The Dark Knight Rises – An integral analysis

We are at the end of Christopher Nolan’s Batman trilogy where we also find a reconnection with the beginning. In typical superhero stories the superpowers of the heroes and of the villains can be seen as allegories for mental and psychological strengths. Batman and his opponents on the other hand have no superpowers and therefore Nolan can be more explicit that the battles, although they do fight with their guns and fists, are really battles of their psyches. Batman’s greatest strength lies in he his understanding and mastering of his own fears, which he learned at his training with The league of shadows in the first movie.

“To conquer fear, you must become fear. You must bask in the fear of other men, and men fear most what they cannot see.””

With these insights he can fight the criminals with psychological warfare, he knows his own shadow and can thus embody the criminal’s worst fears – when you enter the darkness you enter the home of the Dark knight and you will lose.

The villains of the three movies, Ra’s Al Ghul, The Joker and Bain, however, all master these aspects. Ra’s Al Ghul was the one who trained Batman, the Joker was unpredictable with his fearlessness and total irrationality, and Bain has a background of his own, so let’s take a closer look at him. While Bruce Wayne was born in a loving and wealthy home and started his journey into the dark after losing his parents, Bain has been molded by darkness. He is nothing other than darkness and has the edge of Batman who also seems to enter the fight for his own ego’s sake.

Bain is Gotham’s shadow, he literarily rules from the underworld, Gotham’s sewers. Anyone who tries to enter and hunt him down finds himself in hell, which is by the way not the place of ultimate pain but rather the place of no hope, and of course Bane’s home. And at a certain point hell gets unleashed and with that all that has been swept under the rug during the last years of successful ridding the streets from criminal elements.

When taking control over Gotham city Bain argues that he is really starting a “people’s” revolution against a corrupt system governed by the rich elite which he is bringing into a people’s court. Nolan touches on many issues of concern in today’s debate, such as the Occupy movement protesting against the one percent but not really knowing what to replace the current system with or sometimes naively thinking that just overthrowing it will solve everything and all will live in harmony. But there will always be someone with power in charge, which is a lesson from e.g. the Russian, Cuban or even the French revolution.

Bain claims to be one of the people, one of the 99 percent, and uses this green (or Kohlberg stage 4/5) rhetoric, but in reality he is just another red warlord using the rigged court and unrest as a demonstration that Gotham really is rotten from within and deserves abolition.

Amongst other themes in the Dark knight rises we also find the theme of meaning and self-sacrifice, and here is a useful lesson to be learned. A meaningful act, in contrast to an egoistic, is when you do something or fill a role not for your own sake but for the sole benefit of others. Meaningfulness in this sense is giving everything without expecting anything back. And sometimes this act can require breaking the law and becoming a vigilante, which would be the post-conventional move if there is a greater good (But what does this say about The league of shadows?).

It is, however, easy to confuse this meaningfulness with self-importance, when you have defined yourself and identified with the role of the hero or savior and find that more important than to actually do good. That’s when the role has become your ego. A useful question is if you could imagine giving the role of the savior for someone else that might do a better job.

And not being afraid to die can mean that you really have conquered all your shadows and fears. But it can also mean that you actually don’t care about and choose not to get attached to anything, perhaps in fear of losing it. Freedom from fear and attachments is not the answer to everything. In order to fight pure darkness and fight for your life, perhaps you need both. And getting them might require to unconditionally loving what you fight for.

Finally, it is interesting to note is that clean energy, and with that a sustainable fossil free future, used as a weapon certainly has made its way into American mainstream popular culture, here ­in The dark knight rises but also previously in The Avengers and even in Disney/Pixar’s Cars II.

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Why do we evolve?

Since this is quite an ambitious question, let’s try to narrow it down. Firstly, the ”why” in the question here implies a reason, a backward-looking analysis of what made it possible to reach the point we’re at. And what it would take to move on. (For the record, I don’t believe in any purpose, predestined goal or omega point in the future that we are heading to, other than to die. Sorry.)

Let’s also leave out bigger aspects such as Why big bang? Why matter? Why life? Why intelligence? as in How did it all happen?

I would also like to leave out the biological evolution, which is a pretty well researched area, and focus on the psychological evolution and further aim at the individual that we study in the field of adult development. Let’s thus disregard from any form of cultural support and scaffold and consider it an individual endevour. Then we can formulate the question as follows: What makes a person move from one stage to the next? And making a stage transition is what we regard as vertical development, evolving in the horizontal direction is development that takes place without a stage change.

Before we continue it’s useful to further illustratate the difference. Imagine your own development in a best-case scenario, where everything goes your way, you get the optimal challenges in life, optimal support and no unpleasent surprises. Where would you be in say one, three or five years? What would you do? Who would you be?

What you’re imagining right now is your horizontal development. You take your current experienced trajectory and extrapolate it forward. It’s simply more of the same.

Your own vertical development you can’t imagine. You cannot possibly imagine what it will be like at the next stage of development. It will be a complely new ballgame, a new qualitatively different dimension and it will per definition blow your mind. Now, think back on all the narrowing down of the question to the single stage transition of the individual and expand it to include the understanding of all aspects of the evolution and of our role in it. Now peoples minds tend to blow even more. That’s one reason that some people are hyping vertical development nowadays and saying evolution is da shit.

However, we do know some things and we can see some patterns. One is this: That which is your current meaning-making, your current developmental trajectory, your current worldview and life’s purpose, will be one of several parts of the puzzle at your new stage. But it will no longer be a holy unquestionable truth that is taken for granted. It will be negotiable and it will be an object that you no longer are attached to, a pawn that you can sacrifice for a better position.

With this in mind we can turn back to the Why-question. Why do we move from one stage to the next? What makes this shift happen? Well, we can draw some conclusions from the pattern described in the above.

As Einstein supposedly said, ”No problem can be solved from the same level of consciousness that created it.” and leave the creation part out for a few seconds. One trigger to vertical development is the realization that my current way of thinking just doesn’t suffice to adress the problems that I’m experiencing. Not even in a best case scenario will my current plan work. It might solve a small part of it, but no more than scratch the surface of the real issue. I might find that the game is rigged and that there is no point in playing, or not being satisfied with playing what I just discovered was a zero-sum game. With a completely new and more complex understanding of the problem and corresponding abilities it might be solved, perhaps creating new problems as a consequence. And we’re off to the next stage…

Or I could find that my problem is already being adressed by others that do it better than I do. I could discover that the frontline doesn’t collaps should I leave the trench to get a new perspective on things.

Another possibility, perhaps more positively stated, is that I with practice and experience get so good at what I do that I now can do with my left hand what used to require my full attention and soul, such as playing the piano and now also being able to sing at the same time. That could be triggered by curiosity or why not boredom: Done it, been there, seen it…let’s take it to the next level!

Finally, and there are most certainly more worth mentioning, I think another important reason is the discovery of new domains of perception, the ability to make new distinctions and failing to fit these into the current worldview. Look, abstract variables. Let’s do something with them!

As previously stated, this is under the assumption that we are sole heroes on our journeys. And sometimes we are. But our psychological development is most often due to a cultural support. Every human doesn’t need to invent the wheel on our own. We take advantage of each other’s inventions and other’s thoughts and we use ropes and maps that others have left behind on their journey upwards. And we give each other pushes and encouragements on the way up. We also find ourselves embedded in a society that places on us a curriculum of a certain complexity which puts us under some pressure to evolve.

While it is important to keep in mind that stage transitions hardly ever come without pain, there are lot’s of reasons to why we evolve.

And sometimes, shit just happens.

Posted in Uncategorized | Comments Off on Why do we evolve?

Meaning-making and Higgs boson

As you may notice I have switched language to English, so this blog can be said to have made the transition from an ethnocentric focus to a (western) world centric. I think it’s time for the rest of the world to catch up in the development… My aim is to introduce theories within the field of adult development as simplified as possible to get a fundamental understanding. I hope to also start translating my introductory texts on Piaget, Kohlberg, Kegan, Loevinger, Commons, Wilber, Graves etc that I have in Swedish, unless I find someone to do it for me (and money to pay that someone). English is not my mother tongue so please excuse my rather rudimentary skills. My motto is: Don’t get it right, get it written!

Within the field of Adult development there seems to be two main directions, one that focuses on the cognitive development which could be seen as the ability to handle complex information and problem solving. The best example is MHC or the Model of Hierarchical Complexity by Commons et al, which defines a scale of 0-15 orders of hierarchical complexity. Using this we can define tasks at a certain order and at certain domains and assess persons, or other organisms, according to this scale.

The other direction or branch is ego development or development of meaning-making. This is, at least to me, a bit harder to understand and explain, but it’s worth a try since I think it tells us a bit of how we function as meaning-making creatures according to what Robert Kegan refers to as developmental constructivism. And let’s do it by comparing with how scientific research works.

Most of us have probably done some experiment in physics class such as examining the elasticity of a spring. You take a spring and load it with various weights and observe the spring’s elongation (increase in length). Let’s assume that we do five measurements like this and we might end up with the following diagram:

Here we have five data points where each point tells us that for a certain weight (e.g. 1 N) you get a certain elongation (0,11 m). There seems to be some sort of pattern here and what we typically do next is to draw a straight line which is the best fit we can make. From this line we can make a prediction of what elongation we should expect to get for any arbitrary load. The scientist’s task here is firstly to gather data (blue dots), the method of this is to measure the weight and measure the spring’s corresponding elongation, and secondly from that data draw a conclusion (red line). The scientist should also have some discussion about whether the errors are small enough to be regarded as measurement errors, but let’s not dig into that.

From a constructivist perspective some might say that we construct reality, but that is not an accurate description. Rather, we construct patterns from the gathered measurement data. The pattern, or the line in the case of our spring’s elongation, does not exist in reality “out there”. All we can find out there are various events – stuff that happens. And then we construct patterns the same way we look at stars and construct the constallations. There are no giants, serpents or lions in space, that is only our projection of the images and associations in our mind from the cues we get from the stars. The patterns, or meaning, are how we organize our experience in our mind.

So scientific theories, such as Hooke’s law (that describes weight vs elongation) or the standard model for particle physics, are only constructs, although the best constructs or patterns that we have come up with up to this date. They are not true, they are stories, but they are good and useful stories if they help us understand events and can predict the future accurately. The same way the wolf constructs patterns from the observations of where his pray usually can be found, how to successfully track it and hunt it down. Constructing these patterns is a learning process.

In a similar way that the scientist gathers data, although not as thoroughly and systematically, we gather sensory data from our daily life. And from these observations we construct patterns which are generalizations such as “when I drop things they fall” or “when I hit people they get mad”. We see things happen and construct concepts and traits such as good and evil, hot and cold, suffering and bliss, blonds and redheads. From a developmental perspective our ability to construct these patterns evolves as we gather more information, can differentiate and access new domains of experience, and even further as we start to find patterns from the constructs we have made from observations etc. The constructs we make becomes increasingly complex.

So far we have only touched on single phenomena. But how do all fit together? Let’s go back to the scientific world and exemplify with Higgs boson. Why are the scientists at Cern so happy right now? According to the latest results from the LHC experiments a new particle called Higgs boson has been detected. The existence of the particle was postulated by (among others) Peter Higgs as a consequence if the standard model of particle physics were to be accurate and coherent. Scientists don’t only want different models for different phenomena, they also want all models to cohere with each other.

Why? Well, if we have a situation where two possible things can happen depending on which theory we use, only one of them can be correct. This was the case for small particles close to black holes where the standard model gave one result and Einstein’s general theory of relativity gave another. In order to close this gap string theory was developed. The theorists wanted coherence and paid the price in higher complexity

Therefore a “Theory of everything” has been the Holy Grail that the scientific community has been striving for for a long time. We want our models to be as simple as possible (Occham’s razor), they should accurately describe reality and we also want them to be coherent with other models – when they are compatible with each other and fit together seamlessly. Showing the existence of Higgs boson was a huge step in that direction, therefore the cheering at Cern. We want coherence rather than fragmentation.

This search for coherence was also an expression Jane Loevinger used to describe what meaning-making or ego was (or did) for individuals. Not only do we make generalizations and construct patterns to organize our experiences. We also want these various constructs to fit together into a coherent worldview which can be seen as our frame of interpreting reality and our place in it, or at least we seem to strive for it. In her dissertation Susanne Cook-Greuter described it as a fundamental trait and characteristic of a human being of being a meaning-maker.

Thus, meaning-making can be said to be the activity of finding patterns and meaning in our experiences by relating them to other experiences and to ourselves. Meaning-making is the construction of the stories of the world and our place in it. They tell us who we are, what we know and how we should live. They can evolve to increasingly complex forms and they can also be acknowledged as – just stories.

Posted in Uncategorized | 3 Comments

Lite om depression inifrån

Först och främst vill jag påpeka att jag inte är deprimerad eller bipolär i klinisk mening, jag ligger definitivt i den lindrigare änden av spektrumet. Men jag vill ändå ge några högst ovetenskapliga beskrivningar och reflektioner.

En depression är inte en specifik negativ känsla, smärta eller olycka. Det är motsatsen, ett oändligt stort svart tomt hål. Ett energislukande hål som drar ner all livsgnista, även omgivningens. Känslan är ungefär som att se budgettavlan i lyxfällan och det enorma glappet mellan utgifter och intäkter, fast i mental energi. Man gör en budget över hur mycket man absolut måste göra och energin man kan uppbåda och inser att det inte går ihop, att det inte är värt att ens försöka ta sig ur sängen.

Det finns en annan pol och det är förstås högenergifasen. Jag betraktar mig som extremt kreativ och det går förstås bra när man har mycket energi. Ett vanligt misstag man gör är att man förutsätter att man ska kunna hålla samma tempo för all framtid. Man drar igång en massa projekt och gör också grymma saker i högenergifasen, man är engagerad, inspirerad, man har energi i överflöd och sprider också en massa omkring sig. Det är då man är den där personen som man kan läsa om i de där självhjälpsböckerna och på de inspirerande hemsidorna. Det är lätt att förälska sig i honom, hitta strategier för att vara honom och bygga självbilden på den personen, vilket är farligt.

För det som händer där i mörkret är att den där självbilden ryker, identiteten vittrar och upplöses. Det finns inget i mörkret att stå på. Allt hänger i luften, i fritt fall. Och att inte veta vem man är är nog det mest skrämmande som finns. Det är inte som i de där böckerna om andlighet där egot (självbilden) ska bekämpas till förmån för något stort och upplyst. Det här är något helt annat. Det här är inte att vakna upp, det här är att dö.

Vi måste också ta med den kulturella aspekten i diskussionen. Depressioner har alltid varit tabu, gissningsvis av flera anledningar; Först och främst har vi ju traditionellt haft en kultur där det varit viktigt att alla drar sitt strå till stacken och biter ihop när det tar emot, därav det klassiska ”ryck upp dig” med undertonen ”vi andra kämpar minsann på utan att gnälla och tycka synd om oss själva”. Sedan är psykologin en ung vetenskap och man har helt enkelt inte förstått hur den inre verkligheten är beskaffad. Det man inte förstår fruktar man, tex att depressioner eller psykiska sjukdomar ska vara smittsamma i sig, vilket jag har en viss förståelse för – man kan dra med sig folk ner i djupet och man suger energi ur sin omgivning. En relation kostar (men brukar också ge) energi, och är ingen hemma så känner omgivningen det som ett svart hål som suger energi, man blir en energitjuv.

Dock tror jag att tabut och stigmatiseringen minskar allteftersom. Flera kändisar har outat sig, tex Anna Odell, Stephen Fry och Ann Heberlein, vilket är jättebra, det diskuteras och vi har mer kunskap idag. Men vi bör ändå beakta att vi lever i ett samhälle där de flesta skulle säga att det viktigaste är att vara lycklig. Kraven på att vara lyckad har bytts till krav att vara lycklig. Kraven eller förväntningarna har flyttats från prestation och resultat till det inre planet. Vad händer då när man, trots att vi har det så bra, inte ens lyckas med denna till synes enkla uppgift att vara lycklig? Något som också kan ge en extra börda i skuldkänslor och sk dubbelångest. Att klamra sig fast vid föreställningen att vi ska vara lyckliga är nog ett säkert recept på olycka.

Hur ska man då hantera en som har en depression? Det finns nog många svar, men jag tycker det finns en lärorik episod med Nalle Puh där Ior är nere. Iors vänner är bekymrade och gör allt för att muntra upp honom utan att lyckas. Till slut säger Ior att han inte vill att de ska försöka göra honom glad. Det är så här han är och han vill att de accepterar honom så. De får gärna hålla honom sällskap, men utan att försöka ändra på eller bota honom.

Kanske kommer vi se det så i framtiden, som något naturligt när energin växlar mellan ebb och flod, mer för vissa och mindre för andra. Samtidigt som vi inte får glömma de som lever ett helt liv i ebb  och som också kan behöva betydligt mer hjälp och tyngre behandling än lite sällskap.

Färdigrätter i frysen är också en tillgång…

Posted in Uncategorized | Comments Off on Lite om depression inifrån

Prometheus och jakten på mening

*viss spoilervarning*

Som de flesta vet vid det här laget så är Prometheus titanen som stal elden, gav den till människan och fick betala dyrt för det. Prometheus skapade också människan från lera, också det en användbar referens här eftersom det är namnet på skeppet som ska ta människan att möta sin skapare. I inledningen ser vi en stor blek man, en space jockey, dricka en svart goja, hans dna upplöses, sprids i vattnet och Voilá – människan skapas.

Många år senare hittas budskap från space jockeysarna av forskare som Elizabeth Shaw (Noomi Rapace).

“A star map?”

“No, an invitation.”

säger Shaw som får representera den lätt naiva forskaren som främst drivs av nyfikenheten. Hon vill ha svar på den yttersta frågan, den om varför vi skapades och vad meningen med oss är. När vi får blicka ner i hennes drömmar får vi reda på att hon tidigt förlorat sin mor och senare också sin far. Kanske är det i själva verket meningen med sitt eget liv hon söker, som om hon skulle fått tag i adressen till sin pappa direktören och förväntansfullt knackat på bara för att höra att hon var ett misstag med hembiträdet som borde aborterats. För det är inga trevliga svar som väntar på planet LV-223.

Shaw får betala det högsta priset för sin vetgirighet, hon förlorar allt, fysiskt och psykologiskt, och får gå igenom de värsta tänkbara fasorna. Dessutom lyckas androiden David (Michael Fassbender) peta på varenda öm tå som finns. Shaw får bita ihop ganska mycket för att få de svaren hon söker, som dessutom inte är vad hon tänkt.

Det finns många gemensamma paralleller mellan Shaw och Ellie Arroway (Jodie Foster) i Kontakt (1997). Också hon hade vuxit upp med och förlorat sin far för att sedan ägna sitt vuxna liv åt att hitta liv i rymden. I Arroways fall handlar det om vetenskapens gränser och beviskrav, hon får sympatiska budskap från utomjordingarna och den slutliga frågeställningen handlar om huruvida hon blir trodd när hon kommer hem. Ska hennes vittnesmål betraktas som kunskap?

Men här står alltså etiken i centrum, vad bör vi göra och hur långt kan vi gå i vårt sökande? Det handlar förstås också om mening, varför vi finns. David ställer frågan till Holloway varför de skapat honom och får det nonchalanta svaret ”för att vi kunde”. Kanske är det av samma anledning som människan skapats. Skulle ett barn ställa samma fråga till sina föräldrar, ”varför finns jag?” kan ju den peka både bakåt och framåt, ett orsakssvar och ett syftessvar. De flesta skulle vi nog idag se svaret på den senare frågan om syfte som öppen: ”Det finns ingen förutbestämd mening med ditt liv, du är fri att skapa ditt eget öde.” I så fall blir den första frågan om varför man beslutar sig att skapa liv förmodligen densamma som man skapar något alls, ren kreativitet eller skaparglädje: ”Det verkade vara en bra idé då” eller just ”För att vi kunde”. Och där är Prometheus igen.

Myten om Prometheus brukar också representera forskarens kompromisslösa sökande och strävan som får otrevliga konsekvenser, ett exempel är Mary Shelleys som gav Frankensteins monster undertiteln The Modern Prometheus. Det handlar om antingen teknologisk utveckling som man inte är mogen att hantera eller upptäckten av sanningar man inte är beredd att ta konsekvenserna av. Det kan också sägas gälla space jockeysarna som uppenbarligen mixtrar med lite för stora krafter.

Shaw har hängivenheten som en forskare måste ha, villigheten när som helst slänga alla egna övertygelser överbord och acceptera vad än verkligheten visar, hur jobbig sanningen än är. Samtidigt måste hon kunna vara kritisk mot just den hängivenheten. En del upptäckter och en del framsteg klarar vi oss nog bättre utan då de kan missbrukas. Det är nog nödvändigt att en forskare inte bara specialiserar sig på skapandedelen och lämnar ansvarsbiten åt någon annan. Som forskare är vi alltid ansvariga att den kunskap vi tar fram används på ett sunt sätt.

Posted in Uncategorized | Tagged , , | Comments Off on Prometheus och jakten på mening

Hur man transformerar en kultur

För ett par månader sen åt jag lunch med några vänner som kan kallas samhällstransformatörer eller förändringsagenter inom olika områden. Vid diskussionen dök en liknelse upp som är lika klassisk som populär för att beskriva transformation, larven som blir fjäril:

Larvens uppgift först är att äta så mycket som möjligt och går sedan in i en transformationsfas som puppa innan den blir till en fjäril. Under själva transformationen börjar nya fjärilsceller att bildas och föröka sig. Dessa uppfattas som främmande av larvens immunförsvar som börjar bekämpa dessa, med god anledning. Till att börja med lyckas immunförsvaret att hålla fjärilscellerna stången men till slut blir immunförsvaret överväldigat och fjärilscellerna tar över och den fullmatade larven blir nu del av fjärlien i form av föda till den. Så lär det i alla fall gå till…

Transformation innebär som regel att något måste dö för att det nya ska kunna växa fram, och inget eller ingen vill dö utan att göra motstånd.

Ett liknande förlopp kan man se när en ny meme sprids i en kultur. Till en början gör den rådande kulturen motstånd, men sedan når den nya memen en brytpunkt, en ”tipping point”, vid runt 10% brukar man tala om, då den får fäste och infekterar genom hela kulturen. I den kulturella evolutionen har olika memer slagits mot och avlöst varandra, där framsteg som kopernikanska revolutioner först ignorerats, efter det hånats, sedan bekämpats och slutligen tagits som självklarheter. På liknande sätt brukar man också beskriva spridningen av en smittsam sjukdom.

Inom vetenskapshistorien beskrevs motsvarande förlopp av Thomas Kuhn i ”The structure of scientific revolutions”. Man har en befintlig teori som ger en tillfredställande förklaring av de fenomen man observerar. Sedan dyker en anomali upp, en avvikande observation, som först avfärdas eftersom den inte passar in i teorin, tex ett mätfel. Flera anomalier dyker upp och till slut är de för många och den rådande teorin befinns falsifierad och kollapsar, eventuellt till förmån för en ny teori som bättre förklarar de nya avvikelserna. En vetenskaplig revolution som förstås innebär en kamp mellan nytänkande forskare och andra som försvarar de befintliga teorierna. En poäng av Kuhn är att ingen teori är rationell i sig själv utan alltid vilar på obevisbara antaganden. (jämför Kuhns normalvetenskap-revolution med Piagets assimilera-ackommodera resp horisontell-vertikal utveckling)

Psykologins motsvarighet till revolutionen eller transformationen beskrivs av Robert Kegans bok med den illustrerande titeln ”Immunity to change”. Där har vi vårt meningsskapande som utgörs av berättelsen om vem vi är, hur världen fungerar och hur vi ska handla och som vår identitet och självbild är intimt knuten till. Ett hot mot den här identiteten aktiverar vårt immunförsvar och vi försvarar oss och självbilden. Kan immunförsvaret övervinnas, eller om man kan undvika en konfrontation med det så kan vi åstadkomma en vertikal utveckling, en transformation i psykologisk mening. Den här transformationen finns det gott om fler beskrivningar av från Piaget, Commons och Wilber tex.

En motsvarande pedagogisk term finns i transformativt lärande, alltså när det man lär förändrar en i grunden och förändrar ens referensramar. Här kan nämnas att jag om ett par veckor ska iväg på ett seminarie i Norge som handlar just om detta.

Det här är ju standardreferenser för samhällstransformatörer, men om vi också ska ta de inre dimensionerna i åtanke så finns en och annan självkritisk fråga att ställa:

Om du nu vill förändra samhället och kulturen, är du säker på att det är kulturen det är fel på och inte dina egna skuggor och demoner du jagar? Om svaret är ett solklart ”nej, det är kulturen det är fel på” så finns det fog för självrannsakan. Hur gick det till när du kom på att det är du som har rätt och alla andra som har fel?

Kort sagt, hur vet du att du är en fjärilscell och inte ett virus?

Varför vill du förändra och vad vill du uppnå? Är du bara missnöjd med den rådande ordningen eller finns det en realistisk framtidsvision som inte innebär folk som går runt i vita särkar, äter vindruvor, klappar rådjur och lever lyckligt i all evighet?

I det vetenskapliga finns ett motsvarande crackpot-index som indikator på om man är ett typiskt missförstått geni i en konspiratorisk värld eller om man verkligen har något nytt och bättre att komma med. Om man verkligen tänkt ett steg längre än alla andra och, viktigt, kan övertyga resten av världen om det så man får rätt och inte bara har rätt.

Viktigt att komma ihåg är att förändring i grunden är en kollektiv aktivitet. Tiden för de ensamma hjältarna och genierna är förbi. Att tänka nytt och unikt kräver att man frigör sig från den rådande kulturen och går sin egen väg. Men om man bränner broarna efter sig är det kört att komma tillbaka föra ut nya idéer.

En annan svårighet är ju timing. Inget lär ju vara kraftfullare än en idé vars tid har kommit. Men hur vet man när tiden är rätt?

De som står först i kön ut på slagfältet, de första fjärilscellerna som blir slaktade av immunförsvaret, är idealisterna, de med stark övertygelse och de med stora egon. De med stora ideal (eller egon) letar upp det starkaste motståndet och ställer sig och pissar på det. Tänk Julian Assange eller fettdoktorn Annika Dahlqvist. Första linjen tar första och största smällen. De med lite mer självbevarelsedrift håller sig under radarn ett tag, letar upp strukturer man kan hålla tag i och bygger upp en bas att stå på, knyter kontakter, ser till att stå på stadig mark, har tålamod och börjar med att plocka lätta poäng.

Själv fick jag en ganska bra idé för ett tag sen. En sådan idé man ska frälsa världen med, en man är rädd att någon annan ska sno och som man så snabbt som möjligt ska föra ut. Men även om tålamod aldrig varit min starka sida lyckades jag slå in på en väg där jag drar ett litet lass i ett större sammanhang och är en liten del i en stor förändring.

Fast jag utesluter förstås fortfarande inte en stor egotripp, nu sju år senare…

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , | 1 Comment

AQAL – Sammanfattning och avslutning

Efter att i de föregående posterna ha gått igenom beståndsdelarna i integralteorin eller AQAL (Introduktion, Utvecklingsnivåer, Utvecklingslinjer, Kvadranter, Tillstånd och Typer) är det dags att sammanfatta, ge exempel på hur man använder teorin och vilka konsekvenser den kan få.

Utvecklingsnivåerna beskriver utvecklingen hos människan i form av stadier av ökande medvetande. Från födseln utvecklas vi ta allt fler och mera komplexa perspektiv på omvärlden och oss själva. Nivåerna gäller utvecklingen för individer såväl som för hela kulturer.

Utvecklingslinjer får man när man ser utvecklingsnivåerna i olika områden av tänkandet och varandet. Exempel på utvecklingslinjer är kognitiv utveckling, ego-utveckling, moralisk och utveckling av värderingar. I allmänhet befinner man sig i olika nivå i olika linjer, t ex med en hög kognitiv utveckling, men låg moralisk.

Kvadranterna i AQAL-teorin byggs upp med hjälp av två par av perspektiv på människan: inre-yttre där människan ses som en ett medvetande (inre) respektive en kropp (yttre), samt singular-plural där man ses som en individ respektive en del av ett kollektiv. Genom att korsa dessa två par byggs kvadranterna upp.

Övre vänstra kvadranten beskriver en individs medvetande – “jag”; nedre vänstra kulturen i form av gemensam identitet och värderingar – “vi”; övre högra individens kropp och dess observerbara handlingar – “det”; samt den nedre högra kvadranten som beskriver strukturerna som omger oss – “det:er”. Så evolution är inte något som bara är biologiskt utan också något som sker i medvetandet, i kulturen och genom samhällsstrukturerna. Kort sagt, i ett samspel mellan alla kvadranterna.

Tillstånd beskriver olika tillfälliga varanden man befinner sig i eller upplever: De tre vanligast förekommande är fysiskt, som beskriver vanliga fysiska aktiviteter eller fokus på konkreta problem; subtilt, som innebär att varsebli små nyanser och skiftningar i stämningar och energier; kausalt varande handlar om en tomhet, formlöshet eller stillhet som man eftersträvar vid meditation.

Personlighetstyper är något som idag ofta används som förklaring på varför människor tänker olika, vilket fortfarande gäller även med de insikter vi har om utvecklingsnivåer. Exempel på olika typer är maskulint och feminint, typerna som beskrivs av Myers-Briggs, DISC-teorin eller Enneagram.

De här fem komponenterna i AQAL-teorin beskriver alltså de viktigaste aspekterna av utveckling; medvetandeutveckling, kulturell utveckling och andlig utveckling genom olika linjer och typer. Genomgången har alltså gett en hel del svar på frågorna som ställdes i inledningen. Utom möjligen frågan om vart vi är på väg. Och vad vi ska ha teorin till.

Till teorin hör en rad exempel på tillämpningar, den används inom ledarskap, hållbarhet, coaching, utbildning, konst, politik, metavetenskap och -filosofi, andlig praktik, psykologi/medicin och förstås all form av personlig utveckling. Nu anordnas konferenser och det finns vetenskapliga tidskrifter som är peer-reviewed, tex Journal of Integral Theory and Practice, Integral Review och Integral Leadership Review. Vidare kan man påpeka att man inte måste använda hela ramverket utan det går förstås bra att bara använda enstaka komponenter som kvadranterna eller enstaka utvecklingslinjer.

Istället för att beskriva alla tillämpningar kan man fokusera på en i frågeställningen om hållbar utveckling. Det är ju inte så stor vits med en utveckling om den inte är hållbar och just nu är det populärt att diskutera huruvida det är möjligt med en ständig ekonomisk utveckling på en enda planet med begränsade resurser. Hur kan vi använda AQAL för att förstå och hantera hållbarhetsfrågan? Här följer en kortfattad skiss:

Förstå hållbarhet: Först och främst, vad betyder hållbarhet? Hållbarhetsfrågan är komplex, den spänner över flera fält och begreppet används ofta så slarvigt att det nästan blivit en klyscha för många. Om man vill skapa sig en egen uppfattning istället för att lita till auktoriteter måste man kunna överblicka en stor mängd kunskap vilket kräver en hög kognitiv utveckling och förmåga att hantera komplexa samband. Som exempel kan nämnas att Brundtland-kommissionens definition av hållbar utveckling är så pass komplex att en majoritet av befolkningen i ett väst-land inte förstår den.

– Förstå och förutsäga andras reaktioner: Typiskt för en integral medvetenhet är att man inte bara har en förståelse för andras tankar och beteenden utan också en djupare förståelse av andras världsbilder och perspektiv. Det är nödvändigt om vi tittar genom kvadranterna.

Många stirrar sig blinda på det ekonomiska systemet som kräver evig tillväxt för att fungera och tror att allt kommer att fixa sig om vi bara byter system. Men det är bara en del av frågan, närmare bestämt den som finns i den nedre högra kvadranten. Ur ett integralt synsätt bör vi också titta på de andra kvadranterna, övre högra där vi ser hur våra handlingar och beteendemöster skapar vår samhälle. Våra beteenden hänger förstås ihop med vår psykologi och våra grundläggande värderingar som vi hittar i vårt inre i övre vänstra kvadranten, och dessa är förstås avhängiga av de kollektiva värderingarna och vår kulturella prägling som vi beskriver i nedre vänstra kvadranten. De hänger förstås i sin tur ihop med institutioner, strukturer och system varvid vi är tillbaka i nedre högra kvadranten. Ska man åstadkomma några förändringar bör man ha en medvetenhet om alla kvadranter och hur dessa samverkar.

– Identifiera viktiga aktörer: Barrett Brown är en forskare som i sin avhandling studerade människor som arbetade med hållbarhet på olika sätt. Personerna han identifierade och testade befanns på de tre högsta stadierna i Loevingers ego-utvecklingsteori och hade stor inverkan på utvecklingen, även om de som regel verkade utanför offentlighetens ljus. Typiskt för människor vid de högre stadierna är att de kan hantera sin världsbild och sin egen roll i frågan utan att fastna i någon ytterlighet. De har som regel en god förståelse för hur de själva, andra människor, kulturer och system fungerar och samverkar och kan skapa maximal påverkan med en given arbetsinsats.

– Är världen verkligen begränsad? Om vi återvänder till problemet med att eftersträva en evig tillväxt i en begränsad värld så kan man istället fråga sig vad det är som bör växa? Istället för att se det som att civilisationens yttersta mål är att växa i ekonomiska termer kan man försöka skapa ett samhälle där vi istället sätter människornas tillväxt i fokus. En mänsklig tillväxt, en fortsatt medvetandeutveckling, kräver inte med nödvändighet en ständig ekonomisk tillväxt. Och om vi ser tillbaka i historien, vad menar vi med en blomstrande kultur? En kultur som skapat stora rikedomar i form av guld som aztekerna eller en kultur som skapat mycket kunskap som det antika Grekland?

På det personliga planet så är aktiviteten att förstå sig själv och världen inte heller någon dyr affär. Med ett lånekort till biblioteket, en internetuppkoppling, vänner att bolla med och lite nyfikenhet kommer man långt. Man kan till och med säga att vi aldrig haft bättre förutsättningar för detta, vi har tillgång till insikter från alla filosofiska och psykologiska inriktningar, praktiker från alla världens religioner och visdomstraditioner, och vi har nu ett ramverk att foga ihop dem till en helhet.

Och framtiden då? Det har aldrig varit lätt att uttala sig om framtiden och integralteori är ingen kristallkula. Fast personer med tillgång till integrala verktyg och perspektiv tenderar ändå att ligga i framkanten,  snabbare se och anpassa sig till nya möjligheter, hot och förändringar och ibland går de också i fronten för dessa. Även om den närmaste framtiden är lika kaotisk som nästa månads väder så går det ändå att dra vissa slutsatser om vad som kommer hända på lite längre sikt, om man börjar tänka i tidsrymderna bortom vardagens bestyr och de egna målen.

Vi har här gått igenom en uppsättning kartor över mänsklig potential och möjlig utveckling, men man ska komma ihåg att de bara i sig själva är lika användbara som en reseguide till ett land man aldrig kommer att besöka. Hur många dörrar vi än får visade för oss är det vi själva som måste gå igenom dem. Det här jobbet går inte att leja ut, man måste göra det själv. Det kräver alltså att man själv tar ansvar för sin egen personliga utveckling vilket i förlängningen brukar leda till att man också tar ansvar för mänsklighetens, när man kan se förbi sitt ego.

Med synen på personlig och kulturell utveckling som presenteras här blir livet lite mer som en resa och en ständig och öppen process av vidare perspektiv och djupare insikter snarare än en fix uppsättning sanningar. Och integralteorin eller AQAL är inte någon sådan sanning utan bara det bästa och mest omfattande ramverket för utveckling vi råkar ha idag. Under resans gång kommer den utvecklas eller ersättas av bättre teorier.

Vad gäller resesällskap så finns det exempelvis i form av nätverk av människor med ett integralt och evolutionärt perspektiv och integrala salonger som de kallas växer fram i världen och i de större städerna i Sverige. Ett par nyttiga länkar är integrallife.com som är den stora internationella communitien och kunskapsbanken och integralt.se som är den svenska integrala knutpunkten på nätet.

Väl mött!

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | 4 Comments

AQAL – Typer

Efter genomgången av stadier kan man fråga sig om vi har missuppfattat det här med personlighetstyper. I litteraturen om personlig utveckling har det dels handlat om enstaka vinnande recept som alla kan följa för att bli framgångsrika. Sedan har det varit en trend att betona olikheter mellan människor, alltså personlighetstyper, och att ingen är bättre än den andra utan att vi alla är unika och har olika sätt att tänka, lära in och förhålla oss till världen. När vi nu introducerat utvecklingsnivåer kan man kanske dra slutsatsen att det vi tidigare trodde var typer i själva verket är olika nivåer eller stadier. Men så är det inte, vi behöver fortfarande tala om typer. Den sista komponenten i AQAL-teorin handlar alltså om personlighetstyper, vilket innebär att vi som människor är olika som individer, även om vi befinner oss på samma nivå.


Typer kan beskrivas som preferenser i form av poler eller dikotomier där man tenderar att föredra antingen den ena eller den andra. Ungefär som att vara högerhänt, man kan skriva med båda händerna men det känns mer naturligt, blir snyggare och går utan ansträngning att skriva med höger. Det kan vara bra att jobba med sina svagheter men det är likväl viktigt att jobba med sina styrkor så de blir ännu bättre. Att veta vilken som är vilken är i alla fall en bra start.

Ett exempel på typindelning är maskulint och feminint. Observera att maskulint och feminint är något helt annat än manligt och kvinnligt, eftersom en person alltid har både maskulina och feminina element och tendenser i sig. På gruppnivå är det vanligare att män har mer maskulint än feminint i sig, och vice versa för kvinnor, men på individnivå kan det se väldigt olika ut.

Typiska maskulina tendenser är att betona autonomi och agens, medan feminina ofta handlar om att betona gemenskap, samhörighet och omsorg. Den ena typen är inte bättre än den andra, utan det är helt enkelt två olika sätt att förhålla sig till världen, oberoende av vilken utvecklingslinje och utvecklingsnivå vi pratar om. Dessutom är det så att även om den ena polariteten ofta överväger hos en individ, så är det bra att åtminstone till viss del integrera den motsatta polariteten.

Ett exempel från vuxenutvecklingen är Kohlbergs stadier av moralisk utveckling där han bedömde etiska resonemang. Carol Gilligan kritiserade Kohlberg och menade att sättet att resonera passade män bäst. Hon skapade en egen variant som istället handlade om hur långt ens omsorg sträckte sig, från självisk, till omsorg, till universell omsorg och vidare till integrerad. Så man kan uttrycka det som att Gilligan skapade en egen stadieteori, fast med en annan typ som utgångspunkt, utvecklingen hos den feminina typen.

Det finns flera modeller som beskriver personlighetstyper som används framför allt i tester i arbetslivet idag. En väletablerad är Myers-Briggs Type Indicator där man ser fyra par eller polariteter:

  • Extraversion eller introversion, som handlar om var man fokuserar sin energi och var man hämtar sin energi. Den extraverte från den yttre och den introverte från den inre världen.
  • Sinnesförnimmelse eller intuition, som handlar om hur man tar in information. Den sinnesförnimmande är observanta på detaljer i det som händer runt omkring dem medan den intuitiva ser främst till helheten och letar efter mönster och möjligheter.
  • Tanke eller känsla, som svarar på frågan hur man fattar sina beslut. Den förstnämnda styr sina beslut efter objektiva regler eller principer och logiska konsekvenser medan den senare främst styrs av egna värderingar, medkänsla och med hänsyn till varje person som en unik individ (den här polariteten ligger nära maskulint-feminint i beskrivning).
  • Bedömning eller perception, svarar på hur man förhåller sig till den yttre världen. Föredrar man bedömning är man som regel strukturerad, välplanerad och man tar gärna beslut medan perception förknippas med människor som är spontana, håller alla dörrar öppna in i det sista och har lätt att anpassa sig till nya omständigheter.

Utifrån kombinationer av dessa fyra par får man sexton olika profiler eller typer med tillhörande beskrivningar, möjliga utvecklingsområden och potentiella konfliktområden.

Andra modeller av personlighetstyper som används är DISC-teorin som anger fyra olika personlighetstyper och Enneagram som anger nio olika typer. Det går också att använda de fyra kvadranterna som typer, eller perspektiv man brukar föredra att se ur.

Dessa typer används vanligen idag för att förklara varför folk tänker olika, och även om vi här kan ge en mycket rikare bild av människan med hjälp av utvecklingsnivåer, linjer, kvadranter och tillstånd, så behöver vi fortfarande typerna. Att vara medveten om sin egen typologi är ett sätt att se att man har en bias, ett förhållningssätt man brukar föredra och andra som kan vara blinda fläckar. När man väljer deltagare till team kan det vara bra att försöka hitta människor som kompletterar en snarare än människor som är lika, vilket vi ofta tenderar att göra. Typer ska komplettera varandra, inte bekämpa varandra.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | Comments Off on AQAL – Typer

AQAL – Tillstånd

Man brukar säga att det integrala kommer av en korsning mellan österländska visdomstraditioner och västerländsk utvecklingspsykologi. De andliga inslagen kommer framför allt från öst och från buddhistiska och hinduistiska traditioner som alla eftersträvar ett uppvaknande eller upplysning, uppgående i nirvana eller brahman. Upplysning innebär att man släpper identifikationen med egot, självbilden, uppfattningen att man är en individ, och istället går upp i ett varande som ligger utanför all manifestation som tid, rum, kropp, tankar och känslor. Man kan likna det med att istället för att se sig som en droppe vara ett med havet.

Wilber blev tidigt influerad av 70-talets buddhistiska strömningar i USA och såg som många andra egot som något som skapas i och med att vi växer upp och skapar en identitet i och med att vi präglas av kulturen. En utveckling i transpersonell mening handlar då om att gå tillbaka och återknyta till det varande som vi föds i och som sedan går förlorat i och med att vi skapar en identitet och ett ego, en syn han förde fram i sitt första verk The spectrum of consciousness. Personlig utveckling handlar då alltså främst om en personlig avveckling. Med den här synen på andlighet som är vanlig idag är rationaliteten och förmågan att föreställa sig framtiden och det förflutna bara något som är i vägen.

Men Wilbers syn förändrades när han läste Piaget som förklarade att barnet är ett med allt eftersom det saknar den kognitiva förmågan att särskilja sig själv från omgivningen. För att använda liknelsen från den kollektiva och kulturella evolutionen så kastas vi inte ut ur Edens lustgård för att sedan ägna resten av våra liv åt att försöka komma tillbaka in. Snarare är steget från barnets omedvetna identifikation med allt och oförmåga att se sig själv istället ett steg i rätt riktning och upplysningen går istället att finna i slutet av resan. Det var den nya syn Wilber förde fram i sin tredje bok som också hette Up from Eden. Vad som är typiskt för Wilber är att han ständigt kritiserar, reviderar och utvecklar sig själv och sin syn på just utvecklingen.

I och med denna syn på utveckling, dels som en resa på väg mot upplysning och dels en andlig process i sig, ansluter sig Wilber till ett sällskap med bland andra tyska idealister som Hegel och Schelling och den indiska mystikern Sri Aurobindo. Än senare blev även denna syn på upplysning otillräcklig och nästa revidering innebar att se upplysningen som något som kunde ske var som helst på utvecklingsstegen. Och det handlade inte nödvändigtvis om permanenta stadier utan snarare om tillfälliga tillstånd av varierande slag som man kunde gå in i oavsett vilket stadie man befanns sig på.

Det finns ett antal medvetandetillstånd av den här typen som utforskats och kartlagts under årtusenden av träning i meditation och yoga i olika traditioner, men också som funnits som gemensama nämnare i beskrivningar av religiösa upplevelser oavsett kultur. Här är en kort beskrivning av fyra av medvetandetillstånden som beskrivs i Vedanta-inriktningen från den hinduistiska filosofin:

Fysiskt (gross): Ett fysiskt varande är det man oftast befinner sig i det vardagliga livet, när man utför vanliga fysiska aktiviteter eller tänker på att lösa vardagliga konkreta problem. När man handlar mat, städar eller läser den här texten. Här tillbringar man den allra största delen av den vakna tiden.

Subtilt (subtle): Ett subtilt varande eller tillstånd är vad man befinner sig i när man drömmer vid sömn, när man dagdrömmer eller när man visualiserar något. Visualiseringen kan vara en del av en meditionsövning, en önskad framtid, en tänkbar ställning i ett schackparti eller hur det är att färdas tillsammans med en ljusstråle. Mystiska upplevelser som hör till det subtila tillståndet har någon slags form, gudafigur eller arketyp förknippade till dem.

Kausalt (causal): Ett kausalt varande handlar om en tomhet, formlöshet eller stillhet som man eftersträvar vid meditation utan form eller innehåll, vid frånvaro av tankeprocesser eller vid djup drömlös sömn. Mystiska kausala upplevelser är förknippade med en identifikation med tomheten bortom alla begrepp, manifestation, tid och rum. Här framstår den manifesta världen som förgänglig och en illusion medan tomheten är den sanna verkligheten.

Icke-dualt (non-dual): De som tränger ännu djupare ner finner det icke-duala tillståndet som är en förmåga att hålla samtliga tidigare tillstånd. Det innefattar också förmågan att vara i paradoxen mellan det manifesta och det som är bortom manifestation, mellan det relativa och det absoluta. Paradoxen är att det i det absoluta inte finns några problem eller något att göra, medan det i det relativa finns lidande, orättvisor, problem att lösa och utveckling som kan manifesteras.

Upplysning som sådan och de olika graderna av upplysning, upplevelser eller tillstånd som beskrivs ses alltså som en realitet och som något som är tillgängligt för alla oavsett stadie, ibland och för vissa genom en slump men oftare efter åratal av meditationsträning. Tillstånd ska alltså inte förväxlas med medvetandenivåer, men man kan säga att de båda generellt korrelerar. Vid högre medvetandenivåer tenderar man ha desto större tillgång till de subtila och kausala tillstånden. Och träning av tillstånd kan underlätta den vertikala utvecklingen. Vi kan därmed definiera två olika sorters upplysning, en vertikal som handlar om att inkludera alla stadier och en horisontell som handlar om att vara ett med alla tillstånd.

Hur kan vi då förstå religioner ur det här perspektivet? Vi utgår från att människor först har genuina andliga upplevelser, de går in ett medvetandetillstånd av något slag. Men en andlig insikt eller upplevelse kommer alltid tolkas utifrån ett visst perspektiv och utifrån den medvetandenivå personen befinner sig vid. Sedan kan vi lägga ett kulturellt filter på beskrivningen som i sin tur tolkas och institutionaliseras i riter, metoder och levnadsregler som är gångbara i respektive kultur. Så har andliga upplevelser tolkats fundamentalt olika genom historiens gång och gett upphov till olika religioner, från naturreligioner, polyteistiska, monoteistiska till dagens individualistiska New age-andlighet. Genom att utgå från ett utvecklingsperspektiv och genom att fokusera på vad som är gemensamt för olika religioner och kulturer, istället för vad som skiljer dem åt, gör det enklare att mötas i diskussioner och samarbeten, något Wilber eftersträvade när han startade Integral institute som blivit något av en mötesplats för teoretiker och praktiker från alla religioner.

Olika religioner med olika inriktningar har under historien utkristalliserats vilka ger olika bild av vilken eller vilka gudar som finns, om man är gud själv eller om allt bara är en illusion. Varje religion med tillhörande praktiker som meditation, bön, kontemplation eller yoga kan då ses som en ingång till den andliga dimensionen och sätt att nå olika medvetandetillstånd.

Den integrala synen på andlighet är som synen på människans utveckling inte statisk utan snarare en process. För varje ny medvetandenivå vi rör oss till kommer andlighet betyda något nytt. Vi vet också att vi inte är framme, vi kommer att växa in i nya nivåer där andlighet upplevs och tolkas djupare och komplexare än tidigare. Därför kan vi se den integrala andlighet som en evolutionär andlighet där nya insikter och upplevelser väntar på att upptäckas och utforskas. Och till skillnad från tidigare statiska och auktoritära syner på religiositet och andlighet lockar den evolutionära andligheten snarare till nyfikenhet och upptäckarlust.

Från de olika visdomstraditionerna och religionerna har vi alltså tillgång till vad man skulle kunna kalla ett smörgåsbord med verktyg och kartor som byggts upp under historiens lopp över hela världen. Vi har aldrig haft så bra förutsättningar för att utöva, utforska och uppleva olika stadier såväl som medvetandetillstånd, men det räcker förstås inte att läsa om dem, man måste göra jobbet själv.

Men det handlar inte bara om att leva i nuet, uppleva och resa inåt för egen del, hur fantastiska insikter vi än skulle kunna få. I och med att vi utvecklas och vår omsorg sträcker sig vidare ut mot allt fler människor, även kommande generationer, hade det inte varit till så stor nytta om vi inte lyckas skapa ett samhälle som är hållbart på lång sikt. Ett samhälle som respekterar den omgivande miljön såväl som människorna i det. Att bara intressera sig för sin egen upplysning vore väl den största egotrippen….

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | Comments Off on AQAL – Tillstånd

AQAL – Kvadranter

Vad är vi? Är vi i grund och botten individer eller är vi sociala, kulturella varelser? Är vi rationella varelser med fri vilja eller styrs vi av kulturella normer och strukturer? Vi såg skillnaden mellan Wilbers och utvecklingspsykologins syn respektive Gebsers syn på människan som antingen individ eller kultur. Ett integralt förhållningssätt är att båda svaren är delvis riktiga. Vi kan se båda aspekterna i oss, vi kan se oss ur båda dessa perspektiv. Jag kan se mig i både singularis och i pluralis, som ett enskilt jag såväl som en del av ett större vi.

När det gäller medvetandeevolutionen kan man säga att vi alla föds på ruta noll i en kultur som har sin tyngdpunkt vid en viss utvecklingsnivå eller höjd. Sedan ger kulturen stöd och fostran till människorna så att de dras upp till tyngdpunkten. Ju komplexare och mer utvecklad kultur desto längre väg och fler transformationer krävs innan individen anses färdigvuxen. En del individer som strävar förbi kulturens tyngpunkt kommer då att känna att kulturen vill dra dem tillbaka ner. Dessa pionjärer i frontlinjen av den kulturella evolutionen kommer å sin sida att utöva en kraft uppåt på kulturen och transformera hela kulturen när de blir tillräckligt många och inflytelserika, tex genom att ta fram en ny sätt att tänka som att utgå från en heliocentrisk världsbild, genom att implementera ett nytt styrelseskick som demokrati eller helt enkelt genom att vara öppen med sina värderingar.

Sedan kan vi fråga oss om vi i första hand är upplevande och meningsskapande varelser eller om vi är materiella ting av atomer, synapser och celler. Även här ser vi det som att det inte är antingen det ena eller det andra. De olika synsätten skapas i och med att vi väljer det ena eller det andra perspektivet, det inre perspektivet där vi ser våra tankar och fantasier och känner våra känslor, eller det yttre med kroppar med organ, celler och molekyler som vi ser genom mikroskopet. Integralt innebär som innan att vi inte bör begränsa oss till att reducera oss till varken det ena eller det andra. Vi bör sträva efter att integrera så många perspektiv som möjligt för att få en så rik bild som möjligt av vad vi är.

Vi kan alltså bejaka både våra inre subjektiva och våra yttre objektiva jag. I det yttre perspektivet ser vi också det vi gör, våra och andras handlingar, och det som sägs som alla kan observera och höra. I det inre blir sinnesintrycken meningsfulla för oss då de blir till pusselbitar i våra berättelser, skapar associationer och känslomässiga reaktioner.

Genom att kombinera dessa jag-vi och inre-yttre kan vi skapa fyra perspektiv, fyra kvadranter som vi kan använda för att förstå oss själva och den mänskliga utvecklingen:

I den övre vänstra kvadranten ser vi människan som en psykologisk och meningsskapande individ med tankar, känslor och upplevelser. Det här perspektivet kan man säga att humanioran studerar, och i den psykologin i allmänhet med utvecklingspsykologin i synnerhet.

Den övre högra kvadranten beskriver människan som en fysisk, kemisk och biologisk varelse, alltså som den ser ut genom ett naturvetenskapligt perspektiv. En observerbar kropp med observerbara handlingar och beteenden. Att leva och utvecklas handlar förstås också om kroppen, hur vi tar hand om den och äter. Inom psykologin kan man säga att behaviorismen utgår från det här perspektivet, likaså neurovetenskapliga ansatser till att förstå medvetandet.

I den nedre vänstra kvadranten, den kollektiva inre dimensionen, ser vi oss som kulturellt samspelande varelser. Det är den intersubjektiva aspekten av oss där vi knyts ihop av språk, riter, värderingar och en känsla av gemenskap och kärlek. Utveckling är inte bara ett individuellt projekt, vi påverkas och definieras också i stor del av våra relationer som antingen kan stödja och dra oss uppåt i utvecklingen eller också hämma och hålla tillbaka oss, t ex i form av jantelagen. Exempel på vetenskaper i denna kvadrant är sociologin och genusvetenskapen som undersöker normer och värderingar.

Slutligen består den nedre högra kvadranten av de objektiva strukturer och artefakter vi omges av och som på många sätt påverkar våra liv. Det kan röra sig om fysiska strukturer som stadsbyggnad, infrastruktur och teknologier, eller icke-materiella strukturer som politiska, ekonomiska och juridiska spelregler som ramar in våra liv. Ett exempel på en struktur som påverkat oss är internet där tillgången till information och sociala medier bidragit till att utveckla vårt tänkande och att förändra synen på oss. Nu sägs det ibland att vi är våra nätverk. En annan form av struktur man inte alltid tänker på är vårt språk. Att ge människor ett språk kan vara att ge dem ett kraftfullt verktyg till att förändra synen på sig själva och på oss alla.

Kvadranterna är alltså en kartläggning av fyra perspektiv på människan som främst syftar till att visa att inget av perspektiven kan göra anspråk på att ge den enda sanna bilden av vad en människa är och vad vi påverkas av. Vanligen är människor specialiserade på att undersöka eller arbeta med endast en aspekt, en kvadrant. Med hjälp av kvadranterna kan man få upp ögonen för att det går att belysa samma problem ur flera perspektiv än det man vanligen använder.

Genom att koppla ihop kvadranterna med utvecklingsnivåerna kan vi se den vertikala utvecklingen som en process som sker i alla fyra kvadranterna i ett samspel, där utvecklingen för samhället och kulturen sker i samspel med individerna – vi tetraevolverar. Här är ett exempel:

1955 gick Rosa Parks på en buss i Alabama och satte sig på en plats som var avsedd endast för vita passagerare. Hon hade genom sitt liv upplevt USA:s rasism och segregering som hon förstås var emot och beslöt att omsätta sina värderingar (övre vänstra) i handling och civil olydnad genom att bryta mot den rådande lagen (övre högra). Hon blev arresterad vilket först och främst utlöste en bojkott mot bussbolaget men också var ett startskott på den amerikanska medborgarrättsrörelsen (nedre vänstra). Den ledde bland annat till lagstiftning mot diskriminering mot afroamerikaner och kvinnor (nedre högra).

Detta är förstås en förenklad beskrivning. Även om Rosa Parks handling var betydelsefull var hon inte den första som satte sig på fel plats, medborgarrättsrörelsen hade funnits länge och den hade gjort andra framsteg dessförinnan. Hela tiden sker en växelverkan fram och tillbaka mellan alla kvadranter. Ibland är det gemensamma värderingar som kommer först, ibland är det handlingar och ibland nya teknologier som möjliggör nya tider.

Att ha koll på alla kvadranter är i vilket fall ett måste för den som vill förstå vår tid eller den som rent av vill ligga i den kulturella frontlinjen.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | 1 Comment