Även om det hade varit lämpligt att ta teori först så kommer först en tillämpning.
Här kan vi läsa om en doktorsavhandling i Statsvetenskap av Carl Henrik Knutsen vid Universitetet i Oslo vars slutsats är att ett demokratiskt styrelseskick medför en högre ekonomisk tillväxt än ett diktatoriskt. Det är ett bra exempel på ett formellt resonemang: orsak-verkan mellan två abstrakta variabler. Om vi väljer A så följer B. Formella resonemang är som sagt betydligt enklare att sälja in i pressmeddelanden än mer komplexa resonemang (jag går igenom nivåerna sen, tills dess se kortföreläsningen).
När man läser närmare i avhandlingen så framgår att analysen i sig är mera komplex än så. Knutsen tittar på data över nationers BNP och ett ”demokrati-index” och gör också analyser om vilka mekanismer som kan ligga bakom sambandet. En demokrati innebär flera positiva saker, tex större investeringsvilja, kreativare idéklimat vilket leder till teknologisk utveckling, men också faktiskt till vissa negativa effekter, tex mindre sparande. Men på det hela taget så går det alltså att dra slutsatsen att demokrati är bättre än diktatur på att skapa ekonomisk tillväxt.
Alltså, demokrati är bra för det ger ökad tillväxt och tillväxt är ju bra. Alltså ska vi försöka implementera demokrati överallt i världen så blir allt bra, även i fattigare länder:
”From the discussion above, it seems that almost independent of normative conviction there is little reason for policy makers in different organizations to not work for establishing democracy in poor countries.”
Det här för tankarna till resonemanget att två demokratier aldrig varit i krig med varandra och att vägen till världsfred därför går genom att implementera demokrati hos alla nationer. Något som ofta användes för att argumentera för USA:s invasion (eller befrielse som det kallades) av bl. a. Irak.
Något som ofta förutsätts av såväl ekonomer som statsvetare är att det räcker att implementera ett visst styrelseskick eller vissa ekonomiska incitament för att få befolkningen att reagera på ett visst sätt. Men om vi lägger till ett vuxenutvecklingsperspektiv så visar det sig att det inte är så enkelt eftersom människor dessutom tänker och handlar från olika utvecklingsnivåer, något Sara Ross argumenterar för. Det är till och med så att man kan dra slutsatsen att många fattiga länder helt enkelt inte är mogna att klara av ett demokratiskt styrelseskick!
MHC kan alltså tillämpas på politisk utveckling och man kan alltså avgöra vilket stadie ett visst styrelseskick är, vilket Ross och Commons gör här. Vidare är en slutsats att stadier inte kan hoppas över. En nation kan inte gå från A till C utan att däremellan stanna på B. Man måste lära sig krypa innan man lär sig gå är kontentan. Det är inte med nödvändighet omöjligt, bara mycket osannolikt att lyckas hoppa över stadier av politisk utveckling. Om befolkningen (dvs ledare, tjänstemän och övrig befolkning) rent kognitivt inte kan förstå de demokratiska spelreglerna så hemfaller de till enklare och mer bekanta strategier som nepotism och korruption. Den här dynamiken verkade Inga-Britt Ahlenius ha en viss förståelse för:
”Omvärldens perspektiv är kortsiktigt: att skapa en demokratisk rättsstat på några år. Enligt min mening kräver en sådan ambition ett åtagande över en eller två generationer. Kosovo är ett klansamhälle utan erfarenhet av en legitim statsmakt. Vi glömmer lätt att det har tagit Sverige flera hundra år från rikets enande till att vi avskaffade klansamhället – representationsreformen 1865 – och till att vi först 1921 fick allmän rösträtt. Och då har vi ändå varit lyckliga nog att under två hundra år få leva i fred.”
Vilket osökt för tankarna till Family guys Democracy just kicked in:
httpv://www.youtube.com/watch?v=vlIm-riMN6Q
Avslutningsvis bör jag tillägga att jag inte läst en poäng statsvetenskap eller nationalekonomi så mina analyser är långt ifrån fulländiga. Å andra sidan är det få av de kategorierna som läst en poäng vuxenutveckling – utrymme för tvärvetenskapliga samarbeten alltså!
Lite kommentarer här. Vad baserar du antagandet att ekonomisk tillväxt är bra på? Vad som “växer” är minst lika relevant som att det växer. En ökad produktion av vapen tillgodoser våra behov i Sverige tex enbart genom att det kan vara ett medel för att omfördela resurser från en annan del av världen, dvs som handelsvara. Men någon real nytta för samhällsmedborgarna i den direkta produktionen tycker jag inte kan ses.
Sen undrar jag också över påståendet om att fattiga länder inte är mogna för vissa styrelseskick. Jag menar att det måste bygga på antagandet att A: det finns inga individer som kan tillsätta platser som kräver ett mer komplex meningsskapande. Eller B: strukturen, eller valprocesser, tillåter inte dem att tillsätta platserna de är lämpade för. Om det är A som föreligger kan man inte göra mycket, men om det är B så kan “demokratiseringen” anpassas för att sörja för att dessa personer inom populationen kommer till rätt position.
För en nation är väl inte mer än summan av individerna i deras samspel? Något annat skulle kräva en metafysik vari vi kan placera de kvalitéer som nationen håller.
Bra, tack!
(Lite väl) ofta ses ekonomisk tillväxt som helig och intrinsikalt bra. Om man går vidare kan man argumentera att ekonomisk tillväxt leder till ökad lycka för befolkningen, i alla fall upp till en viss gräns. Kurvan planar ut för högre BNP.
Nu talar man ofta om ekonomisk tillväxt kontra hållbar utveckling och då börjar det också den ekonomiska tillväxten att splittras upp i olika områden, eller som du säger vad det är som växer. Krig lär ju dra upp tillväxten och att utvinna fossila bränslen i allt högre takt också, kontra icke-materiella tjänster eller prylar som kan tillverkas hållbart men har högt “idémässigt” innehåll. Jag tror att det kommer att diskuteras en hel del framöver.
När det gäller demokrati i fattiga länder så hänger det inte på att de är fattiga utan grundresonemanget är att samhällsstrukturer gradvis måste växa fram steg för steg och evolvera ett stadie i taget utan att hoppa över något stadie. Jag tycker att man kan formulera det som att en struktur i första hand måste matcha människorna, det är inte människorna som ska anpassa sig till en alltför komplex struktur. Mänsklig utveckling är en långsam process.
I praktiken innebär det som du säger A, för få som kan sköta jobbet. Till viss del också B, kanske man kan hitta mer rudimentära former av demokrati. Med tanke på Inga-Britt Ahlenius så gjorde hon en del arbete hemma i Sverige med att förbättra demokratin genom att se till att frikoppla riksrevisionen från regeringen, eftersom den förre skulle granska den senare. Så den demokrati vi har här är långt ifrån fulländad, så min slutsats får bli att demokrati är ett förträffligt styrelseskick men resan dit är 1000 mil och kan bara göras ett steg i taget.