Man brukar säga att det integrala kommer av en korsning mellan österländska visdomstraditioner och västerländsk utvecklingspsykologi. De andliga inslagen kommer framför allt från öst och från buddhistiska och hinduistiska traditioner som alla eftersträvar ett uppvaknande eller upplysning, uppgående i nirvana eller brahman. Upplysning innebär att man släpper identifikationen med egot, självbilden, uppfattningen att man är en individ, och istället går upp i ett varande som ligger utanför all manifestation som tid, rum, kropp, tankar och känslor. Man kan likna det med att istället för att se sig som en droppe vara ett med havet.
Wilber blev tidigt influerad av 70-talets buddhistiska strömningar i USA och såg som många andra egot som något som skapas i och med att vi växer upp och skapar en identitet i och med att vi präglas av kulturen. En utveckling i transpersonell mening handlar då om att gå tillbaka och återknyta till det varande som vi föds i och som sedan går förlorat i och med att vi skapar en identitet och ett ego, en syn han förde fram i sitt första verk The spectrum of consciousness. Personlig utveckling handlar då alltså främst om en personlig avveckling. Med den här synen på andlighet som är vanlig idag är rationaliteten och förmågan att föreställa sig framtiden och det förflutna bara något som är i vägen.
Men Wilbers syn förändrades när han läste Piaget som förklarade att barnet är ett med allt eftersom det saknar den kognitiva förmågan att särskilja sig själv från omgivningen. För att använda liknelsen från den kollektiva och kulturella evolutionen så kastas vi inte ut ur Edens lustgård för att sedan ägna resten av våra liv åt att försöka komma tillbaka in. Snarare är steget från barnets omedvetna identifikation med allt och oförmåga att se sig själv istället ett steg i rätt riktning och upplysningen går istället att finna i slutet av resan. Det var den nya syn Wilber förde fram i sin tredje bok som också hette Up from Eden. Vad som är typiskt för Wilber är att han ständigt kritiserar, reviderar och utvecklar sig själv och sin syn på just utvecklingen.
I och med denna syn på utveckling, dels som en resa på väg mot upplysning och dels en andlig process i sig, ansluter sig Wilber till ett sällskap med bland andra tyska idealister som Hegel och Schelling och den indiska mystikern Sri Aurobindo. Än senare blev även denna syn på upplysning otillräcklig och nästa revidering innebar att se upplysningen som något som kunde ske var som helst på utvecklingsstegen. Och det handlade inte nödvändigtvis om permanenta stadier utan snarare om tillfälliga tillstånd av varierande slag som man kunde gå in i oavsett vilket stadie man befanns sig på.
Det finns ett antal medvetandetillstånd av den här typen som utforskats och kartlagts under årtusenden av träning i meditation och yoga i olika traditioner, men också som funnits som gemensama nämnare i beskrivningar av religiösa upplevelser oavsett kultur. Här är en kort beskrivning av fyra av medvetandetillstånden som beskrivs i Vedanta-inriktningen från den hinduistiska filosofin:
Fysiskt (gross): Ett fysiskt varande är det man oftast befinner sig i det vardagliga livet, när man utför vanliga fysiska aktiviteter eller tänker på att lösa vardagliga konkreta problem. När man handlar mat, städar eller läser den här texten. Här tillbringar man den allra största delen av den vakna tiden.
Subtilt (subtle): Ett subtilt varande eller tillstånd är vad man befinner sig i när man drömmer vid sömn, när man dagdrömmer eller när man visualiserar något. Visualiseringen kan vara en del av en meditionsövning, en önskad framtid, en tänkbar ställning i ett schackparti eller hur det är att färdas tillsammans med en ljusstråle. Mystiska upplevelser som hör till det subtila tillståndet har någon slags form, gudafigur eller arketyp förknippade till dem.
Kausalt (causal): Ett kausalt varande handlar om en tomhet, formlöshet eller stillhet som man eftersträvar vid meditation utan form eller innehåll, vid frånvaro av tankeprocesser eller vid djup drömlös sömn. Mystiska kausala upplevelser är förknippade med en identifikation med tomheten bortom alla begrepp, manifestation, tid och rum. Här framstår den manifesta världen som förgänglig och en illusion medan tomheten är den sanna verkligheten.
Icke-dualt (non-dual): De som tränger ännu djupare ner finner det icke-duala tillståndet som är en förmåga att hålla samtliga tidigare tillstånd. Det innefattar också förmågan att vara i paradoxen mellan det manifesta och det som är bortom manifestation, mellan det relativa och det absoluta. Paradoxen är att det i det absoluta inte finns några problem eller något att göra, medan det i det relativa finns lidande, orättvisor, problem att lösa och utveckling som kan manifesteras.
Upplysning som sådan och de olika graderna av upplysning, upplevelser eller tillstånd som beskrivs ses alltså som en realitet och som något som är tillgängligt för alla oavsett stadie, ibland och för vissa genom en slump men oftare efter åratal av meditationsträning. Tillstånd ska alltså inte förväxlas med medvetandenivåer, men man kan säga att de båda generellt korrelerar. Vid högre medvetandenivåer tenderar man ha desto större tillgång till de subtila och kausala tillstånden. Och träning av tillstånd kan underlätta den vertikala utvecklingen. Vi kan därmed definiera två olika sorters upplysning, en vertikal som handlar om att inkludera alla stadier och en horisontell som handlar om att vara ett med alla tillstånd.
Hur kan vi då förstå religioner ur det här perspektivet? Vi utgår från att människor först har genuina andliga upplevelser, de går in ett medvetandetillstånd av något slag. Men en andlig insikt eller upplevelse kommer alltid tolkas utifrån ett visst perspektiv och utifrån den medvetandenivå personen befinner sig vid. Sedan kan vi lägga ett kulturellt filter på beskrivningen som i sin tur tolkas och institutionaliseras i riter, metoder och levnadsregler som är gångbara i respektive kultur. Så har andliga upplevelser tolkats fundamentalt olika genom historiens gång och gett upphov till olika religioner, från naturreligioner, polyteistiska, monoteistiska till dagens individualistiska New age-andlighet. Genom att utgå från ett utvecklingsperspektiv och genom att fokusera på vad som är gemensamt för olika religioner och kulturer, istället för vad som skiljer dem åt, gör det enklare att mötas i diskussioner och samarbeten, något Wilber eftersträvade när han startade Integral institute som blivit något av en mötesplats för teoretiker och praktiker från alla religioner.
Olika religioner med olika inriktningar har under historien utkristalliserats vilka ger olika bild av vilken eller vilka gudar som finns, om man är gud själv eller om allt bara är en illusion. Varje religion med tillhörande praktiker som meditation, bön, kontemplation eller yoga kan då ses som en ingång till den andliga dimensionen och sätt att nå olika medvetandetillstånd.
Den integrala synen på andlighet är som synen på människans utveckling inte statisk utan snarare en process. För varje ny medvetandenivå vi rör oss till kommer andlighet betyda något nytt. Vi vet också att vi inte är framme, vi kommer att växa in i nya nivåer där andlighet upplevs och tolkas djupare och komplexare än tidigare. Därför kan vi se den integrala andlighet som en evolutionär andlighet där nya insikter och upplevelser väntar på att upptäckas och utforskas. Och till skillnad från tidigare statiska och auktoritära syner på religiositet och andlighet lockar den evolutionära andligheten snarare till nyfikenhet och upptäckarlust.
Från de olika visdomstraditionerna och religionerna har vi alltså tillgång till vad man skulle kunna kalla ett smörgåsbord med verktyg och kartor som byggts upp under historiens lopp över hela världen. Vi har aldrig haft så bra förutsättningar för att utöva, utforska och uppleva olika stadier såväl som medvetandetillstånd, men det räcker förstås inte att läsa om dem, man måste göra jobbet själv.
Men det handlar inte bara om att leva i nuet, uppleva och resa inåt för egen del, hur fantastiska insikter vi än skulle kunna få. I och med att vi utvecklas och vår omsorg sträcker sig vidare ut mot allt fler människor, även kommande generationer, hade det inte varit till så stor nytta om vi inte lyckas skapa ett samhälle som är hållbart på lång sikt. Ett samhälle som respekterar den omgivande miljön såväl som människorna i det. Att bara intressera sig för sin egen upplysning vore väl den största egotrippen….