Joseph Tainter och komplexa samhällens kollaps

Här är en föreläsning av Joseph Tainter som behandlar hur komplexa samhällen går under. Det är en mindre munter genomgång men som ändå kan vara bra att ses om man vill ha ett satellitperspektiv på vår ekonomiska kris. Tainter talar alltså om komplexitet som växer i ett samhälle till dess att samhället krossas under sin egen vikt i komplexitet. Huvudexemplet är romarrikets uppgång och fall.

httpv://www.youtube.com/watch?v=ddmQhIiVM48&feature=player_embedded

Jag är i det här sammanhanget främst intresserad av hur komplexitet definieras och om något saknas i diskussionen. Tainter menar att komplexitet handlar om två beståndsdelar: diversifiering och integrering.

Diversifiering innebär helt enkelt att det finns många olika saker, delar eller element. Som exempel nämns en amerikansk landstigning i Nordafrika 1942 där militär utrustning i form av 500 000 olika delar, vapen, ammunition, tanks, sjukvårdsutrustning osv. Detta skulle man kunna tänka sig var en komplex operation, men det var något som saknades, nämligen…

Integrering som är den andra beståndsdelen. Lastningen av all utrustning i skeppen var mycket dåligt organiserad så att man vid landstigningen och urlastning hade vapen utan ammunition osv. Det var helt enkelt ett exempel på dålig logistik, alltså avsaknad av integrering. Man kan också uttrycka det som att de många olika delarna inte var koordinerade.

Ett exempel på motsatsen Tainter ger är trumslagarna vid invigningen av Peking-olympiaden där det var mycket god integrering och ordning men liten diversifiering – alla ser likadana ut och gör exakt samma sak.

httpv://www.youtube.com/watch?v=MZGjjYcgL7s

En komplex kultur, eller ett komplext fotbollslag eller företag, kännetecknas alltså av stor grad av olikhet eller diversifiering och en förmåga att få alla olika delar att fungera tillsammans eller integrering.

Något som hänger intimt ihop är enligt Tainter komplexitet och energi. Om man har tillgång till mycket energi, i form av mat eller fossila bränsle, så kommer man att skapa komplexa strukturer. Och om energitillgången minskar, vilket vi med stor sannolikhet kommer att uppleva snart, så kommer strukturerna att antingen kontrollerat monteras ner (tex i form av mera lokal handel snarare än global) eller också kollapsar samhället. Jag tycker att det främst ser ut som ett orsakssamband där energin styr hur mycket komplexitet som är möjlig i ett samhälle. Men jag är ändå inte helt säker på om den kopplingen följer med nödvändighet. Det beror på hur vi ser på komplexitet och det jag vill tillägga här är förstås att komplexitet inte bara är något man kan se i samhällsstrukturer utan också i vårt tänkande och vår identifikation, det vi undersöker i fältet Vuxenutveckling.

Först vill jag säga att definitionen av komplexitet är väl överensstämmande med vad man ser i Vuxenutvecklingen – i all utveckling faktiskt! Att utvecklas handlar om att först bli varse om fler och fler nyanser och olika delar av psyket och sedan integrera dessa till en helhet. I MHC betonas dock bara integreringen av pusselbitar i allt mer komplexa strukturer, medan differentieringen förutsätts. Men observera dock att MHC här ger en matematiskt grundad skala för hur komplexa saker är, eller rättare sagt hur komplex information är. Så vi kan inte utvärdera hur komplex en artefakt är, men däremot hur komplext tänkande som ligger till grund för skapandet av denna.

Intrycket man kan få av Tainter är att vi efter en ekonomisk kollaps kommer att bo på gårdar och har glömt bort hur man läser. Och det är möjligt att vi tvingas förenkla vårt samhälle och avstå en stor del av vår lånebaserade lyxkonsumtion, men det följer inte av nödvändighet att vi går bakåt i vår utveckling – även om vi kan se nyliga exempel på detta. Jag tänker främst på Mexiko och Storbritannien som båda sett en minskning av oljeproduktion och därmed försämrad ekonomi vilket medfört social oro. För att få en bättre bild av hur utveckling av komplexitet i samhällsstrukturer samverkar med utveckling i kulturella värderingar och hos enstaka individer så får vi vända oss till någon med verkligt rymdsondsperspektiv, Ken Wilber.