Piaget och Vygotsky hade skilda åsikter om en del, bland annat huruvida man ska hjälpa barn med kunskapandet. Piaget menade att barn inte skulle ha någon hjälp och att det inte tjänade något till ge för svåra problem till dess att de mognat. Man kan tänka sig att han hade en forskares utgångspunkt där man vill ha minimal yttre påverkan på ”försöksobjekten”.
Vygotsky å andra sidan såg ju kunskapandet i första hand som en social och kulturell process där man ger svårare uppgifter och stödjer och guidar barnen till lösningen. Jämfört så bör Vygotskys ansats nå högre resultat eftersom de får stöd. Ingen person är en ö och en människas framsteg från barn till vuxen måste ses i den kulturella kontexten personen växer upp i även om det förstås enklare att ta individer som studieobjekt.
Hade vi inte gett individerna någon som helst hjälp måste var och en komma på hur man gör eld, uppfinna hjulet och själv göra alla andra nödvändiga framsteg i sitt liv. Nu får vi den från kulturen i form av skola och diverse annan kulturell påverkan och serveras befintliga lösningar på problem så vi kan avancera kunskapsmässigt och i komplexitet. Sedan kan vi eventuellt ta oss ända fram till kulturens kunskapsmässiga frontlinje och ta nästa lilla steg i den kulturella evolutionen.
En fråga man kan ställa sig är hur mycket hjälp man bör erbjuda för att nå optimalt resultat, om man ska visa lösningen på problemet eller om man ska låta den som lär sig försöka på egen hand. Frågan har dykt upp för mig inom olika områden som utbildning, barnuppfostran och inlärning hos hundar (där talar man om instrumentell inlärning där man visar hunden och operant inlärning där hunden själv ska räkna ut vad den ska göra). Som lärare på teknisk högskola ser jag exempelvis inom mekanikundervisningen att studenterna tycker problemen verkar enklare när jag på seminariet löser dem på tavlan än när lika svåra problem dyker upp på övningen då de ska räkna själva. Min erfarenhet är att ju mindre hjälp desto bättre sätter det sig, men då tar det också längre tid.
Hur positionerar sig då MHC i denna fråga mellan individ eller kultur och hjälp eller inte? En finess med MHC:s skillnad mellan ordning och stadie är att vi kan ta hänsyn till hur mycket hjälp en person får i problemlösningen. Vi kan först avgöra hur komplex uppgiften är, komplexitetsordning, och sedan avgör vi hur mycket hjälp personen får att lösa uppgiften och om personen klarar att lösa uppgiften för att avgöra komplexitetsstadie.
Det finns sju grader av hjälp, eller stöd som man kallar det (level of support), som formuleras enligt:
-3 Manipulering: En försöksledare går igenom steg för steg med försökspersonen medan uppgiften löses.
-2 Överföring av stimuluskontroll: När man har ett stimulus som visar hur man ska göra. Detta stimulus försvinner men består i försökspersonens minne.
-1 Imitation: När man ser en annan människa lösa problemet och förstår lösningen så att man själv kan utföra det. Typiskt vad som händer på mekanikseminariet ovan.
0 Direkt: Här löses uppgiften helt utan hjälp, vilket var Piagets vanliga utgångspunkt. Om vi löser en uppgift av en viss ordning så är stadiet detsamma.
+1 Problemformulering: Här lyckas man formulera ett problem med en viss ordning. Stadiet blir då en nivå högre. Det är alltså svårare att formulera ett problem än att lösa det.
+2 Frågeformulering: Här klarar man att formulera en fråga som ligger till grund för en problemformulering.
+3 Fenomenformulering: Ett fenomen ligger i sin tur till grund för en fråga. Exempelvis är fysisk rörelse ett fenomen, och en fråga kan där vara vad rörelselagen innebär vilket i sin tur kan ge upphov till problemet att finna vad periodtiden av en pendel beror av.
Utifrån de här graderna kan man fastställa att en persons stadie utvärderas av uppgiftens ordning plus grad av stöd: Stadie = Ordning+stöd.
När vi lär oss köra bil får vi i början maximalt stöd. En körskollärare hjälper oss igenom steg för steg att manövrera bilens olika reglage. Jag hade en gång en pianolärare som efter någon sekunds tvekan från mig förde mitt finger till rätt tangent. Oftast stöter vi på stöd av grad -1 eller ibland grad 0. Kurt Fischer kallade stöd=0 för funktionell nivå och stöd=-1 för optimal nivå, då vi presterar som bäst.
En metod för att höja komplexiteten i en diskussion uppfanns av Sara Ross i form av TIP, ”The Integral Process for working on complex issues”, som används av Pia Andersson från Arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Den handlar om att skapa en stödstruktur (scaffold) för att stödja människors förmåga att förstå och resonera kring olika problem, tex i deras närmiljö.
Vid plantering av träd som detta i Luleå så har man träpinnarna som stödstruktur för att hjälpa trädet till en upprätt ställning tills dess att det själv förmår hålla sig uppe.
I regel är alltså vårt stadie lägre än ordningen på uppgifterna vi ställs inför. När jag beskriver MHC så är det inte jag som kommit på allt utan jag tar till mig vad andra gjort och beskriver det sedan utifrån min egen förståelse. På så sätt står jag på giganters axlar som det heter så fint.
Med MHC kan vi alltså beskriva individuella såväl som kulturella aspekter av utvecklingen. Och vi kan ta hänsyn till vad som händer när vi ger individer olika grader av stöd till problemlösningar utan att ta någon ställning till vad som är mer eller mindre lämpligt.
Bra artikel i ämnet: http://dareassociation.org/Papers/Support%20Commons%20&%20Goodheart.pdf
eller ej och i så fall vad göra åt det. Till en början litade jag på IPCC i brist på egen underbyggd ståndpunkt. När jag sedan plöjde mig ner i frågan (eller upp i komplexitet) svängde jag faktiskt fram och tillbaka ett par gånger. Jag tvingades inse att jag helt enkelt inte hade möjlighet att bli helt säker eftersom ämnet var för komplext för mig. Det spänner över för många vetenskapliga områden. Jag ser mig nu som agnostiker som drar ganska långt åt det oskeptiska hållet eftersom jag förstod och
