Jag lever ett dubbelliv!

Några har misstänkt det, en del har inte haft en aning och vissa har redan genomskådat mig – jag lever ett dubbelliv. På ytan familjefar, husse, forskare och lärare. Går ut med hunden, lämnar barnen på dagis, tar tåget till Lund och står och pratar vid en whiteboard, sitter vid datorn, trycker på knappar, klickar på musen eller dricker kaffe. Men under ytan… ja, vi tar det från början.

Jag är en problemlösare, så jag började läsa fysik i Lund. Passade utmärkt, lösa problem och förstå hur världen hängde ihop – elementarpartiklar, atomer, molekyler, stela och deformerbara kroppar som rör sig efter vissa lagar och ljus med olika våglängder. Det ”enda” man behövde göra var att förstå hur världen var beskaffad och hur man löste problem – raketforskning. Sen började jag doktorera och något hände. Något slog definitivt slint. Jag började tappa fart och förstod inte varför jag gjorde det jag gjorde, eller vad jag borde göra. Så mitt främsta fokus skiftade från att lösa uppgifterna ”därute” till att förstå och få ordning på mitt eget tänkande och (brist på) motivation. Jag såg mig själv som ett problem och försökte lösa det i sann ingenjörsmässig anda.

Men det blir ju lite konstigt när man tänker på sitt egna tänkande. Att lösa problem inom matematiken eller fysiken är lättare eftersom det finns en objektiv verklighet och man kan kontrollera om man har rätt. Men när man tänker på sitt egna tänkande så blir det lätt som en oändlig loop, en regress som det heter inom filosofin. Som att stå mellan två speglar och se en oändlig rad av sig själv. Man märker då också att den inre världen – tänkandet, kännandet, varandet, upplevandet, medvetandet – inte nödvändigtvis alltid hänger ihop med den yttre världen. Det finns många likheter mellan den yttre och den inre världen, men också en del skillnader. Och de båda måste få vara skilda åt, de måste i alla fall till viss del få leva sina egna liv.

Mitt andra liv handlar alltså om mitt inre liv. Jag gör saker på ytan, pratar och rör mig, men på insidan grubblar jag på framför allt existentiella och psykologiska frågor. Inte ständigt, men ganska stor del av min lediga tid. Japp, jag är en grubblare. Eller grubblar är nog fel ord – jag hypertänker kring existentiella problem. Men jag tänker inte bara kring problemen, jag löser dem också.

I början, för en 7-8 år sen, var det ganska omogna tankar och banala lösningar som dök upp. Men precis som Piaget beskriver att barnets tänkande utvecklas så utvecklas också det inre tänkandet. Många problem, om inte alla, på vägen har också visat sig redan vara lösta av någon annan (även om det inte är allmänt känt). För varje lösning dyker nya problem upp, men man kommer också en liten bit närmare frontlinjen.

Det absoluta favoritproblemet är det jag skrivit om de senaste inläggen, vad meningen med allt är. Eller vad mening och meningsfullhet egentligen innebär och vad det har för konsekvenser för våra liv. Alla har sina egna svar och förutfattade meningar om detta och när jag skriver vidare ska jag försöka att så lite som möjligt föra in mina egna och i möjligaste mån beskriva den forskningen som behandlar just de här frågorna. Det är ett forskningsfält där jag numera aktivt deltar i och bidrar. Jag är alltså inte en ensam galning med egna teorier, vi är flera galningar som samarbetar och forskar på meningen med livet.
Forskningsfältet kallas vuxenutveckling, adult developmental psychology på engelska, handlar om att kartlägga hur den inre världen fortsätter att utvecklas efter det att vi blir vad vi brukar kalla vuxna. Så istället för att försöka komma på vem som har rätt svar på meningen med allt, som i fysiken där man kan kontrollera, så är en approach att fråga ett stort antal människor hur de ser på världen och sig själva. Och sedan, utan att göra någon värdering om vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt, grupperar man svaren i högar med liknande svar. Så istället för att leta mönster ute i världen så letar man mönster i den inre, dvs hur människor tänker, upplever och reflekterar. De kommande blogginläggen tänker jag beskriva några av de viktigaste vuxenutvecklingsmodellerna och lite om deras betydelse för framtiden, vilken jag tror är mycket stor.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Jag lever ett dubbelliv!

  1. Mike says:

    Tjena. Fungerar exakt likadant som du beskrivit. Vet att jag gör det som du förklarat och jag är själv en problemlösare. Varit elektriker och vidare läste jag till kabeltekniker. Räkna och mäta ut vart fel befinner sig i Teliasoneras koppar och fibernät. Men från 2012 så lämnade jag det. Hade intuitivt en önskan att lösa problemen med mig som person istället.
    Och vind för våg så släppte jag bara allt. Och begav mig.
    Var rotlös väldigt länge och kan i viss mån tänka att jag är det fortfarande men det har inte med saken till. På heltid analyserar kartlägger inser behandlar… Snarare betraktar jag det som är jag. Och vad som bygger upp det som är jag respektive du. Jag tappade tråden så du får ursäkta att jag prompt kommer till en avslutning såhär

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *