Unitive

(C10/Ironist 0.5%)

Det existentiella dilemmat som ges i Pascals paradox där självbilden kan växla från ovärderlig till betydelselös är medvetandegjord i föregående stadie. På det sista Unitive-stadiet löser man paradoxen på likande sätt som i tidigare transitioner, genom att ifrågasätta det underliggande antagandet, det att man identifierar sig med en finit person.

En Unitive-person kan alltså ta vad man kallar en bevittnande position gentemot egot och alla psykologiska processer utan någon form av identifikation. Man kan också uttrycka det som att identifikationen är utsträckt till allt levande eller icke-levande, manifesterat som icke-manifesterat. Alla tänkbara paradoxer som vi kan härleda till olika stadier hör till de grundläggande livsvillkoren.

Teman som Susanne Cook-Greuter hittade hos de 20-tal personer i hennes datamaterial som bedömdes som Unitive var vidsträckta tankar om mänskliga relationer uttryckta i ödmjukhet och tacksamhet, hög tolerans och acceptans för livets alla aspekter och processer, universell tillhörighet med skapelsen, mänskligheten och allt som är, en förundran över existensen utan att kategorisera eller värdera, samt en förmåga att snabbt skifta fokus från när till fjärran, från värdslig till sublim, från tidsbunden till evig, från allvarlig till skämtsam, och beskrivningar av flöden mellan individuella och transcendenta medvetandetillstånd.

Ego-utveckling kan vi alltså se som en resa mot ökad självmedvetenhet och man kan också se det som att cirkeln sluts, från födseln när vi är odifferentierat identifierade med omgivningen till det slutliga Unitive-stadiet då man åter identifierar sig med alltet. Men i det senare handlar det om en medveten identifiering som bara är möjlig genom att man tidigare varit fullt separerad och bejakat sin egen individualitet. Detta är därmed det första (och enda) transpersonella stadiet där identifikationen överskridit det begränsade jaget.

En kritik man kan tänka sig mot ego-utvecklingsteorin som beskrivs här är att den bygger på västerländsk forskning och för fram ett västerländskt ideal, men i alla fall det sista stadiet är snarare att betraktas som det högsta österländska idealet som beskrivs i tex Buddhismen och Hinduismen som en upplysning, eller att gå upp i Nirvana respektive bli ett med Brahman. Vad man här måste vara försiktig med är förstås att inte upphöja Unitive eller något annat meningsskapande till ideal eller norm. I så fall hade man kunnat avfärda psykologisk ohälsa, sociala orättvisor eller allt lidande som något människor skapar själva genom att skapa mening och säga att de får skylla sig själva som inte går runt och förundras istället, vilket förekommer! Att vara postkonventionell, Individualist och uppåt, innebär ju dessutom att ifrågasätta normer och söka efter en egen inre referens istället.

Något som definitivt inte heller fungerar är ”fake it til you make it”, alltså att man försöker efterhärma ett meningsskapande som låter bra i hopp om att göra det till en vana så att man till slut hamnar där. Det finns en metod för att transformera meningsskapandet till nästa högre stadie som jag ska ta upp senare, men en iakttagelse man kan göra här är följande: om vi tittar på fördelningen av personer på respektive stadie från Achiever och uppåt så kan man dra slutsatsen att det är fler på respektive stadie än på samtliga ovanliggande stadier. Alltså innebär det att om fördelningen inte förändras drastiskt så är det mest sannolikt att man kommer att stanna kvar på det stadiet man är resten av livet. Därför bör allt stöd man ger till en människa som coachning inriktas på att hjälpa folk att fungera så bra som möjligt där de är, såvida de inte redan befinner sig i en transition, alltså på väg att lämna ett stadie till förmån för nästa. Det är grundregeln för de få som ännu använder den här typen av teorier i coaching.

Därav inte sagt att man inte kan inspireras av den här typen av beskrivningar och se det som en möjlig potential. Och den typen av människor som beskrivs här existerar verkligen, även här i Sverige. De är vanliga människor som man ofta inte lägger märke till eller som säger kryptiska eller ibland kanske till och med stötande saker. Ibland är de verksamma inom problemområden som inte är allmänt kända eller förstådda. Exempel på det ges av en färsk doktorsavhandling av Barrett Brown som Thomas Jordan tipsade om. Thomas är en kollega i vuxenutvecklingsnätverket från Göteborg med bloggen perspectus.

Barrett Brown undersökte och intervjuade ett antal ledare som på något sätt jobbar med hållbarhetsprojekt. De utvärderades först med ett meningskompletteringstest (LDP) och bedömdes vid något av de tre högsta stadierna Autonomous, Construct-aware och Unitive (eller Strategist, Magician och Ironist i Torberts termer). Om man ser meningsfullhet som att offra sig för eller arbeta för något som är större än en själv så var detta vad som beskrevs av ledarna från de två först nämnda stadierna. En punkt där de två Unitive-ledarna skilde sig från de andra var att de såg arbetet de gjorde inte för något större utan som något större. Där de tidigare beskrev en meningsfullhet så beskrev de sista en meningsfrihet.

Det här är exempel på vad jag kallar den postkonventionella begåvningsreserven, människor som inte fungerar som bäst när någon annan sätter ramar åt dem och säger åt dem vad de ska göra, människor som de flesta företag och organisationer misslyckas med att uppmärksamma och attrahera, människor som löser problem som inte andra ser på ett sätt som inte andra är kapabla till, utan att förvänta sig någon direkt uppskattning.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *