Med MHC kan man alltså bedöma komplexiteten i en text eller handling oavsett kontext. Det låter ju fint, men finns det några begränsningar eller svagheter?
Som jag beskrev här så innebär en stadiebestämning i regel bara en bedömning då vi är ute efter att bedöma hur personen som producerade texten organiserar informationen. Om vi tänker oss en verklighet där språket fungerar som matematiken där alla begrepp är väl och exakt definierade så hade det varit enkelt. Där f är en abstrakt variabel, f(x) är en formell och f(x,y) är en systemvariabel.
Men så fungerar det ju inte i verkligheten, en term ”demokrati” betyder olika saker beroende på vem som yttrar det (se tabell 2 i Sara Ross artikel Postformal (mis)communication), eller ”hållbar utveckling” eller valfri annan floskel. Det här är en begränsning med MHC som man knappast kan skylla teorin för. Det är vi som är slarviga med språket och det är något som dessutom har ett namn: nedåtassimilering (downward assimilation).
Nedåtassimilering innebär att man tar ett komplext begrepp och använder det på ett mindre komplext sätt. Ett exempel är terrorism som i efterdyningarna till 9/11 gjordes till (abstrakt) slagord med ”war on terror” respektive terrorist som blev någon man kunde häkta utan rättegång på obestämd tid, typ.
Här kan man argumentera för att begreppen används på ett alltför enkelt vis, dvs mindre komplext än den korrekta definitionen. Men problemet med det är att det inte finns någon korrekt och universellt accepterad definition av ordet terrorist då detta fortfarande debatteras. Detsamma gäller många andra termer (alla?).
Vi får nog finna oss i att begrepp alltid kommer att glida mellan olika definitioner och komplexitetsnivåer. Därför är det bra att ifrågasätta hur olika människor definierar x när det använder x och själva vara noga med att bygga upp argumentationer. Det viktiga sedan är hur man använder de olika begreppen och hur man organiserar informationen. Först när vi vet det kan vi göra en tillförlitlig bedömning av komplexiteten.
Man ska också vara medveten om att det finns en möjlighet i att glida mellan nivåerna som en skicklig politiker och kommunikatör är medveten om. Kom ihåg Obamas ”Change” som kan anspela på alla olika nivåer av komplexitet (någon gjorde också en parodi på change i att Obama egentligen bara ville ha växelpengar). Liknande principer använder vi som vill skriva populärvetenskapligt, man försöker använda enkla och konkreta bilder och metaforer för att beskriva komplexa ting.
Mångtydighet i ordbruk och visdomsord är också något som ibland är svårt att fånga med ett instrument som MHC. En förutsättning för att bedöma stadie är ju att informationen konceptualiserats och kan vi missa många små nyanser och uttryck, tex i olika konstformer med visuella eller musikaliska uttryck.
Nähä, nu är det egentligen jullov så nu ska jag gå och ”bara vara”.
Jag vill göra ett starkare påstående. Begreppen BÖR vara glidande, eller flytande, även inför den interna processen av att definiera dem. För om begreppen inte kan stå på egna ben, vilket är mitt påstående; omnis determinatio est negatio (som Spinoza oftast tillskrivs, men vilket går tillbaks på guds, eller en yttersta princips obeskrivbarhet/obestämbarhet, om det inte skall snärjas i begreppet) . Då behöver vi strukturen av språket för varje begrepps innehåll. Del och helhet kan inte separeras utan bestämmer varandra. Språket är sina begrepp, och begreppen är vad de är under sitt språk. Det finns ingen första princip.
Så problemet ligger inte i att vi är “dåliga” på att bestämma begrepp. Problemet ligger i att vi låter bestämningar hos begrepp motivera och legitimera vårt agerande mot det som vi söker beskriva genom begreppen. Det är alltså ett fall av reifikation. Vi tar en process, ett motstånd mot en stat tex, och befäster det i beskrivningen. “terrorism”. Sedan låter vi bestämningen av begreppet vara vägledande. Vi gömmer det normativa bakom vad vi kallar begreppets definition. Begreppen är deskriptiva och det skall inte glömmas. Språk som makt, dold bakom principen att Ordet är det Sanna, och det beskrivna något kontingent på detta. Alternativt är att alltid ha attityden av ett förbehåll mot ordet, att hålla brasklappen “om begreppet stämmer” inför det som sägs vara denotationen, eller realiteten, bakom begreppet. I ovan exempel är det “terroristen” som alltså måste ha attributen av “våld” eller vad vi nu väljer att stödja den samlande termen “terrorist” med.
Ett långt svar. Men jag försöker förmedla ett problem jag ser med att komplexitet inte alltid behöver vara relevant. Jag funderar över hur man inom den här modellen gör avvägningen av vad som är relevant. Jag menar det finns väl en anledning till att göra en bedömning eller analys som inte nöjer sig med en idiosynkratiskt skapad komplexitet? Det finns väl så att säga ett skäl för analysen som hänförs till det analyserades meningsfullhet? Ett krav på att det analyserade tar sig utanför sin egensinnigt upprättade sfär.
En bild säger mer än tusen ord brukar man säga, och är inte det för att det låter helheten brytas ner av den som beskådar?…..
För att parafrasera dig och belysa en problematik (och samtidigt spinna vidare på retoriken hos allt språk);
man försöker använda komplexa bilder och metaforer för att beskriva enkla och konkreta ting.
Ett långt och välgrundat inlägg som förtjänar ett längre svar än jag ger.
Det är en bra reflektion och kritik att vi inte ska förespråka eller eftersträva entydiga definitioner i språket. Ser vi språket som helhet är det nog dessutom en omöjlighet. Inom begränsade delmängder av språket, tex den vetenskapliga domänen eller varför inte matematiken, torde det vara möjligt och också eftersträvansvärt.
Men som du säger finns alltid risken att man låter våra syften och motivation gå före och styra definitionerna som då förespråkas som Sanna. Jag håller också med om att komplexitet inte alltid är av vikt och relevans.
Ett tillägg är en praktisk detalj i komplexiteten. Ju högre upp i komplexitet man går desto svårare blir det att definiera begreppen. På de lägsta nivåerna är det enkelt: “Mamma”, “Pappa”, “lampa”, “sol”, då begreppen pekar på något konkret ute i objektiva världen. När vi kommer upp till abstrakt nivå och högre pekar begreppen inte längre ut, utan i en abstrakt idévärld där definitioner kräver andra begrepp, konnotation.