Förnuft och känsla

Det finns en del frågeställningar som kan diskuteras på olika nivåer, t ex arv kontra miljö, politikens höger kontra vänster, kollektivism kontra individualism, eller känsla kontra förnuft. Den senare går att dra från vardagssituationer, hur vi är psykologiskt funtade vilket kan visa sig i förhållninssätt till livet och kärleken (á la Jane Austen) till existentiella och andliga frågor.

En skiljelinje mellan religioner i Öst och Väst kan man dra med hjälp av den frågan, fast istället för att kalla det känsla eller förnuft kallar vi det kärlek eller visdom. Man kallar det ibland hjärtats väg och hjärnans väg. Och det handlar då inte bara om förhållningssätt till livet utan även en uppfattning om verklighetens yttersta beskaffenhet.

I Väst har vi kristendomen som i alla fall enligt nya testamentet eller senare tolkningar i grund och botten är ett kärleksbudskap. Gud är gränslös kärlek och vårt jobb här som människor är att på något sätt förhålla oss till detta. Vi kan släppa in kärleken och ta emot den eller vi kan avstå. (Ju tidigare tolkningar av kärleksbudskapet desto mer måste vi som människor jobba för att göra oss förtjänta av den.) Gud är oändligt ljus och/eller oändlig kärlek och genom att bejaka denna så har vi en känslomässig relation till vårt varande och därmed också en stark drivkraft. Den kristna historien är ju därför fylld av människor som gör saker. Du blir helgonförklarad om du gör något bra och helst offrar dig själv. Eller som Batman säger: ”It’s not who you are – it’s what you do.”

Religion enligt Öst handlar ju framför allt om olika inriktningar av buddhism och taoism. Verklighetens yttersta beskaffenhet enligt de åskådningarna är tomhet – bortom koncept, sinnesintryck och fysisk och mental manifestation. Det yttersta målet är att nå insikt om och identifikation med denna tomhet. Visdom kan vi då se som graden av insikt i verklighetens ultimata natur (tomhet). Och på liknande vis som med kärlek så finns tomheten alltid här och i själva verket är alla redan upplysta, men det gäller att inse det också. En hög grad av upplysning som en zenmästare är alltså ett bra recept på att bli odödliggjord i Öst.

Båda förhållningssätten talar förstås om visdom respektive kärlek som något som är bra, men underordnat. Inom kristendomen har vi sinnesrobönen (första tre raderna brukar citeras) som säger att vi ska ha förstånd att se skillnad på det vi kan göra något åt och det vi inte kan. Och inom buddhismen betonar man medkänsla som förhållningssätt till livet. Men i båda fallen är förstånd som regel underordnad kärlek respektive medkänsla underordnad visdom/insikt.

Problemet med detta är ju att det skapar en stark dikotomi, en skuggsida, hur vi än vänder på det. Kärleksbudskapet skapar mycket lätt en motsats i hat eller möjligen övergivenhet eller utanförskap och helgonets skugga är att just projicera ut eget tvivel, rädsla eller ovärdighet på omgivningen, se världen i svart-vitt och bekämpa ondskan. ”Kärlek har ingen motsats” eller ”Det finns bara kärlek” försvarar sig helgonet kanske, men hur noga vi än säger det så skapar våra hjärnor så lätt motsatsförhållanden. Och när drivkraften att handla är större än förnuftet så kan det gå fel, vilket det inte är svårt att hitta exempel på i historien.

Skuggsidan av visdomstraditionerna är just bristen på handling och ansvar som lätt uppstår. Känslan av att något måste göras och att ondska måste bekämpas kan lätt ses som hinder på vägen mot upplysning eller som projektioner, att det är ens egna demoner som man vill bekämpa – till och med när man ser en medmänniska lida. Om visdom definieras som graden av insikt i verklighetens yttersta beskaffenhet, tomhet, så brukar man säga att ”Inget behöver egentligen göras. Allt är perfekt som det är” eller ”Allt lidande kommer ur en identifikation med egot.” Framför allt radikala japanska zen-traditioner (som starkast betonar upplysning som mål) kan kritiseras för att inte ta något ansvar.

Går det att finna någon syntes i dessa två förhållningssätt? Ja, inom båda lägren finns en rörelse att få med så mycket av den andra komponenten, men man bör alltid vara medveten om att man måste stå på antingen det ena eller det andra benet. Det finns grader av aktivism och betoning på att göra världen bättre inom de mera utvecklade buddhistiska traditionerna. Och det finns högre utvecklade mystiska kontemplativa traditioner som betonar insikt och visdom inom såväl kristendomen, judendom som islam.

Men det kan vara bra att ha i åtanke att inte klamra sig alltför hårt fast vid den väg man än väljer. Ett kärleksbudskap kanske kan vara skönt att höra när man inte orkar se sina demoner och ett visdomsbudskap när man inte orkar ta ansvar.

Aliens vs Avatar

James Cameron har ju nyligen lanserat mastodontverket Avatar som har fått en hel del uppmärksamhet, om inte annat för att det är den hittills dyraste filmen som gjorts (ca 2 mdr sek). Det finns en del likheter med en av hans tidigare filmer, Aliens från 1986, men framför allt skillnader. Vi börjar med likheterna.

Officiell trailer i nytt fönster: http://www.youtube.com/watch?v=sZp0TWwzBsU

Sigorney Weaver har följt med från Aliens. Hon var ju hjälte i den filmen och är på den goda sidan här också. Båda filmerna handlar om människor som kolonialiserat en främmande planet, LV-426 i Aliens respektive Pandora i Avatar. Båda uppbyggda kolonierna är ganska skitiga verkstadsmiljöer som är omgivna av utomjordiska livsformer.

Många detaljer känner man igen från Aliens, t ex Powerloader-robotarna, de människoformade verkstads-/ stridsrobotarna som båda är med i slutstriden i respektive film. I Aliens med Ripley i förarsätet mot aliendrottningen och i Avatar med Quaritch i förarsätet mot Jake Sullys avatar.

Båda filmerna innehåller en viss kritik mot kapitalismen som personifieras av Carter Burke i Aliens och Parker Selfridge i Avatar. Båda är beredda att bokstavligen gå över lik för en ekonomisk vinst. Stenhårda rymd-marinsoldater saknas inte, även om Hicks i Aliens är betydligt mera sympatisk än Quaritch.

Har något hänt mellan filmerna? Dammar Cameron av samma koncept fast med 10-dubblad budget och 20 års teknikutveckling emellan? Nej, det är en fundamental skillnad i de värderingar som filmen bygger på och vill förmedla och för att förstå dem så måste vi skilja på ett modernt och ett postmodernt värderingssystem.

Kortfattat kan man säga att moderna värderingar utmärks av tilltro till vetenskapen, mätbara framgångar, teknisk och ekonomisk utveckling. Postmodernismen såg dagens ljus i och med de postmoderna franska filosoferna på 60-talet som Jacques Derrida, Michel Foucault och Claude Lévi-Strauss. De är i grund och botten en kritik mot de moderna värderingarna och verklighetsbeskrivningarna. Inom paraplybegreppet postmodernism kan man finna rörelser som feminism, poststrukturalism, postkolonialism, freds- och miljörörelsen. När moderna värderingar innebär att vara optimistisk inför teknik, framsteg och framtid så är postmoderna värderingar snarare pessimistiska och civilisationskritiska. Från antropologiska studier av primitiva samhällen uppstod en kulturrelativism som gjorde det möjligt att ifrågasätta den västerländska kulturen som norm och som rättmätigt förhärskande bara för att den är mer tekniskt utvecklad.

Ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv kan man se det som två av flera värderingssystem som individer såväl som hela kulturer långsamt rör sig igenom som teknoniska plattor. De moderna värderingarna växer ur mera traditionella värderingar och efter de moderna kommer de postmoderna. Hur kan vi placera in de båda filmerna på den här kartan?

Båda filmerna handlar om högteknologiska marinsoldater som slåss mot utomjordingar. I Aliens är utomjordingarna primitiva (men ändå inte ointelligenta) och elaka. Det finns viss kritik mot kapitalistiskt tänkande med företaget och Carter Burke som kan tänka sig att offra soldaterna för ekonomisk vinning. Men det är ändå tekniken som går segrande över monstret, när Ripley med sin powerloader besegrar alien-drottningen och skickar ut henne i rymden – ett modernistiskt budskap alltså.

I Avatar är rollerna ombytta. Som aliens är Na’vis inte teknologiskt högstående (hur vi nu definierar det) utan kan snarare jämföras med något av de jägar-samlarfolk som antropologerna studerade under förra århundradet. Och många av dem kom till samma slutsatser som Jake Sully.

Sully är rullstolsbunden krigsveteran som ersätter sin döde tvillingbror i ett avatarprogram. Avatar är sanskrit och betyder “att stiga ned”, i regel en guds inkarnation i en fysisk gestalt. Sully ska infiltrera Na’vi-stammen med sin avatar, en odlad Na’vi-kropp som han styr ur en simulator med förstaperson-perspektiv. Han tas emot av Na’vi och får en utbildning i deras seder och bruk, framför allt får han lära sig hur de lever i samklang och harmoni med naturen. Ju djupare han tränger in i Na’vis kultur och värld, desto mer tvivlar han på sin egen kultur och var sin egen lojalitet ligger, vilket var vad många antropologer också gjorde.

”Everything is backwards now, like out there is the true world, and in here is the dream.” - Jake Sully

”You haven’t got lost in the woods, have you? You still remember what team you’re playing for?” - Col. Quaritch

Snarare än att hylla tekniska framsteg såg man det som att den moderna människan korrumperats och gått miste om något, en samklang och samhörighet med naturen. Detta gick väl i hand med den postmoderna kritik som miljörörelsen, men också med en ny typ av postmodern andlighet som hyllade Gaia (jorden som ett stort holistiskt system) och förspråkade en återgång till den paradisiska ursprungliga miljön. Och det är just den miljön, Pandoras natur, som Cameron med alla specialeffekter har lyckats göra så vacker och närmast hypnotisk med svävande berg med vattenfall, lila och självlysande växter, djur och förstås de blåa Na’vi.

Kontakten och samklangen med naturen illustreras och ritualiseras på flera olika sätt. Tydligt, ohämmat kroppsspråk och minspel hos Na’vi. I sina långa hår har de trådar som kan knytas till ett träd så att de kommer i mental (andlig) kontakt med Eywa och hela hennes hårddisk, eller till de djur som de rider eller flyger för att komma i kontakt med och styra dem. Varje Na’vi har ju en egen drake som väljs ut ömsesidigt (med draken). Hälsningsfrasen ”I see you” innebär att man uppmärksammar varandra, inte bara fysiskt utan även varandras inre – ”jag ser hela dig”. De traditionella jägar-samlar samhällenas samklang med naturen styrdes av yttre förutsättningar, men framför allt av en känsla från sitt inre. Den inre dimensionen kommer fram och sätts på kartan i och med postmodernismen. Modernismen har ju ignorerat den inre världen och lever till största delen  i illusionen om den oberoende observatören av den objektiva sanningen.

Återgången till moder jord – Gaia, som på Pandora benämns Eywa, kan också ses som en kvinnlig reaktion till de patriarkala moderna religionerna som är typisk för postmodern New age-andlighet. Alla försök att gå bakåt i utvecklingen till det paradisiska ursprungliga samhället stupar ju på att få är beredda att ta konsekvenserna att avstå modernitetens fördelar som läkarvård och bekvämligheter. Dessutom är ju verklighetens vildmark inte riktigt lika paradisisk som vi vill att den ska vara och som Cameron framställer den, det är ett hårt liv och vi har knappt några ursprungliga instinkter kvar. Det har rapporterats att framför allt unga människor drabbats av depressioner efter att ha sett filmen i en längtan tillbaka till något ursprungligt och äkta från en värld som känns grå och livlös.

Postmodernismens ständiga dilemma är att den ständigt är beroende av modernitetens landvinningar för att kunna bedriva sin kritik mot den. Denna paradox visar sig på olika sätt i filmen:

Så hur tänker Cameron då? Antingen har hans värderingar verkligen rört sig från moderna till postmoderna. Eller också lyckas han känna av att trenderna i samhället är på väg mot postmoderna och att den typen av historia enklare går hem bland den stora massan som han är så beroende av. I vilket fall tycker jag man kan se det som ett tecken på att det faktiskt sker en förskjutning i värderingslandskapet. Det går faktiskt hem för massorna i USA att visa amerikanska soldater få stryk av ”primitiva” utomjordingar.

Kunskapens dag

Det har varit inne med kreativitet ett tag nu. En som stod i centrum för ett par år sen var Fredrik Härén. Fredrik hade en rad uppmärksammade föredrag, bla på kunskapens dag som ligger ute på youtube i sin helhet. Föreläsningen är väl värd att ses. Budskapet kan väl kort sammanfattas med att vi i västvärlden - i-länderna - har stagnerat och håller på att bli omsprungna av de nya ekonomierna i Asien. De är fler, bättre utbildade, hårdare arbetande, mer optimistiska, jobbar för lägre lön och har kunskap om båda världarna - öst och väst.

För att kunna fortsätta och konkurrera måste vi vara kreativa och ha ett ständigt flöde av nya idéer. Vi får inte leva på gamla lagrar och tro att vi är bäst (för det är vi inte längre), utan vi måste skärpa oss och fortsätta utvecklas. Men hur får man nya idéer och vad är en idé? Det är svårt att ge någon definition eller kokboksrecept eftersom det lätt ramar in tänkandet när kreativitet snarare handlar om att tänka utanför boxen. Häréns förslag på definition:

“En människa tar två tidigare kända saker och parar ihop dem på ett nytt sätt.”

Genom att korsa olika kunskapsområden så kommer man fram till nya idéer. Det påminner på Frans Johanssons bok Medicieffekten som handlar just om de kreativa genombrotten som sker i skärningspunkterna för olika kunskapsområden.

Här är Fredrik Härén ett år senare som rekommenderar att man åker runt i olika kulturer och finner inspiration snarare än sitter hemma och tycka att vi har byggt färdigt vårt folkhem. Här är en talande intervju med Härén från ett år efter kunskapens dag.

Häréns idéböcker med smakprov finns här. Och nej, jag får inget från Adlibris, Bokus eller författare för att göra reklam för böcker. Jag lånar i stort sett alla böcker på det lokala biblioteket. Den kunskapsmässiga aspekten av personlig utveckling kan alltså vara en riktigt billig och klimatsmart hobby (så länge jag inte flyger kors och tvärs runtom i världen).

Apollo 13

Om vi ska försöka sätta fingret på vad kreativitet är så är det lämpligt att börjar med att se på det som processen att lösa ett givet problem på ett icke-rutinmässigt sett. Det är också utifrån den synen Bengt Renander beskriver i “Himmel och Helvete”. Ett bra exempel från verkligheten är Apollo 13 (på svenska), USA:s tredje bemannade rymdfärd som stötte på problem på väg mot månen där de planerat att landa. Hela tiden dök nya problem upp som besättningen och markkontrollen i Houston fick improvisera fram lösningar till.  Här är en sevärd dokumentär och bra lektion i kreativitet på 45 minuter uppdelad i 5 delar.

Ett moment som blivit ett klassiskt exempel på kreativitet var att koldioxidhalten i månlandaren som de sökt sin tillflykt till steg och hotade att kväva besättningen. Månlandarens koldioxidfilter var inte tillräckligt och man var tvungen att bygga en adapter för att få kommandomodulens fyrkantiga koldioxidfilter att passa ihop med månlandarens runda. I markkontrollen visste man vilka verktyg, material och tillbehör som fanns tillgängliga i månlandaren. Sedan var det bara att sätta igång och försöka lösa problemet med trial and error. Efter att man lyckats instruerade man besättningen stegvis.

Händelsen blev också en bra film av Ron Howard med Tom Hanks, Bill Paxton och Kevin Bacon som besättningsmän. Ett bra manus fanns ju redan och en och annan (justerad) klassisk oneliner:

“Houston, we have a problem.”

Här betyder alltså kreativitet att lösa ett givet problem på ett nytt sätt. Tony Robbins skulle nog kalla det här resourcefulness. Det fanns också en stor beslutsamhet hos hela teamet på marken, de bestämde sig att få hem besättningen: “Decision is the ultimate power!”