Ken Wilber – reloaded

Wilber gjorde alltså en överblick och kartläggning över det mesta som har med utveckling att göra, utvecklingspsykologiska stadier, medvetandetillstånd, organisationsformer, personlighetstyper osv. Det jag alltid främst varit intresserad av är stadieteorier och frågan om det verkligen är så att det finns vetenskapligt belägg att hävda att det sker en medvetandeutveckling.

Wilbers beskrivning av vad utveckling är och hur den tar sig uttryck stämmer överens med Tainters beskrivning av komplexitet med begreppsparet diversifiering och integrering. Wilber brukar på samma sätt använda differentiering och inkludering. Och det Robert Kegan beskriver som subjekt som görs till objekt kallar Wilber transcendera och inkludera. Först blir ett stadie synligt för en, man differentierar ut det, och sedan gör man det till objekt genom att återknyta till det, en inkludering. På så sätt kan man säga att varje stadie transcenderar och inkluderar samtliga tidigare på samma sätt som en atom transcenderar och inkluderar dess elementarpartiklar (protoner, neutroner och elektroner) eller som en vattenmolekyl i sin tur transcenderar och inkluderar två väteatomer och en syreatom.

I början av sitt skrivande utgick Wilber från en endimensionell skala vilken sedan splittrade upp sig i flera olika utvecklingslinjer som mäter olika dimensioner av utvecklingen (vilket sedermera blev kvadranterna), vilket vi ser i ett av de många diagram jag funnit inspiration i

Det som är spännande med en kartläggning som denna är förstås att det säger något, eller ganska mycket, om var vi kommer från och vart vi är på väg. Men det går att ha en och annan synpunkt på Wilbers diagram ovan, vilket Sara Ross har. Och jag har förstås också en och annan synpunkt. Man ska dock vara medveten om att ett projekt med de här ambitionerna måste generera en del felaktiga detaljer och istället för att gnälla så är det bara att själv ge sig in i leken och förbättra modellerna som finns. Här kommer i alla fall lite gnäll:

• I första skalan (Wilber lägger senare till namnen Commons/Richards under Piaget/Aurobindo) som kallas Cognitive Line hoppar Wilber över ”Systematic” och går direkt på ”Meta-systemic” följt av ”Paradigmatic” och ”Cross-paradigmatic”, MHC-stadier alltså.
• Kegans linje kallas ”Orders of Consciousness” vilket är en konstig benämning. Dessutom är det ett jättehopp mellan 4th och 5th Order, så stort att Wilber kände sig tvingad att peta in ett (4.5 Order) däremellan, något som inte går att hitta i Kegans beskrivningar. 5th Order ska sitta i jämnhöjd med Loevingers Autonomous enligt Kegan själv.
• Loevingers Integrated ska tas bort eftersom Cook-Greuter ersatte den med Construct-aware och Unitive, inte Ego-aware (som eventuellt är ett stadie Cook-Greuter filar på). Ibland är det svårt att reda ut eftersom Wilber typiskt slänger upp den här typen av diagram utan hänvisningar till exakta källor eller resonemang kring varför någon nivå ska ligga exakt där den ska.
• En intressant detalj är färgskalan till vänster som alltså är utvecklingsskalan ”Levels of Consciousness”. Det härjade ett färgbråk 🙂 mellan Wilber och Spiral dynamics-gänget för ett tag sen som gick ut på att man i SD förespråkar neutrala färger medan Wilbers spektrum (hans första bok hette också Spectrum of Consciousness) som tydligt beskriver en progression och kanske till och med en omega- eller slutpunkt (som om det inte vore nog hajpat med indelningen i Tiers i högerkanten).
• Men det största problemet som jag ser det är just att skalan ”Levels of Consciousness” inte är definierad på något sätt annat än i modellernas ingående stadier. Och så säger man Turkos nivå respektive Orange nivå osv. Men då är frågan, vad är det vi ska ha som skala i vänsterkanten? Vad är det vi kan använda som måttstock som mänsklig utveckling?

Nu känns det som ett lämpligt tillfälle att gå närmare in på MHC.