En kritik mot Kohlberg

Innan vi släpper lös Kegan blir det ett inlägg till om Kohlberg. Det handlar om en kritik man kan rikta mot bland annat hans modell. I longitudinella studier, när man studerar hur enskilda människors svar förändras efter tid, verkade det först som många efter stadie 4 regredierade tillbaka till en moralisk relativism som i stadie 2. Men när man studerade svaren närmare och fokuserade på strukturen snarare än innehållet så fanns skillnader. Stadie 2-relativismen handlade om att människorna på en konkret nivå kunde uppfatta att vi har olika perspektiv, men ditt perspektiv är ditt och mitt perspektiv är mitt – ”därför ska inte du komma och säga vad jag ska göra”. Relativismen som observerades efter stadie 4 handlade snarare om att man var på väg ut ur hela kulturen och insåg att det som är norm i vår kultur inte var objektivt sant eller ”de rätta normerna”. Det har senare visats av Dawson och Gabrielian att de senare resonemangen verkligen är mer komplexa och att Kohlbergs modell beskriver en utveckling i komplexitet att resonera kring moraliska frågor. Mer om det senare.

Om man sammanfattar stadie 4 och stadie 5 så kan man mycket kort säga att den förra går ut på att individen är till för samhället och den senare att samhället är till för individen (men att individen ändå måste bidra till utveckling av samhället). Övergången mellan två stadier kallas transition (här betecknad stadie 4/5). Enligt den här typen av kognitiva modeller så är stadie 4 en identifikation samhället, transitionen 4/5 en identifikation med den egna individen och stadie 5 som en återintegrering där individen åter deltar i samhället, men gör det på egna villkor och bidrar till att förändra det. Stadie 4 betonar ansvar, transitionen 4/5 betonar individens rättigheter och stadie 5 är en syntes mellan mellan individens rättigheter och ansvar: ”Ja, vi måste värna om individer, men alla måste bidra till att upprätthålla samhället”. Exempel på konflikten mellan stadierna och transitionen tycker jag vi kan se i Ann Heberleins bok ”Det var inte mitt fel” där hon går till angrepp mot tendenserna till lättkränkthet, offermentalitet och ovilja att ta ansvar som kan bli följden av individualismen i transitionen 4/5 (se också David Eberhard om trygghetsnarkomaner). Hon betonar ett större individuellt ansvarstagande och vill då röra sig framåt, eller som hon säger ”något efter postmodernismen”.

I det här fältet viftas transitionen 4/5 (och transitioner överlag) ofta bort som en tillfällig fas men det som händer däremellan är i många fall en avgrund. Att gå från att vara en del av samhället till att se sig som en individ kan ibland bara handla om att bygga självkänsla, men ibland vara förknippat med dödsångest eftersom den moderna människan mer eller mindre är beroende av samhället. Löper man hela linan ut kan 4/5 uttrycka sig som civilisationskritik som hos Claude Lévi-Strauss (se också min analys av Avatar) eller Tomas Ljungberg (som jag kommer att återkomma till). En annan bra film på temat är Into the wild. Jag tror att en del existentiella frågeställningar ryms här (dock ej alla!), det kanske andra kan hjälpa mig med.

Att avfärda transitionen som i grund och botten osund, t ex genom att kalla det postmodern narcissism, straffar sig i längden, vilket jag senare kommer visa (!) Min inställning är att vi alltid ska vara försiktiga och medvetna om modellernas begränsningar, men samtidigt se de möjligheter som öppnar sig. Det är en balans jag försöker hålla, men mitt fokus kommer framför allt att vara att pedagogiskt gå igenom modeller och försöka visa på dess användbarhet – framför allt genom att se fältet som helhet.