Prometheus och jakten på mening

*viss spoilervarning*

Som de flesta vet vid det här laget så är Prometheus titanen som stal elden, gav den till människan och fick betala dyrt för det. Prometheus skapade också människan från lera, också det en användbar referens här eftersom det är namnet på skeppet som ska ta människan att möta sin skapare. I inledningen ser vi en stor blek man, en space jockey, dricka en svart goja, hans dna upplöses, sprids i vattnet och Voilá – människan skapas.

Många år senare hittas budskap från space jockeysarna av forskare som Elizabeth Shaw (Noomi Rapace).

“A star map?”

“No, an invitation.”

säger Shaw som får representera den lätt naiva forskaren som främst drivs av nyfikenheten. Hon vill ha svar på den yttersta frågan, den om varför vi skapades och vad meningen med oss är. När vi får blicka ner i hennes drömmar får vi reda på att hon tidigt förlorat sin mor och senare också sin far. Kanske är det i själva verket meningen med sitt eget liv hon söker, som om hon skulle fått tag i adressen till sin pappa direktören och förväntansfullt knackat på bara för att höra att hon var ett misstag med hembiträdet som borde aborterats. För det är inga trevliga svar som väntar på planet LV-223.

Shaw får betala det högsta priset för sin vetgirighet, hon förlorar allt, fysiskt och psykologiskt, och får gå igenom de värsta tänkbara fasorna. Dessutom lyckas androiden David (Michael Fassbender) peta på varenda öm tå som finns. Shaw får bita ihop ganska mycket för att få de svaren hon söker, som dessutom inte är vad hon tänkt.

Det finns många gemensamma paralleller mellan Shaw och Ellie Arroway (Jodie Foster) i Kontakt (1997). Också hon hade vuxit upp med och förlorat sin far för att sedan ägna sitt vuxna liv åt att hitta liv i rymden. I Arroways fall handlar det om vetenskapens gränser och beviskrav, hon får sympatiska budskap från utomjordingarna och den slutliga frågeställningen handlar om huruvida hon blir trodd när hon kommer hem. Ska hennes vittnesmål betraktas som kunskap?

Men här står alltså etiken i centrum, vad bör vi göra och hur långt kan vi gå i vårt sökande? Det handlar förstås också om mening, varför vi finns. David ställer frågan till Holloway varför de skapat honom och får det nonchalanta svaret ”för att vi kunde”. Kanske är det av samma anledning som människan skapats. Skulle ett barn ställa samma fråga till sina föräldrar, ”varför finns jag?” kan ju den peka både bakåt och framåt, ett orsakssvar och ett syftessvar. De flesta skulle vi nog idag se svaret på den senare frågan om syfte som öppen: ”Det finns ingen förutbestämd mening med ditt liv, du är fri att skapa ditt eget öde.” I så fall blir den första frågan om varför man beslutar sig att skapa liv förmodligen densamma som man skapar något alls, ren kreativitet eller skaparglädje: ”Det verkade vara en bra idé då” eller just ”För att vi kunde”. Och där är Prometheus igen.

Myten om Prometheus brukar också representera forskarens kompromisslösa sökande och strävan som får otrevliga konsekvenser, ett exempel är Mary Shelleys som gav Frankensteins monster undertiteln The Modern Prometheus. Det handlar om antingen teknologisk utveckling som man inte är mogen att hantera eller upptäckten av sanningar man inte är beredd att ta konsekvenserna av. Det kan också sägas gälla space jockeysarna som uppenbarligen mixtrar med lite för stora krafter.

Shaw har hängivenheten som en forskare måste ha, villigheten när som helst slänga alla egna övertygelser överbord och acceptera vad än verkligheten visar, hur jobbig sanningen än är. Samtidigt måste hon kunna vara kritisk mot just den hängivenheten. En del upptäckter och en del framsteg klarar vi oss nog bättre utan då de kan missbrukas. Det är nog nödvändigt att en forskare inte bara specialiserar sig på skapandedelen och lämnar ansvarsbiten åt någon annan. Som forskare är vi alltid ansvariga att den kunskap vi tar fram används på ett sunt sätt.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.