Kohlbergs stadier av moralisk utveckling

Posted on 2011/03/08 by admin

Lawrence Kohlberg var en judisk amerikansk psykolog som räknades som Piagets lärjunge, även om de aldrig träffades. Under 2:a världskriget tjänstgjorde Kohlberg med att skeppa ut judiska flyktingar från Europa till Israel och ställdes under denna tid inför flera moraliska dilemmor. När han kom tillbaka till USA och Chicago började han studera klinisk psykologi och kom i kontakt med Piagets utvecklingspsykologiska teorier, särskilt de som handlade om barns moraliska utveckling. Medan Piaget främst fokuserade på hur människor interagerar med den fysiska världen så var Kohlberg då mest intresserad av hur vårt sätt att kognitivt strukturera och hantera den sociala. Och vad som är mest anmärkningsvärt är att hans modeller sträckte sig mycket ”längre upp” än Piagets.

Det är inte svårt att tänka sig drivkrafter till Kohlbergs forskning, många människor hade under 2:a världskriget visat prov på ofattbar grymhet. Ett exempel på undersökning som försökte besvara frågan hur vanliga tyska familjefädrar kunnat aktivt delta i förintelsen är Milgrams experiment som visade att många människor var beredda att dela ut stötar till oskyldiga människor i vetenskapligt syfte. Milgrams undersökning genomfördes 1961, men redan -58 kom Kohlberg ut med sin avhandling som alltså handlade om hur moraliskt resonerande utvecklades. Diskussionen om ondska som nämns är fortfarande aktuell och har under senaste året diskuterats, exempelvis har ju Ann Heberlein kommit ut med en bok i ämnet.
Inspirerad av Piaget bestod Kohlbergs forskningsmetod i att ställa försökspersonerna inför fiktiva moraliska dilemmor som de skulle hantera. Ett sådant var Heinz dilemma som gick ut på att svara på om det är rätt av en man att stjäla en medicin han inte har råd att köpa till sin cancersjuka fru. Men det är inte svaret, ja eller nej, som är det viktiga i sammanhanget utan hur försökspersonen rättfärdigar sitt ställningstagande. Genom att studera formen och strukturen på svaret kunde Kohlberg placera personen i ett av sex identifierade stadier som vanligen delas in i de tre grupperna prekonventionella, konventionella och postkonventionella.

Kort beskrivet handlar de prekonventionella stadierna om att barnet (vanligtvis barnet men även ett mindre antal vuxna) drivs av rent egoistiska motiv och underordnar sig inte konventionerna och andras vilja.

I de konventionella stadierna styrs personen av vad som är givet av konventionerna. Den gör som den blir tillsagd eller vad som förväntas av personen och bidrar också till att upprätthålla dessa konventioner.

Och i de två postkonventionella stadierna förmår personen ställa sig utanför och kritiskt förhålla sig till samhällets eller kulturens konventioner och istället agera efter högre principer.

Man kan också nämna att det pre- och postkonventionella ofta blandas ihop eftersom de båda inte automatiskt följer konventionerna. Båda kan sägas ha gemensamt att de drivs av en inre referens – men där den prekonventionelle drivs av de egna behoven medan den postkonventionella drivs av den egna övertygelsen given av abstrakta principer som mänskliga rättigheter. De kan också förväxlas eftersom de båda kan ifrågasätta etablissemanget och båda kan synas i samma demonstrationståg.

Kohlberg räknas som en av de mest inflytelserika och mest citerade inom psykologin. Han var också mycket betydelsefull för utvecklingen av fältet jag beskriver, vuxenutveckling, och gav det ett starkt fäste på Harvard university. I nästa blogginlägg ska de sex stadierna Kohlberg kom fram till beskrivas närmare tillsammans med några aktuella exempel.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , | 6 Comments

Föreläsning för Linnéuniversitetet

Posted on 2011/03/08 by admin

Igår var jag inbjuden att hålla en föreläsning/workshop med de 20-tal lärare från Linnéuniversitetet i Växjö som alla är inblandade i en stor distanskurs som heter Hållbart familjeskogsbruk. Jag blev inbjuden av en av lärarna, Johan, som hade varit på den workshop jag och Sofia höll på höstens pedagogikkonferens NU2010 om komplexitet, MHC (som jag kommer att introducera i senare inlägg).

Efter en kort presentation och inledning fick de en sorteringsövning, dvs fem påståenden om deras kurs jag komponerat i förväg som skulle sorteras från det enklaste till det mest komplexa resonemanget. På NU2010 hade vi kört en sorteringsövning med fem påståenden om ledarskap där alla deltagarna hade kommit till samma slutsats, men här blev det väldigt olika resultat. Det var ändå inte helt fel, jag tyckte det blev många givande diskussioner kring varför och svårigheten att bedöma en students förståelse av ett ämne, framför allt ens egna ämne där man lätt läser in vad man själv tycker är självklart. En annan diskussion jag inte förutsatt var hur studenter relaterar till ämnen, om de vid examination rapar upp något akademisk och förvisso korrekt och komplext, eller om de verkligen hade en egen relation till ämnet som kan visa sig att man har en egen åsikt. Det är ett helt avsnitt för sig.

Men den mest intressanta diskussionen uppkom när vi kom upp på metasystematisk nivå och jag gav exemplet med Brundtlandkommissionens definition av hållbar utveckling (Hållbar utveckling: En ny kurs för Norden 2009):

Man talar om tre ömsesidigt beroende dimensioner av hållbar utveckling: den ekonomiska, den sociala och den ekologiska. En av dessa dimensioner får inte underminera förutsättningarna för utveckling inom de andra.

Detta är ett bra exempel på ett metasystematiskt resonemang, det koordinerar de tre systemen ekonomisk, social och ekologisk utveckling, utan att någon ska underordnas någon annan. Men en av lärarna med ekologisk inrikting (som jag förstod det) tyckte att definitionen innehöll en konflikt, framför allt mellan den ekonomiska och den ekologiska – alltså att det inte är möjligt att ha en ständig ekonomisk tillväxt som samtidigt är ekologiskt hållbar. Ofta hör vi från politiker, ekonomer och företagare att den ekonomiska tillväxten är helig och inte förhandlingsbar men att de andra aspekterna underordnas, att ”ekologiskt” är ett försäljningsargument eller att ”sociala hänsyn” gör personalen mer produktiv eller kunderna/väljarna mer välvilligt inställda. Hållbar utveckling reduceras då till att enbart handla om hållbar ekonomisk utveckling.

Med hjälp av en modell som MHC, som visar dels hur komplexa resonemang är och dels hur människor resonerar från olika nivåer, blir det lättare att förstå varför människor fastnar på t ex en systemnivå eller lägre och ser allt utifrån t ex ett ekonomiskt perspektiv. Å andra sidan finns en och annan som enbart ser den ekologiska aspekten och tycker att ekonomi och sociala aspekter är helt oväsentliga. Det jag framför allt vill bidra med är att ge människor verktyg för att förstå varför andra inte förstår och därmed försöka höja nivån på diskussionen så att man kan ta så många perspektiv och hänsyn som möjligt. De här frågorna och diskussionerna måste hanteras från åtminstone metasystematisk nivå för att man ska komma någonstans!

Från utvärderingen efteråt visade det sig att deltagarna var nöjda, tyckt att det varit inspirerande och givande, vilket är trevligt då ämnet och modellen är komplexa i sig – syrgas på! Något jag tycker är svårt är också att göra en bra slutsummering och det blir lätt lite hängande i luften. Det är ju svårt att förbereda eftersom jag vill hålla diskussionen och agendan så öppen som möjligt på slutet och eventuellt låta det dra iväg i någon riktning man inte kan förutse.

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | Comments Off on Föreläsning för Linnéuniversitetet

Jag lever ett dubbelliv!

Posted on 2011/03/08 by admin

Några har misstänkt det, en del har inte haft en aning och vissa har redan genomskådat mig – jag lever ett dubbelliv. På ytan familjefar, husse, forskare och lärare. Går ut med hunden, lämnar barnen på dagis, tar tåget till Lund och står och pratar vid en whiteboard, sitter vid datorn, trycker på knappar, klickar på musen eller dricker kaffe. Men under ytan… ja, vi tar det från början.

Jag är en problemlösare, så jag började läsa fysik i Lund. Passade utmärkt, lösa problem och förstå hur världen hängde ihop – elementarpartiklar, atomer, molekyler, stela och deformerbara kroppar som rör sig efter vissa lagar och ljus med olika våglängder. Det ”enda” man behövde göra var att förstå hur världen var beskaffad och hur man löste problem – raketforskning. Sen började jag doktorera och något hände. Något slog definitivt slint. Jag började tappa fart och förstod inte varför jag gjorde det jag gjorde, eller vad jag borde göra. Så mitt främsta fokus skiftade från att lösa uppgifterna ”därute” till att förstå och få ordning på mitt eget tänkande och (brist på) motivation. Jag såg mig själv som ett problem och försökte lösa det i sann ingenjörsmässig anda.

Men det blir ju lite konstigt när man tänker på sitt egna tänkande. Att lösa problem inom matematiken eller fysiken är lättare eftersom det finns en objektiv verklighet och man kan kontrollera om man har rätt. Men när man tänker på sitt egna tänkande så blir det lätt som en oändlig loop, en regress som det heter inom filosofin. Som att stå mellan två speglar och se en oändlig rad av sig själv. Man märker då också att den inre världen – tänkandet, kännandet, varandet, upplevandet, medvetandet – inte nödvändigtvis alltid hänger ihop med den yttre världen. Det finns många likheter mellan den yttre och den inre världen, men också en del skillnader. Och de båda måste få vara skilda åt, de måste i alla fall till viss del få leva sina egna liv.

Mitt andra liv handlar alltså om mitt inre liv. Jag gör saker på ytan, pratar och rör mig, men på insidan grubblar jag på framför allt existentiella och psykologiska frågor. Inte ständigt, men ganska stor del av min lediga tid. Japp, jag är en grubblare. Eller grubblar är nog fel ord – jag hypertänker kring existentiella problem. Men jag tänker inte bara kring problemen, jag löser dem också.

I början, för en 7-8 år sen, var det ganska omogna tankar och banala lösningar som dök upp. Men precis som Piaget beskriver att barnets tänkande utvecklas så utvecklas också det inre tänkandet. Många problem, om inte alla, på vägen har också visat sig redan vara lösta av någon annan (även om det inte är allmänt känt). För varje lösning dyker nya problem upp, men man kommer också en liten bit närmare frontlinjen.

Det absoluta favoritproblemet är det jag skrivit om de senaste inläggen, vad meningen med allt är. Eller vad mening och meningsfullhet egentligen innebär och vad det har för konsekvenser för våra liv. Alla har sina egna svar och förutfattade meningar om detta och när jag skriver vidare ska jag försöka att så lite som möjligt föra in mina egna och i möjligaste mån beskriva den forskningen som behandlar just de här frågorna. Det är ett forskningsfält där jag numera aktivt deltar i och bidrar. Jag är alltså inte en ensam galning med egna teorier, vi är flera galningar som samarbetar och forskar på meningen med livet.
Forskningsfältet kallas vuxenutveckling, adult developmental psychology på engelska, handlar om att kartlägga hur den inre världen fortsätter att utvecklas efter det att vi blir vad vi brukar kalla vuxna. Så istället för att försöka komma på vem som har rätt svar på meningen med allt, som i fysiken där man kan kontrollera, så är en approach att fråga ett stort antal människor hur de ser på världen och sig själva. Och sedan, utan att göra någon värdering om vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt, grupperar man svaren i högar med liknande svar. Så istället för att leta mönster ute i världen så letar man mönster i den inre, dvs hur människor tänker, upplever och reflekterar. De kommande blogginläggen tänker jag beskriva några av de viktigaste vuxenutvecklingsmodellerna och lite om deras betydelse för framtiden, vilken jag tror är mycket stor.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | 1 Comment

Piagets stadier över kognitiv utveckling

Posted on 2011/03/08 by admin

Innan vi går igenom Piagets stadier, lite om ontogen kontra fylogen utveckling. Ontogen utveckling handlar om en individs biologiska utveckling från embryo till färdig organism. Fylogen utveckling handlar om artens biologiska utveckling. Ernst Haeckel föreslog i slutet av 1800-talet att det fanns ett samband mellan de båda och att de följde samma bana, alltså att utvecklingen av en organism (ontogeni) i princip följer artens utveckling (fylogeni). Detta kom att kallas rekapitulationsteorin.

Rekapitulationsteorin fick ett inflytande över sociala och utbildningsteorier. Man kan alltså se liknande mönster i psykologin och Herbert Spencer formulerade följande:

If there be an order in which the human race has mastered its various kinds of knowledge, there will arise in every child an aptitude to acquire these kinds of knowledge in the same order…. Education is a repetition of civilization in little.

Man kan se det som att varje människa börjar (föds) på ruta noll och måste lära sig allt, eller ta sig igenom alla framsteg som civilisationen gjort under årtusenden, innan hon är framme vid där civilisationen befinner sig. Några som gör den här kopplingen är Gärdenfors i ”När homo blev sapiens” där han härleder tänkandets evolution, Jürgen Habermas som kopplar ihop sociala funktioner med de krav på tänkande som ställs på människorna i systemet genom historien och Tomas Ljungberg som beskriver hur myterna ser ut och förändras genom historien. Så att ha barn är att uppleva en liten minievolution framför sig.

Inom biologin används inte rekapitulationsteorin i allmänhet längre, men betyder det att det inte går att använda inom psykologin? Nja, vi har ju faktiskt ett helt forskningsfält som kallas evolutionspsykologi som går ut på att härleda tänkande och beteenden hos dagens moderna människa utifrån de livsvillkoren som formade människan enligt det naturliga urvalet. Man brukar ju tala om stenåldersmänniskans ”reptilhjärna” som aktiveras vid plötsliga hot och stressande situationer eller jämföra raggningsstrategier med parningsritualer (”alfahanne”). Precis som vi har en svanskota som påminner oss om när vi hade en svans så kan man säga att stenåldershjärnan (med motsvarande tänkande och beteenden) är något vi fått med oss från vår fylogena utveckling och får dras med.

Nu tillbaka till Piaget. Han var ju främst ute efter att ta fram en epistemologi och ville härleda den tillbaka till människans gryning. Han ville testa ursprungsbefolkningar och andra civilisationer genom historien men det var ju svårt att genomföra praktiskt. Därför undersökte han istället barn, vilket är naturligt med tanke på rekapitulationsteorin inom psykologin. Han gjorde det genom att ge dem olika problem, tex fysiska som hur man balanserar en gungbräda eller om mängden vätska ändras om man häller det från ett glas till ett annat med en annan form. Och istället för att bara se om barnet klarade uppgiften riktigt eller ej så ville han veta hur barnet resonerade, även om det var felaktigt. Piaget kom fram till följande stadier (finare indelning finns också) med ungefärliga åldrar:

Sensomotorisk (0-2 år) Barnet kopplar ihop rörelser och sinnesintryck för att förstå omvärlden. Barnet har ingen självuppfattning och kan inte differentiera sig själv från omvärlden och lever i symbios med denna.

Pre-operationell (2-6 år) Barnet lever i en magisk och egocenterad värld, vilket innebär att det inte kan ta en annan människans perspektiv. Föräldrarnas enda funktion är att serva och barnet har ingen som helst föreståelse för att föräldrarna har egna liv och egna behov. Enkla symboler och ord kan användas.

Konkret-operationell (6-11 år) Enkel logik och begrepp som massa kan användas. Barnet kan sortera saker i ordning så länge barnet har sakerna framför sig. Mentala operationer kan utföras på konkreta ting, därav namnet.

Formal-operationell (12- år) Ungdomen kan tänka abstrakt och göra operationer på abstrakta variabler genom att koppla ihop dessa i t ex naturlagar. Empiriska såväl som analytiska bevis kan användas.

Ett exempel på resonerande på de olika nivåerna kan illustreras med att vi säger så här till barnet: ”Rosa drakar är inte farliga. Jag har en rosa drake. Är den farlig?”
Svaren från respektive stadium skulle kunna låta så här:

Pre-operationell: ”En gång såg jag en drake på TV. Min kompis har en leksaksdrake som sprutar eld!”  Alltså oförmögen att ge svar och drar iväg på egna associationsturer.

Konkret-operationell: ”Det finns faktiskt inga rosa drakar.”

Formal-operationell: ”Ja, eftersom du sa att rosa drakar inte är farliga.”
Den formal-operationella kan alltså följa de abstrakta premisserna och dra en slutsats, medan den konkret-operationella inte kan göra operationer på något som inte finns.

Dessa stadier är de mest kända från Piagets arbete, men han arbetade även vidare med att finna en fortsättning, alltså postformella stadier. Om vi kopplar ihop Piagets stadier med kulturell utveckling, vilket Habermas gjorde, så var det dominerande tänkandet i jägar-samlarsamhällena pre-operationellt, högkulturerna konkret-operationella, samt moderna kulturer formal-operationella, mycket grovt indelat.

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | 3 Comments

Piaget och den genetiska epistemologin

Posted on 2011/03/08 by admin

Vi kan alltså se på meningsproblemet som att se mönster. Vidare kommer olika människor se olika mönster och kommer alltid att bråka om vem som ser ”rätt” mönster. Hur kommer vi förbi det?

En som arbetade med problemet kring epistemologi, dvs vad kunskap är och hur vi får det, var Schweizaren Jean Piaget (1896-1980). Han grundade det han kallade den genetiska epistemologin, där genetisk kommer från genesis som betyder ursprung, alltså kunskapens ursprung.

Man kan illustrera den genetiska epistemologin genom att jämföra med Darwins evolutionsteori, där människans springer ur djurriket och har gradvis evolverat fysiskt.


Darwin tänkte sig att samma sak gällde människans mentala förmågor. På samma sätt resonerade Piaget vidare att kunskapen och sättet att resonera kring och se mönster i världen är något som gradvis utvecklas hos människan (och hela mänskligheten). Kunskap är inte något som är statiskt där vi kommer fram till det slutgiltiga rätta svaret utan en dynamisk process som innebär att vi ständigt kommer att se nya alltmer komplexa mönster. Piaget var förgrundsfiguren inom det vi kallar utvecklingspsykolgi som handlar om att kartlägga denna utveckling.

Piaget beskrivs som strukturalist och konstruktivist och två centrala begrepp hos Piaget är assimilering och ackomodering, som man kan säga hör ihop med paret ovan. Ett exempel: Anta att vi köper några böcker, våra första, och en bokhylla. Och så tänker vi oss att vi sorterar böckerna i en viss ordning, efter sidantal med tunna böcker överst och tjockare böcker neråt. Strukturalism handlar om att en bok ses i första hand som hur den relaterar till de andra böckerna och hur den placeras i hyllan, precis som exemplet med stjärnbilden där stjärnorna tillsammans bildar Karlavagnen.

Anta att vi köper en ny bok. Vi placerar in den hyllan efter den ordningen vi bestämt, antal sidor. Detta kallas assimilering, alltså när de sinnesintryck vi tar emot sorteras efter de befintliga strukturer vi har. En ny stjärna tänds och vi sorterar in den i den befintliga stjärnbilden.

Efter att vi köpt ett antal böcker till måste vi också köpa en ny bokhylla. Vi märker också att antal sidor inte är något bra sätt att sortera böcker. Därför delar vi kanske upp böckerna i facklitteratur och skönlitteratur, samt i bokstavsordning. Att skapa denna nya ordning kallas ackomodering, alltså när de befintliga stukturerna inte längre är lämpliga för att sortera böckerna och en ny mera komplex struktur skapas. Ett stjärnexempel är om en ny stjärna skulle tändas och vi inte längre ser samma stjärnbild. Konstruktivism handlar om kunskapandets utveckling, dvs den dynamiska processen när våra strukturer utvecklas till att bli allt mer komplexa.

De stadier som Piaget visat att man går igenom när ens strukturer utvecklas går jag igenom i nästa inlägg.

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , | 3 Comments

Den meningssökande människan

Posted on 2011/03/08 by admin

Det blir förstås mer än ett inlägg som handlar om svar och om att hantera meningsfullhet.
Peter Gärdenfors, landets ledande kognitionsforskare, har skrivit en bok om meningen med livet kallad ”Den meningssökande människan” som man inte bör missa om man är intresserad av frågan. Jag går igenom boken i två inlägg eftersom han tar upp (åtminstone) två viktiga aspekter av frågan.

Den första aspekten är att se mönster som han beskriver i kapitel 3 ”Att förstå är att se ett mönster”. Att se mönster är att sortera våra sinnesintryck och hur vi gör det blir allt viktigare. Här är ett exempel:
Vad föreställer bilden?

Svaret är att bilden föreställer sju tydliga stjärnor (bland en massa andra). Om du tänkte att bilden föreställer stjärnbilden Karlavagnen, fundera på följande fråga: Var finns denna stjärnbild?

Svaret på den frågan är att stjärnbilden Karlavagnen finns i ditt huvud, inte materiellt men i din perception. Detta är ett exempel på hur meningsskapande går till. Vi tar emot en massa sinnesintryck och mening eller meningsskapande handlar om hur vi sorterar intrycken och gör dem begripliga. Vi är alltså inte passiva mottagare av en massa bilder och ljud, vi söker aktivt själva efter mönster, tolkar vår omgivning och fyller i luckorna. Därav bokens titel. En upplevelse har alltså två komponenter, en sensation och en perception.

Ibland ser vi ett nytt mönster som vi inte sett tidigare. Det blir som en aha-upplevelse när bitarna faller på plats som när ett barn lär sig att läsa eller när Newton ser lagar i hur kroppar faller.´

Men varför ser vi mönster? Gärdenfors tar upp olika förklaringar: en biologisk som har att göra med att det finns ett överlevnadsvärde i att se mönster och känna igen faror eller bytesdjur; inlärda mönster som präglats på oss från vår kultur, som att känner igen stjärnbilder eller alfabetet vi lärt oss. Alfabetet består ju av 29 olika tecken som vi sätter ihop till ord, som vi sätter ihop till meningar, som vi sätter ihop till stycken, som vi sätter ihop till en text som har en innebörd som vi tolkar.

Gärdenfors tar också upp kontextberoendet, att samma symbol eller data kan ha olika mening i olika situationer eller kontexter. T ex:

Där symbolen i mitten kan betyda B eller 13, beroende på vilket håll du läser, alltså i vilken kontext den befinner sig i. Vi kan alltså se olika mönster beroende på kontext, beroende på vilken kultur vi lever i och beroende på vad vi lärt oss.

Det finns alltså inga objektivt riktiga stjärnbilder, men vi fortsätter ändå leta mönster helt enkelt för att vi är så funtade, säger Gärdenfors. Att då försöka hitta ”det räta mönstret” är alltså bara en förgänglig jakt. Och även om man skulle lyckas så kommer man inte övertyga någon annan, för alla skapar ju mening på sitt vis.

Att se mönster handlar om att göra världen begriplig och göra sin egen plats i världen begriplig. Detta är alltså den kognitiva komponenten i meningsskapande. Om vi ska ha något syfte, måste vi se och förstå det. Men är det möjligt att se förbi biologisk och kulturell prägling? Är det möjligt att hitta ”rätt mönster” eller ”rätt mening”?

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , | Comments Off on Den meningssökande människan

Meningen med livet – frågan

Posted on 2011/03/08 by admin

Efter ettochetthalvt års bloggande är det dags att gå på den tunga frågan – den om livets mening och vad det innebär att leva ett meningsfullt liv.

Ett av de mest klassiska svaren kommer från Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Ett civilisation programmerar en jättelik superdator att komma fram till svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting. Efter sju och en halv miljoner år presenterar datorn svaret: 42. Därefter måste ännu en dator byggas för att få reda på hur själva frågan löd. Och på samma sätt, för att förstå svaret måste vi börja med att förstå vad frågan betyder. Så här kommer först ett inlägg om vad frågan betyder och därefter ett inlägg om svaret.

Ett vanligt svar på frågan är ”det är olika för alla”. De svaren brukar utgå från att frågan är ”vad är meningsfullt för dig”, eller ”vad är viktigast för dig”. Den här synen på mening utgår från att vi alla är unika, att mening är något som är olika för alla människor och att var och en måste söka sin mening. Visst är det är viktigt att alla söker sina svar, men det leder ju också till att det jag kommer fram till för mig inte är till någon som helst nytta för dig.

Sen finns det en kategori svar som brukar låta ”det finns inget svar”, ”bara vara”, ”njuta här och nu” och ”ha bra självkänsla”. De här svaren utgår från att hela frågan är en tankekonstruktion som hindrar oss från att vara närvarande i nuet. Många som grubblar kring existentiella frågor rådet att försöka sluta eftersom det inte leder till något. Detta är också viktigt att ha i åtanke, men det kan också i förlängningen leda till en naiv anti-intellektualism och narcissism där det är fel att tänka, ifrågasätta och försöka göra världen bättre.

Det finns en annan överdrivet analyserande variant av frågan som är typisk för dagens postmoderna tidsanda. Det är uppfattningen att vi på något sätt är fast i språket och att vi för att förstå betydelsen av ordet mening måste använda ordet mening: vad är meningen med mening. Sen sitter man fast i en språklig karusell som lätt slutar med en kapitulation och ”det finns inget svar”. En annan typisk postmodern inställning till frågan är att den inte kan eller får ha något svar, för ett förespråkande av en sådan sanning skulle vara ett maktanspråk och säkert leda till att någon annan sanning, människa eller minoritet förtrycks. Eller också kan man höra att vi sitter vi fast i en kulturell prägling där vi inte kan komma fram till något annat än vad vi präntats in i oss av vår kultur.

Sista och kanske vanligaste kategorin av svar är ”meningen med livet är att vara lycklig”. Men även om det är klart bättre än att vara olycklig leder denna ständiga jakten på lycka idag lätt till egocentrering och narcissism. Paradoxalt nog brukar man också säga att man blir lycklig av att leva ett meningsfullt liv. Och då fastnar vi i en cirkel igen – meningen är att vara lycklig, men för att vara lycklig måste vi leva meningsfullt. Men vad innebär då meningsfullhet?

Mening kan betyda sammanhang och därför kan man se frågan om mening som frågan om vilket sammanhang större än mig själv som jag befinner mig i, till skillnad från att bara se mig som en enstaka individ med ett eget intresse. Därför kan jag se mig själv som någon som kan hjälpa och stödja min omgivning, mina barn, mina vänner, vår kultur, mänskligheten och världen. Det brukar anges som en väg till personlig lycka. Men då kan vi också ställa frågan på ett högre plan: vad är meningen med oss? Vad är meningen med vår kultur, vad är meningen med mänskligheten och allt liv?

Mening kan då också ses i betydelsen orsak och syfte, där orsak står för frågan om hur jag och vi hamnade här och syfte handlar om vart jag och vi är på väg. Orsak blickar bakåt och syfte blickar framåt. Och även om det som ofta förespråkas idag, individualism och frihet, är viktigt så finns en baksida till det, nämligen att vi saknar en uppgift – vi vet inte vad vi är till för.

Ett problem vi har i dagens samhälle är att vi har problem med psykisk ohälsa (olycklighet), trots att vi vet att det är viktigt och att vi anstränger oss, och trots att vi har det materiellt relativt väl ställt. En viktig aspekt av den frågan är just meningsfullhet, att vi inte tycks veta vad vi är till för.

Därför ser jag på frågan om mening som en fråga om vad jag är till för och vart är jag på väg. Och viktiga ledtrådar till frågan hittar jag om jag blickar bakåt, var jag kommer ifrån.
Frågan är ställd. Nästa inlägg handlar om svar.

Posted in Uncategorized | Tagged , , | Comments Off on Meningen med livet – frågan