Efter att ha läst Det var inte mitt fel och Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva såg jag fram att läsa Ett gott liv. I den första av de två tidigare vill hon återinföra diskussionen om det personliga ansvaret och varför vi idag verkar fly från det. I den andra outar hon sig, sin sjukdom och sina självmordstankar på ett mycket självutlämnande sätt. Båda böckerna tillför något i högsta grad, den första försökte utmana och söka sig bortom det postmoderna och den andra i att bryta tabun i den bipolära sjukdomen, självmordstankarna och skuldkänslorna som var kopplade till det, något som bevisligen hjälpt många. (därefter skrev hon en bok om ondska som jag inte läst)
I den senare av de böckerna framträder ett spår kring sökandet efter mening kontra känslorna av meningslösheten och hopplösheten som präglar framför allt de mörka stunderna och det är den frågan som i den här boken ställs i centrum, vad meningsfullhet är, vad ett gott liv är och hur man ska leva det. Det är ett ämne som intresserar mig i högsta grad och därför är jag förstås nyfiken på vad hon kommer fram till. Tyvärr är boken en besvikelse i och med att jag tycker att den inte tillför något, den blir helt enkelt inte meningsfull som de tidigare. Låt mig förklara.
Som jag förstår Heberlein så uppstår frågan om mening när man försöka göra sig fri från alla yttre referenser, den yttre världens krav, normer, regler, förväntningar och ramar. När man gör sig fri från något yttre måste man istället bygga upp någon slags inre referens, system eller mening att hålla fast sig i. Har man inte något att hålla fast sig vid så är det fritt fall. Därför måste man bygga någon slags system eller komma på någon formel eller princip. (Dock ska nämnas att det finns en del som inte har några problem att leva i en total relativism som denna.)
Samtidigt inser hon att ett sådant system, formel eller manual för livet skulle vara hämmande och begränsande. Antingen har man ett system man hänger upp livet på, som kan erbjuda mening och struktur, eller också har man frihet och med det meningslösheten – och kan man över huvud taget välja ett system eller mening? Meningsskapande avser ju referensramarna med vilka man tolkar verkligheten, såväl som sina egna tankar. Kan man verkligen välja dem?
Det är en paradox. Andra paradoxer är att hon vill vara autentisk, som hon är i boken snarare än i verkligheten. Men tänk om uppriktigheten sårar människor, vilket hon faktiskt gör?! Och vad innebär ett gott liv egentligen? Självuppoffrande lär ju medföra lycka, men är inte det att ge upp den autonomi som hon eftersträvar? Ska hon leva ett gott liv? Eller ett sant liv (och vad innebär sanning, subjektivt sant och något som korresponderar med den objektiva verkligheten)? Hur balanserar man sanning, autenticitet, lycka, regler, självständighet, självuppoffran och frihet?
Heberlein ser många av de problemen som en människa som försöker bygga upp sig själv inifrån ställs inför, men lyckas hon lösa dem? Nej, och det här jag tycker att hon kör fast. Hon resonerar kring problem och citerar allt från Aristoteles, Camus, Frankl och Kirkegaard. Och även om hon verkligen hade kommit fram till något resultat så ligger det största problemet i hennes skrivande.
Jag är forskare. När jag läser en bok om mening så är jag intresserad av resultat som kan göras allmängiltiga. Som forskare är jag inte intresserad av Ann Heberlein som person, bara de resultat som hon kommer fram till som forskare. Och när hon skriver Ett gott liv så handlar större delen om Ann Heberlein som person och bara kortare avsnitt om de filosofiska diskussionerna. Missförstå mig inte, jag tycker att fler borde forska och skriva med samma personliga engagemang och blodiga allvar som Heberlein, men problemet är att hon i boken inte håller isär privatpersonen Ann Heberlein med forskaren Ann Heberlein:
”Därför handlar allt jag skriver, tänker, talar om mig. Det är det enda jag vet. Det är det enda som intresserar mig: Hur ska jag kunna leva ett liv som är så gott som möjligt? Ett liv där jag använder min frihet på bästa möjliga sätt, ett liv där jag svarar an på andra människors behov, ett liv som är gott inte bara för mig utan också för andra. >>Meningen med livet är inte att vara lycklig. Det är att vara till nytta, att vara redbar, att vara medkännande och att sörja för att det märks att du levt, och levt väl<<, skriver Ralph Waldo Emerson. Det tror jag han har rätt i.” (s38)
Som person kan jag intressera mig för personen Ann Heberleins resonemang men som forskare är hennes bok för mig ointressant eftersom hon bara försöker lösa sina egna problem då det bara är de som intresserar henne. Här ligger meningsfullhetens paradox, för att göra det som bäst svarar mot andras behov så hade det behövts allmängiltiga lösningar istället. Därför blir den här boken meningslös. Det är Ann Heberlein som löser Ann Heberleins problem och eventuellt kan den vara till hjälp för den som är där hon är eller för den som främst intresserar sig för Ann Heberlein som person. Det är i alla fall bara de anspråken hon gör. Det här är för övrigt det största problemet med att arbeta med och skriva om den här typen av frågor: Vilka av mina upplevelser, erfarenheter, insikter och resultat kan jag göra allmängiltiga?
När hon skriver om ansvar så har hon mycket bra saker att tillföra och lyfter verkligen den diskussionen. Och när hon skriver om självmordstankar och psykisk sjukdom på det personliga viset hon gör så bidrar det också till att lyfta frågor och hjälpa människor. Men när hon skriver om mening och ett gott liv så är vi uppe och spelar i en helt annan division vilket helt enkelt ställer mycket högre krav. Exempelvis i att man måste kunna hålla isär sig själv och frågorna, personen och forskaren.
Men är det över huvud taget möjligt att få ihop en livsfilosofi på det här sättet? Ja, ett exempel är Dag Hammarskjöld som lyckades bygga upp ett inre system som grundade sig i den totalt hängivna och självuppoffrande internationella tjänsten. Och det finns många andra exempel.
Och låt oss gå ännu längre. Anta att man får ihop ett system som fungerar, en livsfilosofi eller hållning till livet som kan göras allmängiltig. Hur ska man bara sig åt för att sälja in det till allmänheten och är det över huvud taget möjligt?
En som intresserade sig för samma fråga som Heberlein var Cheryl Armon. Hon var en av Kohlbergs lärjungar som 1984 disputerade med avhandlingen ”Ideals of the Good Life”. Som brukligt för vuxenutvecklingen var att hon inte själv var intresserad av att besvara frågan om vad som är ett bra liv, utan hon ställde frågan till ett stort antal människor, barn och vuxna, och gjorde en bedömning av hur pass mogna eller utvecklade deras svar var, alltså hur långt de kommit på sin livsresa. Hon utarbetade ett tillvägagångssätt och en skala som till stor del liknade Kohlbergs som ju använde moraliska dilemman. Armon använde helt enkelt frågan ”What is the good life?” (varianter var ”good work”, ”good friendship” respektive ”good person”). Hennes stadier numrerades precis som Kohlbergs från 1-5 där stadierna är överensstämmande och likaså fördelningen. Hon gjorde precis som Kohlberg longitudinella studier där hon tittade på hur svaren utvecklades under fyra år.
Utifrån de resultaten, dvs att olika människor har olika uppfattningar eftersom de kommit olika långt i sin mognad, kan man sluta sig till att ett enstaka svar inte går att göras allmängiltiga. Däremot utvecklingen.
Ann Heberlein har recenserats eller diskuterats i bla DN, Svd, Aftonbladet (igen), Expressen, Sydsvenskan, GP.
Har inte läst “Ett gott liv” men undrar i vilken kategori boken tillhör?
Bra fråga, Ann Heberlein-kategorin. Det är en filosofisk bok som försöker närma sig kanske inte vad livet går ut på, men hur man ska leva det. Det är också en personlig betraktelse som blickar tillbaka på den förra boken “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och försöker förhålla sig till den Ann som skrev den boken.