En av grundbultarna i det integrala tänkandet handlar om utvecklingsnivåer som innebär att vår mentala utveckling inte är fullbordad när vi blir 18 år, tar körkort, blir myndiga, vuxna och flyttar hemifrån. Vi fortsätter att mogna och utvecklas hela livet. Därför kan man säga att livet inte handlar om att inse en slutgiltig sanning eller landa på en slutlig uppsättning rätta värderingar, utan att det snarare kan ses som en resa genom olika faser eller nivåer där vi när vi kommer till en ny nivå ser på livet på helt nytt sätt än tidigare. Integralteori handlar om att kartlägga denna medvetandeutveckling. Det som då blir tydligt är först och främst att vi inte är klara, vi är långt ifrån framme och värdigutvecklade.
När vi talar om utveckling skiljer vi mellan två olika sorter, horisontell eller vertikal utveckling. Horisontell utveckling är när vi utvecklas inom samma nivå, lär oss fler fakta, mer information eller gradvis ökar vår förmåga inom något område. Vertikal utveckling däremot handlar om att transformeras och se världen och sig själv på ett helt nytt sätt. Ibland använder man begreppsparet translation och transformation för att beskriva utveckling inom de befintliga ramarna respektive utveckling som går utanför ramarna och som ritar om spelplanen.
Även om integralteori främst fokuserar på den vertikala utvecklingen är det viktigt att komma ihåg att det inte är antingen eller – det är både och! Utveckling sker typiskt i platåer av horisontell utveckling följt av språng av vertikal utveckling när det man lär sig eller de insikter man får gör att man förändras i grunden som människa och ser på världen med nya ögon, nya perspektiv, nya paradigm och nya frågeställningar.
När man pratar om utveckling och olika faser i livet tänker man sig ofta att det är som en resa som går längs en linje från a till b till c och så vidare, och det är ofta så man illustrerar utveckling, med en vertikal skala som en stege. Men det är en kraftig förenkling. En bättre liknelse är att tänka att vi först kan uppleva, tänka och röra oss längs en linje. Att förbättra sin förmåga eller att upptäcka nya platser längs denna linje kallas horisontell utveckling. Det är först när vi upptäcker ytterligare en dimension och kan tänka och röra oss från linjen, ut i planet, som vi säger att vi utvecklats vertikalt. Vi har transcenderat ut ur linjen!
Nu när vi kan röra oss i ett plan kan vi illustrera nästa steg i utvecklingen som att vi inte bara fortsätter att röra oss i planet (som nu är horisontell utveckling), utan även lyckas transcendera planet och rör oss ut i en tredje dimension, ut i rummet (vertikal utveckling). När vi försöker tänka oss en framtid, hur vi kommer utvecklas så gör vi det ofta genom att fråga oss i vilken riktning i planet vi ska gå för att komma ut i rummet. Det kan handla om att lära sig läsa, varvid en helt ny värld öppnar sig, eller att lära sig abstrakt tänkande eller förmåga att ta vertikala perspektiv.
Vad som är viktigt här är att vi inte gått från att tänka i planet till att istället bara tänka längst den nya axeln, vi har utvidgat hela vårt tänkande och varande till att omfatta alla tre dimensionerna, de två tidigare och den nya tredje. Vi kan säga att vi rört oss från a till b, men att b inkluderar a, och att vi sedan kan röra oss vidare till c som i sin tur inkluderar både b och a. Det är också viktigt att påpeka att det inte går att hoppa över något steg på vägen och röra oss från a direkt till c, utan att passera b. Precis som att det inte går att åka från Sverige till Världen utan att passera Europa.
Det här mönstret följer utvecklingen inom de olika aspekterna av vårt medvetande, oavsett om det handlar om tänkande, varande, moral eller omsorg. Varje nivå transcenderar och inkluderar den föregående nivån, vilket är en grundprincip. Man transcenderar den ursprungliga nivån och går upp till nästa nivå som inkluderar alla tidigare nivåer precis som en molekyl transcenderar och inkluderar de ingående atomerna som i sin tur trancenderar och inkluderar protoner, neutroner och elektroner.
Det här är viktigt inom de utmaningar som mänskligheten ställs inför idag, där vi ska försöka samarbeta i exempelvis miljö-, klimat-, resurs- och säkerhetsfrågor. Det kräver ett globalt tänkande men också en global identifikation och omsorg, något vi måste utvecklas till om vi ska kunna hantera problemen.
Men vi kan inte förvänta oss att alla hoppar upp till en global identifikation genom någon quick fix eller någon plötslig kollektiv insikt. Utvecklingen går stegvis från en egocentrisk identifiering där barnet bokstavligen tror att världen kretsar runt henne, att månen följer henne när hon går och att föräldrarnas enda uppgift är att serva henne, till en etnocentrisk där hon identifierar sig med sitt folk och sin kultur till förmån för andra, till en världscentrisk identifiering där hon kan identifiera sig med och ha en medkänsla och omsorg för alla människor, oavsett kultur. Den världscentriska människan kommer inte nöja sig med lösningar som gynnar en själv eller ens eget folk på bekostnad av andra, även om hon förstås fortfarande kommer ha en identifikation och omsorg om sig själv och det egna folket. Den världscentriska identifikationen transcenderar och inkluderar den etnocentriska.
“…att tjäna världen genom att tjäna vårt land, och att tjäna vårt land genom att tjäna världen.”
– Dag Hammarskjöld
Först utvecklade Wilber sin egen modell över utvecklingsnivåerna men efter att ha funnit utvecklingspsykologin med Jean Piagets arbete och det akademiska forskningsfältet vuxenutveckling så ville han inkludera de insikterna i sin teoribildning. Vuxenutvecklingen har beforskats under flera decennier i framför allt USA och Harvarduniversitetet, där man studerat olika aspekter av denna vertikala utveckling. Dessa olika aspekter kallas här utvecklingslinjer.
Pingback: AQAL – Sammanfattning och avslutning | Fication