Jag har hittat några korta youtube-klipp på 1 min vardera som illustrerar Piagets stadier:
Barnen lär sig under de första två åren gradvis att objekt existerar oavsett om man ser dem eller inte.
En begränsning hos det preoperationella barnet är att barnet inte kan skilja ett objekts faktiska egenskaper, tex massa, antal, volym, från hur det uppfattas. Om det ser större ut så är det större.
Till skillnad från vid föregående preoperationella stadie kan barnet här säga att glasen innehåller lika mycket vätska även om det ser ut som de är olika.
Formal-operationell:
Intressant att se tjejen snegla upp till vänster när hon visualiserar den hypotetiska situationen, något den konkret-operationella inte kan göra.
Steget från preoperationell till konkret-operationell som vanligen inträffar någonstans vid 5-7 års ålder innebär också att barnet lär sig att behärska sina impulser och omedelbara begär. Det var något som illustrerades i ett berömt experiment som Goleman tar upp i storsäljaren Känslans intelligens på arbetet, Stanford universitys Marshmallows experiment.
Barnens utveckling följdes genom livet efter testet och de barn som klarade av att sitta i 20 minuter utan att äta marshmallown visade sig lyckas bättre på SAT-prov och uppgavs vara mer välanpassade.
Jag använde Kakmonstret som exempel för att illustrera ett stadie när jag föreläste om Robert Kegans subjekt-objektteori. Från början är det Kegan som tar upp Kakmonstret som exempel på ordning 1, han sitter fast i sina impulser och omedelbara begär.
Ernie å andra sidan ser helt klart ut att vara ordning 2 (Kegan) eller konkret operationell (Piaget). Ernie är ordentligare, mer kontrollerad och vältalig (till skillnad från Kakmonstrets ”me want cookie”) och han tycker om att räkna saker. Här är ett klipp där Ernie gör ett Piaget-experiment på Kakmonstret:
Jämför med kak-experimentet i det här klippet.
En tanke med att introducera Kakmonstret som karaktär i Sesame street, menar Kegan, är att ge impulsen och begäret från Kegans ordning 1 ett ansikte i form av ett monster som är roligt, tokigt, gulligt och harmlöst. Då kan vi säga till barnet att ”du är allt ett riktigt Kakmonster du” och de börjar förmodligen att fnittra. Att göra impuls och begär från subjekt till objekt är en process som, precis som alla stadietransitioner, inte är helt okomplicerad.
Det är nog sundare än att koppla ihop begäret och impulserna med skuld- skamkänslor, eller varför inte skräck!? Här är ett riktigt ruggigt exempel från Pans labyrint där flickan Ofelia fått till uppdrag att hämta en kniv utan att falla offer för frestelsen att äta från det dignande bordet.
Ett tema jag nog kommer att återkomma till är hur inre psykologiska fenomen illustreras med eller projiceras ut till yttre manifestationer.