att man kan dra slutsatsen att många fattiga länder helt enkelt inte är mogna att klara av ett demokratiskt styrelseskick!

MHC kan alltså tillämpas på politisk utveckling och man kan alltså avgöra vilket stadie ett visst styrelseskick är, vilket Ross och Commons gör här. Vidare är en slutsats att stadier inte kan hoppas över. En nation kan inte gå från A till C utan att däremellan stanna på B. Man måste lära sig krypa innan man lär sig gå är kontentan. Det är inte med nödvändighet omöjligt, bara mycket osannolikt att lyckas hoppa över stadier av politisk utveckling. Om befolkningen (dvs ledare, tjänstemän och övrig befolkning) rent kognitivt inte kan förstå de demokratiska spelreglerna så hemfaller de till enklare och mer bekanta strategier som nepotism och korruption. Den här dynamiken verkade Inga-Britt Ahlenius ha en viss förståelse för:

”Omvärldens perspektiv är kortsiktigt: att skapa en demokratisk rättsstat på några år. Enligt min mening kräver en sådan ambition ett åtagande över en eller två generationer. Kosovo är ett klansamhälle utan erfarenhet av en legitim statsmakt. Vi glömmer lätt att det har tagit Sverige flera hundra år från rikets enande till att vi avskaffade klansamhället – representationsreformen 1865 – och till att vi först 1921 fick allmän rösträtt. Och då har vi ändå varit lyckliga nog att under två hundra år få leva i fred.”

Vilket osökt för tankarna till Family guys Democracy just kicked in:

httpv://www.youtube.com/watch?v=vlIm-riMN6Q

Avslutningsvis bör jag tillägga att jag inte läst en poäng statsvetenskap eller nationalekonomi så mina analyser är långt ifrån fulländiga. Å andra sidan är det få av de kategorierna som läst en poäng vuxenutveckling – utrymme för tvärvetenskapliga samarbeten alltså!

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | 2 Comments

Från Kohlberg till Commons

Jag vet inte om man kan säga att Piaget verkligen hade de problemen jag beskrev i förra inlägget, han såg sig själv som sin egen värsta kritiker, han är väldigt tungläst och jag är inte den störste experten, men det är i alla fall den kritiken som brukar föras fram. Han gjorde betydligt mer än så, tex studerande han moraliska ställningstaganden hos barn, något som Lawrence Kohlberg vidareutvecklade.

Från en generell stadieteori som Piaget förespråkade så byggde ju Kohlberg vidare med fler stadier, men begränsade sig till en domän – utveckling av moraliskt resonerande – och då blir ju decalage, alltså spridning av stadie mellan olika domäner, inget problem.

Kohlberg började i Chicago men var en av dem som fick fart på vuxenutvecklingen i Harvard. Nu undersöktes olika domäner var för sig som olika forskare fokuserade på. Loevinger gick ju åt andra hållet och förespråkade en enda teori för att beskriva meningsskapandet eller ego-utvecklingen. En spetsig kommentar från Loevinger som hade flera duster med Kohlberg var:

“Their model was arrived at after many of Kohlberg’s students and colleagues had worked out new stage theories, each for different topic, almost as a kind of initiation ritual.”

När man gör en stadieteori behöver man ta fram en manual, alltså en instruktionsbok för hur man utvärdera vilket stadie ett visst svar eller en viss person är på. Och med en modell för varje domän behöver man alltså en manual för varje domän och det blir ju omständigt.

Vidare hade Kohlberg först ett problem som jag nämner här. Han får svårt att skilja relativistiska stadie 2-svar från relativistiska stadie 4/5-svar (transition). Det är då Michael Commons kommer in i bilden med sin modell. Commons som var välbekant med Piagets arbete kom till Harvard -77, han blev insatt i Kohlbergs arbete och problem och insåg att det behövdes en mer analytisk och matematisk approach. Han och Rick Richards började året efter att utveckla General Stage Model. Under de kommande åren hände det en hel del och flera personer var involverade i arbetet, bl a Kurt Fischer som samtidigt filade på en egen snarlik variant som kom att kallas Fischers Dynamic Skill Theory. (Han var visst nyligen i Sverige.)

1981 samlade de alla som var intresserade av postformellt tänkande (alltså stadier som gick förbi Piagets högsta formaloperationella) till ett möte som kallades Beyond Formal Operational Symposium Held at Harvard vilket blev startskottet för fältet och för SRAD, Society for Research in Adult development. (30 år senare hölls det första europeiska mötet i Lund – också nu med Commons som medarrangör.)

General Stage Model blev General Model of Hierarchical Complexity som till sist blev Model of Hierarchical Complexity, MHC. Nyckeln till Kohlbergs problem var att istället för att se på vad de sa, innehållet, titta på strukturen i svaren, dvs hur innehållet är organiserat, och hur komplex denna struktur var. På samma sätt kan man hantera modellerna för alla andra domäner, alltså genom att titta på strukturen. Och MHC:s manual, eller HCSS (Hierarchical Complexity Scoring System) som det heter när man utvärderar svar, heter händelsevis ”How to score anything”. Härnäst är det kanske lämpligt att titta på exakt vad en struktur är i det här sammanhanget.

Så från Piaget har alltså utvecklingen gått till att se på flera olika domäner var för sig (differentiering) och vidare till att hitta en gemensam struktur oavsett domän (integrering).

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , | 2 Comments

Piagets problem

Först ska vi titta lite på några problem som ett par av de tidigare teorierna har dragits med.

När man tittar på Piagets stadieteori så tänkte man sig att en person, eller ett barn, befinner sig på ett av stadierna, tex konkret operationell eller formaloperationell. Sedan ställde man personen inför ett problem, tex hur en gungbräda balanseras. Sättet på vilket personen hanterar problemet kommer att säga oss vilket stadie personen befinner sig på. Den här synen på stadie kallades med Piagets ord structures d’ensemble, ungefär ”strukturen för helheten”. Några problem uppenbarade sig dock efter hand:

  • Personer presterade ibland på olika nivåer för olika uppgifter. Tex skulle man kunna anta att om man var på en formaloperationell nivå när det gäller fysisk och matematisk problemlösning så borde man vara på samma nivå inom tex språklig utveckling. Sådana undantag kallade Piaget för decalage.
  • Vidare så gällde det att en person kunde variera även inom sitt eget ämne beroende dagsform, men vad viktigare var, beroende på vilka instruktioner denne fick vid problemlösningen. Piagets grundinställning var att ge så lite hjälp som möjligt till försökspersonerna. En vanlig slutsats av detta blev att det var meningslöst och till och med skadligt att ge barn uppgifter som var för svåra, dvs på ett stadie över det de befann sig på.
  • Lev Vygotsky å andra sidan betonade den sociala och kulturella aspekten av utvecklingen och förordade att man verkligen skulle utmana barnen/personerna med svårare uppgifter och ge hjälp till dem att lösa dessa. Vygotsky och Piaget utmålades som kontrahenter, men det var snarare mer de var överens om. Piaget förnekade aldrig den sociala aspekten av utvecklingen men fokuserade på att undersöka individerna.
  • Ett annat problem, om man kan kalla det så, var att tidsandan på 60- och 70-talet drog från stadieteorier och modeller som gjorde anspråk på att vara universella och allmängiltiga för alla människor till att handla mer om olikheter mellan människor och kulturer. I och med dessa postmoderna strömningar var det dessutom problematiskt att förespråka hierarkiska modeller som sa att vissa människor och till och med kulturer var högre (bättre?) än andra.

Icke desto mindre fortsatte fältet att evolvera. Och när man följer den utvecklingen kan man förstås skönja utvecklingsprinciperna differentiering och integrering.

Vi blickar nu snabbt tillbaka på Lawrence Kohlbergs problem.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , | 4 Comments

Komplexitet – en introduktion

Nu är det dags att gå närmar in på komplexitet och det gör vi med följande figur som kommer från en analys från kriget i Afghanistan:

När General Stanley McCrystal såg diagrammet sa han ”When we understand that slide, we’ll have won the war”. Min tanke om det är att om de verkligen varit kapabla att förstå det diagrammet så hade de nog inte varit i Afghanistan över huvud taget.

Vi lever i en komplex värld, men de modeller vi använder för att navigera i den är i regel alltför enkla. En general kan ha en syn på sitt uppdrag som mycket enkelt: identifiera fienden – nedkämpa fienden – repetera tills kriget är vunnet, men det fungerar inte riktigt så om kriget är ”war on terror”. I verkligheten kan det ju mycket väl vara så att kriget mot terrorismen skapar fler terrorister än man lyckas nedkämpa. Och det kan mycket väl vara så att kriget skadar den egna nationen mer än man kan vinna, tex i form av att man urholkar sina demokratiska ideal eller kör den egna ekonomin i botten.

I en värld som vi för enkelhetens skull kan betrakta som oändligt komplex kommer vi alltid att ha bristfälliga och förenklade kartor, men de kartor som är mer komplexa borde rimligen ha bättre förutsättningar att få genomslag en de enkla. Men så är ju knappast fallet. I dagens mediabrus är det som regel lättare att sticka ut med enkla och slagkraftiga budskap än med mera komplexa och nyanserade. En anledning är helt enkelt att det finns en gräns för hur komplexa samband vi kan förstå, och den gränsen varierar stort från person till person. Men oavsett vår förmåga så finns många utmaningar vi står inför som helt enkelt är väldigt komplexa. Att åstadkomma en hållbar utveckling för vårt samhälle är väl ett paradexempel.

Men vad är komplexitet, kan vi definiera det på något bra sätt som dessutom har relevans för vuxenutvecklingen?

Posted in Uncategorized | Tagged | 2 Comments

Ken Wilber – reloaded

Wilber gjorde alltså en överblick och kartläggning över det mesta som har med utveckling att göra, utvecklingspsykologiska stadier, medvetandetillstånd, organisationsformer, personlighetstyper osv. Det jag alltid främst varit intresserad av är stadieteorier och frågan om det verkligen är så att det finns vetenskapligt belägg att hävda att det sker en medvetandeutveckling.

Wilbers beskrivning av vad utveckling är och hur den tar sig uttryck stämmer överens med Tainters beskrivning av komplexitet med begreppsparet diversifiering och integrering. Wilber brukar på samma sätt använda differentiering och inkludering. Och det Robert Kegan beskriver som subjekt som görs till objekt kallar Wilber transcendera och inkludera. Först blir ett stadie synligt för en, man differentierar ut det, och sedan gör man det till objekt genom att återknyta till det, en inkludering. På så sätt kan man säga att varje stadie transcenderar och inkluderar samtliga tidigare på samma sätt som en atom transcenderar och inkluderar dess elementarpartiklar (protoner, neutroner och elektroner) eller som en vattenmolekyl i sin tur transcenderar och inkluderar två väteatomer och en syreatom.

I början av sitt skrivande utgick Wilber från en endimensionell skala vilken sedan splittrade upp sig i flera olika utvecklingslinjer som mäter olika dimensioner av utvecklingen (vilket sedermera blev kvadranterna), vilket vi ser i ett av de många diagram jag funnit inspiration i

Det som är spännande med en kartläggning som denna är förstås att det säger något, eller ganska mycket, om var vi kommer från och vart vi är på väg. Men det går att ha en och annan synpunkt på Wilbers diagram ovan, vilket Sara Ross har. Och jag har förstås också en och annan synpunkt. Man ska dock vara medveten om att ett projekt med de här ambitionerna måste generera en del felaktiga detaljer och istället för att gnälla så är det bara att själv ge sig in i leken och förbättra modellerna som finns. Här kommer i alla fall lite gnäll:

  • I första skalan (Wilber lägger senare till namnen Commons/Richards under Piaget/Aurobindo) som kallas Cognitive Line hoppar Wilber över ”Systematic” och går direkt på ”Meta-systemic” följt av ”Paradigmatic” och ”Cross-paradigmatic”, MHC-stadier alltså.
  • Kegans linje kallas ”Orders of Consciousness” vilket är en konstig benämning. Dessutom är det ett jättehopp mellan 4th och 5th Order, så stort att Wilber kände sig tvingad att peta in ett (4.5 Order) däremellan, något som inte går att hitta i Kegans beskrivningar. 5th Order ska sitta i jämnhöjd med Loevingers Autonomous enligt Kegan själv.
  • Loevingers Integrated ska tas bort eftersom Cook-Greuter ersatte den med Construct-aware och Unitive, inte Ego-aware (som eventuellt är ett stadie Cook-Greuter filar på). Ibland är det svårt att reda ut eftersom Wilber typiskt slänger upp den här typen av diagram utan hänvisningar till exakta källor eller resonemang kring varför någon nivå ska ligga exakt där den ska.
  • En intressant detalj är färgskalan till vänster som alltså är utvecklingsskalan ”Levels of Consciousness”. Det härjade ett färgbråk 🙂 mellan Wilber och Spiral dynamics-gänget för ett tag sen som gick ut på att man i SD förespråkar neutrala färger medan Wilbers spektrum (hans första bok hette också Spectrum of Consciousness) som tydligt beskriver en progression och kanske till och med en omega- eller slutpunkt (som om det inte vore nog hajpat med indelningen i Tiers i högerkanten).
  • Men det största problemet som jag ser det är just att skalan ”Levels of Consciousness” inte är definierad på något sätt annat än i modellernas ingående stadier. Och så säger man Turkos nivå respektive Orange nivå osv. Men då är frågan, vad är det vi ska ha som skala i vänsterkanten? Vad är det vi kan använda som måttstock som mänsklig utveckling?

Nu känns det som ett lämpligt tillfälle att gå närmare in på MHC.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | 3 Comments

Ken Wilber

Här kommer en snabb och förstås ofullständig beskrivning av Ken Wilber (1949-) som kan beskrivas som amerikansk filosof och mystiker. Hans livsprojekt har varit och är än att skapa en “theory of everything”. Inte en sådan som eftersöks i fysiken utan en metateori över alla vetenskapliga samt andliga discipliner – en kartläggning över den mänskliga utvecklingen. Wilber försöker korsa västerländsk filosofi och psykologi, framför allt vuxenutvecklingsteorierna, med österländska visdomstraditioner, framför allt olika grenar av buddhism.

En fråga man kan ställa är huruvida den mänskliga utvecklingen bör betraktas som en genetisk evolution, en medvetandeevolution, en kulturell, en sociologisk eller en teknologisk osv. Olika vetenskaper ger olika svar och Wilbers lösning på det är att kalla dem perspektiv och lägga in dem i fyra kvadranter som presenteras i hans magnum opus Sex, Ecology, Spirituality. Han strävar alltså att integrera alla olika synsätt eller perspektiv i ett stort ramverk som därmed kallas integralteori.

Kvadranterna skapas av ett inre och ett yttre perspektiv av medvetandet, samt ett individuellt och ett kollektivt perspektiv av människan. Då får vi fyra perspektiv och fyra olika berättelser av människans utveckling som sammanfattas i nedanstående diagram. Ett perspektiv som handlar om individuell medvetandeutveckling (tex ego-utveckling), ett som handlar om en kulturell utveckling (tex Spiral dynamics), ett som handlar om en biologisk utveckling (tex Darwin) eller beteendemässig sådan, samt en som handlar om socio-teknologisk utveckling (se föregående post).

Wilber kan knappast räknas som akademiker, en del kallar honom enmans-universitet, även om han fungerat som inkörsport till vuxenutvecklingen för många, inklusive mig. Med samtliga perspektiv kan man få en bred överblick och mera fullständig bild av hur utvecklingen går till, genom en kombination av individuella framsteg som sprids i kulturen med tekniska hjälpmedel och organisationsformer vilket förändrar människors beteenden, vilket i sin tur påverkar hur vi tänker osv.

Man ska dock vara medveten om att kvadranter och utvecklingsnivåer är lite löst definierade vilket vi ska se i nästa inlägg. Fast med tanke på den minst sagt djärva ambitionen att kartlägga all systematiserad kunskap så är han mer än ursäktad och ska man kritisera honom måste man upp på samma nivå.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | 2 Comments

Joseph Tainter och komplexa samhällens kollaps

Här är en föreläsning av Joseph Tainter som behandlar hur komplexa samhällen går under. Det är en mindre munter genomgång men som ändå kan vara bra att ses om man vill ha ett satellitperspektiv på vår ekonomiska kris. Tainter talar alltså om komplexitet som växer i ett samhälle till dess att samhället krossas under sin egen vikt i komplexitet. Huvudexemplet är romarrikets uppgång och fall.

httpv://www.youtube.com/watch?v=ddmQhIiVM48&feature=player_embedded

Jag är i det här sammanhanget främst intresserad av hur komplexitet definieras och om något saknas i diskussionen. Tainter menar att komplexitet handlar om två beståndsdelar: diversifiering och integrering.

Diversifiering innebär helt enkelt att det finns många olika saker, delar eller element. Som exempel nämns en amerikansk landstigning i Nordafrika 1942 där militär utrustning i form av 500 000 olika delar, vapen, ammunition, tanks, sjukvårdsutrustning osv. Detta skulle man kunna tänka sig var en komplex operation, men det var något som saknades, nämligen…

Integrering som är den andra beståndsdelen. Lastningen av all utrustning i skeppen var mycket dåligt organiserad så att man vid landstigningen och urlastning hade vapen utan ammunition osv. Det var helt enkelt ett exempel på dålig logistik, alltså avsaknad av integrering. Man kan också uttrycka det som att de många olika delarna inte var koordinerade.

Ett exempel på motsatsen Tainter ger är trumslagarna vid invigningen av Peking-olympiaden där det var mycket god integrering och ordning men liten diversifiering – alla ser likadana ut och gör exakt samma sak.

httpv://www.youtube.com/watch?v=MZGjjYcgL7s

En komplex kultur, eller ett komplext fotbollslag eller företag, kännetecknas alltså av stor grad av olikhet eller diversifiering och en förmåga att få alla olika delar att fungera tillsammans eller integrering.

Något som hänger intimt ihop är enligt Tainter komplexitet och energi. Om man har tillgång till mycket energi, i form av mat eller fossila bränsle, så kommer man att skapa komplexa strukturer. Och om energitillgången minskar, vilket vi med stor sannolikhet kommer att uppleva snart, så kommer strukturerna att antingen kontrollerat monteras ner (tex i form av mera lokal handel snarare än global) eller också kollapsar samhället. Jag tycker att det främst ser ut som ett orsakssamband där energin styr hur mycket komplexitet som är möjlig i ett samhälle. Men jag är ändå inte helt säker på om den kopplingen följer med nödvändighet. Det beror på hur vi ser på komplexitet och det jag vill tillägga här är förstås att komplexitet inte bara är något man kan se i samhällsstrukturer utan också i vårt tänkande och vår identifikation, det vi undersöker i fältet Vuxenutveckling.

Först vill jag säga att definitionen av komplexitet är väl överensstämmande med vad man ser i Vuxenutvecklingen – i all utveckling faktiskt! Att utvecklas handlar om att först bli varse om fler och fler nyanser och olika delar av psyket och sedan integrera dessa till en helhet. I MHC betonas dock bara integreringen av pusselbitar i allt mer komplexa strukturer, medan differentieringen förutsätts. Men observera dock att MHC här ger en matematiskt grundad skala för hur komplexa saker är, eller rättare sagt hur komplex information är. Så vi kan inte utvärdera hur komplex en artefakt är, men däremot hur komplext tänkande som ligger till grund för skapandet av denna.

Intrycket man kan få av Tainter är att vi efter en ekonomisk kollaps kommer att bo på gårdar och har glömt bort hur man läser. Och det är möjligt att vi tvingas förenkla vårt samhälle och avstå en stor del av vår lånebaserade lyxkonsumtion, men det följer inte av nödvändighet att vi går bakåt i vår utveckling – även om vi kan se nyliga exempel på detta. Jag tänker främst på Mexiko och Storbritannien som båda sett en minskning av oljeproduktion och därmed försämrad ekonomi vilket medfört social oro. För att få en bättre bild av hur utveckling av komplexitet i samhällsstrukturer samverkar med utveckling i kulturella värderingar och hos enstaka individer så får vi vända oss till någon med verkligt rymdsondsperspektiv, Ken Wilber.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , | 4 Comments

Avslutande kommentarer och lite kritik mot Spiral dynamics

Så, är Spiral dynamics verkligen “the Theory that explains Everything” som Canada’s MacLean’s Magazine kallade det?

Nja… Carl Sagan hade ju ett bra citat: ”Extraordinary claims demands extraordinary proofs.” och så värst starkt empiriskt stöd har den faktiskt inte. Trots detta drar sig inte förgrundsfiguren Don Beck för att hajpa modellen på alla tänkbara sätt, hävda att det är den bästa vuxenutvecklingsmodellen och beklaga sig över alla som inte förstår den. Enligt egen utsaga har de testat 250 000 personer, men det finns inga vetenskapliga publikationer mig veterligt. Tipsa mig gärna om ni vet eller sett några resultat från undersökningar.

Men Spiral dynamics får stöd av de andra modellerna i vuxenutvecklingsfältet även om dessa är betydligt blygsammare i sina anspråk. Och det är den enda modellen som tar upp värderingar, än så länge i alla fall (Commons filar på en egen och här i Sverige tänker vi använda värderingar för att mäta ego-utveckling).

På plussidan tycker jag man kan säga att modellen har stor förklaringskraft och användbarhet, framför allt som värderingskarta i tex det politiska landskapet – den tillför alltså en utvecklingsdimension till värderingslandskapet. Jag tycker också den är användbar som verktyg i personlig utveckling när det gäller att förstå de egna drivkrafterna och eventuellt hitta nya. Angående det neutrala valet av färger på nivåerna så är en grundprincip att högre inte nödvändigtvis är bättre, de utgör bara mer eller mindre lämpliga responser på olika situationer precis som man inte ska använda en hammare till att dra i en skruv. I en kultur har man en blandning av värderingar som ofta är i luven på varandra och då gäller det att se till att, som Graves uttryckte det, att spiralen ”är hälsosam” genom att alla värderingar ges utrymme och tillåts existera.

Och en sund politisk utveckling innebär inte att alla etablerade partier packar ihop sig uppe på den orangea och gröna nivån medan de partier som försöker nå väljarna med traditionella värderingar anklagas för att ”fiska i grumliga vatten” eller ”flirta med brunhögern” varvid det blåa helt lämnas åt Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna borde främst vara de som tar upp kampen om de blåa väljarna, men det gäller att argumentera klokt så att de gröna inte spelar ut rasistkortet eller könsförtryckkortet.

Posted in Uncategorized | Tagged , , | Comments Off on Avslutande kommentarer och lite kritik mot Spiral dynamics

SD – Turkost

Turkost: Sista värdesystemet kan man se som en vidareutveckling av det gula. Skillnaden kan sägas bestå i att det gula har sitt främsta fokus att integrera, ordna upp och medla i kaoset efter de tidigare värdesystemen medan det turkosa riktar sig utåt mot mysteriet, eller inåt… I de gula värderingarna finns en tydlig uppgift och riktning (eller flera) medan de turkosa är än mer fria och tillåter större flexibilitet i tänkande, varande och handlande.

Det turkosa systemet kan ses som mer integrerat på alla plan, känslomässigt, kognitivt, andligt och själsligt (tydligare definitioner kan ges på begäran). Det kan vara en produkt av den gula integreringen eller kanske också ett uppgivande från föregående process som man kan kalla egotripp, inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse. Det turkosa värdesystemet betonar enligt Spiral dynamics en kollektivism och en global identifikation till skillnad från den i huvudsak individualistiska gula som brutit sig loss från den gröna gemenskapen. Holistisk är ett ord som ofta förknippas med den här nivån, även om ordet oftare används av det gröna – det gröna och det turkosa blandas ofta samman.

Typiskt turkost är att släppa kartorna, som bara är just kartor, och gå in i varje situation med fräscha ögon och se vad som behöver göras just här och nu. Eller bara sitta och observera eller grunna på vad som hamnar utanför kartorna. Och om någon annan vill kliva in och rädda världen istället så går det lika bra, till skillnad från den gula som gärna vill rädda världen själv med sina egna kartor.

Mycket som av tidigare nivåer uppfattats som flummigt blir här tydligt medan andra flummigheter kan genomskådas. När den föregående är dynamisk och energisk är den här snarare stillsam och tyst, vilket öppnar för en känslighet för mera subtila nyanser av tillvaron och ger närmare till tillstånd av flow och frihet från ansträngningar eftersom många av våra ansträngningar går ut på att bekämpa sig själv, de egna demonerna eller väderkvarnarna man projicerar ut på världen och på andra.

Dessa är än svårare att få syn på, de är ju mycket få – därför blir beskrivningen också ganska vag. Typiskt på samma ställen som i beskrivningen av föregående värdesystem fast ofta längre upp i hierarkin eller utanför…

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | Comments Off on SD – Turkost