Loevingers ego-stadier

Posted on 2011/03/08 by admin

Här följer beskrivningar av Loevingers ego-stadier och en jämförelse med Kegans, Kohlbergs och Piagets modeller (enligt Kegans egen beskrivning i The evolvning self). Jag beskriver ganska kortfattat utifrån Measuring ego development 2nd edition (Hy & Loevinger, 1996) och sparar den grundligare genomgången till Torberts och framför allt Cook-Greuters version.

E2 Impulsive Lägsta nivån är helt egocentrisk, fysiska behov och impulser styr. Förskolebarnet, som det i regel handlar om, är beroende av andra för överlevnad. Det inre livet kan inte konceptualiseras och ser andra människor i enkla stereotyper som antingen goda eller onda. Impulsive svarar mot Kegans 1:a ordning, Kohlbergs stadie 1 eller Piagets preoperationella stadie.

E3 Self-protective Nästa nivå kallades först Opportunist eftersom den kunde förstå andras perspektiv, manipulera andra men också följa regler, men bara om det tjänar ens egen hedonistiska och kortsiktiga syften. Benämningen Self-protective syftar till den mera defensiva sidan av egocentrism, att skydda sig själv från andra och deras kritik. Barn och vuxna som inte växer ur detta stadie kan bli fientliga, oppurtunistiska och även psykopatiska. Ett par procent av alla chefer i USA befinner sig här. Den svarar mot Kegans 2:a ordning, Kohlbergs stadie 1 eller Piagets konkret-operationella stadie.

E4 Conformist När barnet närmar sig ungdomen infinner sig transitionen från den egocentriska till den grupporienterade konformisten. Barnet identifierar sig med gruppen och dess ledare. Regler följs just för att de är regler. Vad som är konventionellt och socialt accepterat är det som är rätt. Vi mot dem. Livet handlar till stor del om hur man ska vara och hur andra ska vara. Flockmentalitet och konflikträdsla är nackdelar som lätt följer med stadiet. Svarar mot Kegans 3:e ordning, Kohlbergs stadie 3 och Piagets tidiga formal-operationella.

E5 Self-aware Som namnet antyder så har man lyckats differentiera sig från gruppen och att vem man är inte är samma som vem man borde vara. En ökad självmedvetenhet och förmåga att konceptualisera inre tillstånd ökar. Detta är ett stadie som lades till i efterhand när man upptäckte att många fastnade i transition mellan konformisten och nästa stadie. Därför hamnar denna mellan Kegans 3:e och 4:e, samt mellan Kohlbergs 3:e och 4:e. Den här bör svara mot Piagets formal-operationella.

E6 Conscientious Svårt att säga, lättare att vara? Ordet kommer från conscience som betyder samvete, vilket innebär att man följer sitt inre samvete och sin egen standard istället för att följa regler eller andras uppfattning. Långsiktiga karriärmässiga målsättningar och ideal är typiska. Handlande skiljer sig inte nödvändigtvis från de tidigare två stadierna, men motiven gör det. Den inre världen kan beskrivas mycket rikare och man ser sig ansvarig för egna inre och tar i större utsträckning än tidigare också ansvar för andras välmående. Svarar mot Kegans 4:e ordning och Kohlbergs 4:e.

E7 Individualist På detta stadie har en djupare förståelse för vad individualitet är vuxit fram och därmed kommer en större tolerans för människors olikheter. Man skiljer ofta mellan ens inre själv och ens yttre, den man visar upp för andra och den man är för sig själv. Detta är något som man kan ha insikt om i det närmast tidigare stadiet men kan tolka som en bedräglighet. Man blir här varse om hur beroende man är till sin omgivning, ekonomiskt, fysiskt och särskilt känslomässigt. Man kan också skilja på och växla mellan olika roller – kvinna, mor, älskarinna, karriärkvinna osv. Även detta stadie lades till i efterhand och ligger mellan Kegans 4:e och 5:e ordning och Kohlbergs 4/5-transition.

E8 Autonomous Jämfört med den tidigare individualisten så får man vid det här stadiet en allt djupare förståelse för psykologiska mekanismer och psykologisk utveckling. Namnet kommer från den respekt på andras autonomi som utvecklas och förmågan att se andra som komplexa och mångfacetterade människor som måste få lov att gå sina egna vägar och göra sina egna misstag. Mångtydigheter, konflikter och paradoxer är mänskliga villkor och behöver inte alltid lösas. Jämfört med Conscientionus kan man säga att strävan mot karriärmål ersätts med en strävan efter självförverkligande. Den svarar mot Kegans 5:e ordning och Kohlbergs stadie 5.

E9 Integrated Loevingers sista stadie är mycket skissartat beskrivet eftersom det inte fanns så mycket data som underlag. Hon var mer intresserad av att undersöka de som låg i mitten (E4-E6) eftersom det fanns flest individer där och det gick säkrast att uttala sig om dem. Man kan tänka sig en normalfördelningskurva med tyngdpunkten någonstans i det konventionella och en svans ner till det prekonventionella respektive upp till det postkonventionella. Loevinger tänkte sig detta sista stadie som en teoretisk slutpunkt som en ”färdig” och integrerad människa som löst alla inre konflikter. Hon hänvisade till Maslows (han med behovspyramiden) beskrivning av en självförverkligande individ (även om Kegan placerar den vid sin egen 5:a). Susanne Cook-Greuter skulle senare visa sig ha synpunkter på denna beskrivning.

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , | Comments Off on Loevingers ego-stadier

Loevinger – vad är ego?

Posted on 2011/03/08 by admin

Innan beskrivningen av stadierna som utkristaliserade sig från mätmetoden WUSCT så kan man fråga sig vad det är som mäts? Vad är detta ego som utvecklas? Även om ordet ego kommer från psykoanalysen och Freud (även om han aldrig använde det ordet själv) så utgår inte stadiebeskrivningarna därifrån och Loevinger ville inte att det skulle kopplas dit. Några inte helt exakta definitioner på ego var ”det som mäts” eller ”det som mätningarna pekar på”. Hon anger också en ”strävan efter koherens” som är sammankopplad med meningsskapande, vilket hon är överens med Kegan om. Man kan säga att ego och meningsskapande är samma sak, fast uttryckt som substantiv respektive verb – ego är själva meningsskapandet.

”…is not what ego does; it is what the ego is, or what the ego is a name for”

Senare kommer jag gå igenom Susanne Cook-Greuters vidareutveckling och hon beskriver ego eller meningsskapande med tre dimensioner: en kognitiv, en affektiv och en handlande – knowing, being, doing. Detta till skillnad från den mera renodlade kognitiva skolan som också den kommer närmare avhandlas senare (det haglar referenser framåt här). Man kan se Lawrence Kohlberg som en företrädare för den skolan eftersom han bara undersökte moraliskt resonerande, alltså endast den kognitiva dimensionen. Han kritiserades för att ett visst moraliskt resonerande med nödvändighet inte ledde till motsvarande moraliska handlande. Och han kritiserades av Carol Gilligan för att inte ta med den affektiva, vilket hon menade gynnade män i bedömningen. Hon gjorde ju en egen modell som baserades på olika stadier av omsorg.

Tillbaka till Loevinger som alltså var psykometriker och sträng empirist. Vi ska diskutera fler likheter med Kegans modell senare, men en stor skillnad är att Kegans i grund och botten är analytisk eller rationell. Han gjorde alltså först teorin och sedan samlade han data med sin subjekt-objektintervju, något Loevinger var kritisk mot. Hennes stadiebeskrivningar baserar sig enbart på de slutsatser de drog från data, utan någon underliggande teori eller ”rationale”, vilket illustreras av följande citat:

”We entertained many neat theories at the beginning and along the way that did not stand up in the face of thousands of cases studied subsequently, hence were never publiced.”

och

”The scientist follows the data, even if theories fly out the window.”

Kegan har alltså gjort en analytisk modell medan Loevinger en empirisk. En liknande situation stod jag inför när jag modellerade kompositmaterial. Jag gjorde som Kegan och utgick från en logisk härledning för hur kompositen borde bete sig. Sedan gick jag ner i labbet och gjorde mina mätningar som skulle ge stöd åt min modell. Vad många andra gör inom kompositmekaniken är att mäta först och sedan göra en mera beskrivande modell. Kegan spekulerar mer och visar på mekanismerna och dynamiken mellan stadie och transition medan Loevinger tydligare visar att utvecklingen äger rum och beskriver stadierna men spekulerar inte i underliggande strukturer eller logik.

En konsekvens av Loevingers empiri är att det inte går att skilja stadie från transition när de samlar sina kluster. Därför uppgraderade Loevingers team ett par “mellanstadier” i efterhand till riktiga stadier (nästa inlägg). En bra beskrivning ges i On Ego Development and the Structure of Personality (1983).

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , | 3 Comments

Jane Loevinger

Posted on 2011/03/08 by admin

Nu skruvar vi tillbaka klockan några decennier, det är dags att introducera Jane Loevingers (1918-2008) stadier av ego-utveckling. Loevinger var specialiserad inom psykometri som handlar om hur man kvantifierar och mäter inom psykologin, men kom också i kontakt med och jobbade för Erik Erikson vid Berkley. Hon gifte sig med Sam Wiessman, som hjälpte till att skapa atombomben i Manhattanprojektet, och följde efter det med honom till Washington University i St Louis där hon tog ett deltidsjobb som lärare i psykologi. Eftersom hon var kvinna, judisk och dessutom i sin doktorsavhandling kritiserat hela fältet så hade hon svårt att hitta jobb och tas på allvar. Som alla andra kvinnor förväntades hon vara en god hemmafru och ta hand om sina barn medan männen återvände till sina karriärer efter kriget.

Fram tills 50-talet genomfördes psykologiska studier främst av normala vita män på normala vita män. Undersökte man kvinnor vid den här tiden så var det för att utreda deras tillkortakommanden som mödrar som resulterade i deras barns framtida synder och misslyckanden. Loevinger kunde identifiera sig med mödrarnas roll och problem så hon startade en informell grupp som träffades hemma hos henne, inledningsvis uteslutande kvinnor som studerat psykologi. Deras mål var att undersöka kvinnors attityder och personlighetsdrag med tester där de svarande fick visa var de stod i frågor som handlade om syn på familj, relationer, könsroller osv på en skala mellan två poler, t ex tillåtande vs auktoritär och konventionella vs flexibla könsroller.

När de sedan med statistiska verktyg försökte matcha olika personlighetsdrag med varandra lyckades de inte komma fram till något användbart. Det var exempelvis stor spridning på de som inte var auktoritära, från att ha en oförmåga att uttrycka syn på sig själva och sina barn i annat än stereotyper till de som var väldigt nyanserade och beskrev sin inre liv och förhållande till tex könsroller. Inte förrän någon kläckte idén att istället för att se det som personlighetsdrag se det som milstolpar i livet med den auktoritetstroende som mittpunkt tog forskningen fart på allvar (jämför med Kohlbergs prekonventionella, konventionella och postkonventionella stadier).

Metoden man använde kom att kallas WUSCT, eller Washington university sentence completion test, alltså ett meningskompletteringstest. Den går till så att man fyller i ett formulär med 36 meningsstammar, dvs påbörjade meningar, t ex ”En kvinnas kropp är…”, ”En god mor…”, ”Jag är…” som den intervjuade ska avsluta. Under den kommande tiden så samlades data in, svaren kodades och delades in i stadier med tillhörande beskrivningar som utkristalliserades i en process mellan de som kodade svaren, materialet och meningsstammarna. På så sätt utarbetades en manual för hur man kodar (utvärderar) svaren i meningskompletteringarna. Man testade manualen genom att sätta den i händerna på oerfarna kodare som utan att kommunicera med varandra kom fram till överstämmande resultat (inter rater reliability). Manualen uppdaterades efter hand, bla annat anpassades meningsstammarna för att också kunna utvärdera män, och senaste versionen publicerades 1996 (Hy och Loevinger).

Jämfört med Kegans subject-object interview är WUSCT mycket enklare och snabbare att utföra och koda. Det har använts i Sverige av Anne-Sofie Rosén och Susanne Göransson (båda SU). Till dags dato har testet använts i 100-tals studier, där 10 000-tals personer testats och hennes arbete har citerats i 1000-tals artiklar, så det är ett massivt datamaterial som ligger till grund för Loevingers stadier som presenteras i nästa inlägg.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , | 1 Comment

Kegan 5

Posted on 2011/03/08 by admin

Kegans teori baserades på observationer av ett 40-tal personer i terapi, och inspirerades också av andra modeller som Piagets, Kohlbergs och Loevingers (som jag ska gå igenom härefter). Utifrån modellen skapade han och sina kollegor en intervjumanual för att utvärdera vid vilket stadie en person skapar mening. Det är viktigt att påpeka att teorin ligger till grund för intervjun och tolkningen av resultatet görs utifrån den färdiga teorin.
Intervjun som kallas subject-object interview tar över en timme att genomföra och ytterligare några timmar att utvärdera för varje person. Intervjun går till så att den intervjuade personen får välja ett par av ett antal färdiga ämnen som kan handla om allt från relationer till arbete att prata om och kring. Intervjuarens uppgift är att försöka ”proba” efter underliggande antaganden som personen inte ifrågasätter, t ex om personen sitter fast i och styrs av relationer eller av de egna behoven. Detta kräver förstås stor skicklighet hos intervjuaren. Intervjun bandas, transkriberas och kodas, dvs man kartlägger stadie av meningsskapande, från 2 till 5 med fyra transitionssteg mellan varje stadie. Man kollar också interrater agreement, dvs så att två olika utvärderare scorar samma material vid samma stadie.

Två resultat som redovisas i ”In over our heads” är först en longitudinell studie (man intervjuar fler gånger med en tid – ett till flera år – emellan för att se om det blir en förändring däremellan) av 22 individer visar att personernas meningsskapande gradvis utvecklades mot högre komplexitet, typiskt ett eller två transitionssteg (femtedelar) åt gången.

En annan undersökning av 342 individer ger följande fördelning för respektive stadie och mellanliggande transition:

Stadie: Andel
2: 5%
2-3: 8%
3: 14%
3-4: 32%
4: 34%
4-5: 6%
5: <1%

Vad jag tycker är anmärkningsvärt är att Kegan såg transitionerna som potentiella kriser (en ordning kallade han ju “truce” – vapenvila). Alltså befinner sig ungefär hälften av alla intervjuade personer mitt emellan två stabila stadier i ett möjligt kaos. Men om en tredjedel befinner sig mellan 3 och 4, skulle det inte kunna finnas ett stadie där som Kegan missat? Nackdelen här är att det inte finns någon strategi att modifiera modellen utifrån data.

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , | Comments Off on Kegan 5

Kegan 4

Posted on 2011/03/08 by admin

Nu följer en beskrivning av stegen i Kegans subjekt-objektteori, men istället för stadie kallar han stegen för ordningar. Skillnaden är att de inte är beskrivningar av riktiga människor utan beskrivningar av idealtyper. Kegan tänker sig alltså något i stil med ”Anta en person som skapar mening utifrån ramarna och begränsningarna som ges av den här ordningen. Vad och hur tänker, känner och upplever den?”

0:te ordningen (Nyfödd till ca 18mån) Från början lever barnet i en objektlös värld, där allt är subjekt och en förlängning av barnet. Man kan säga att barnet är ”ett med allt” av den enkla anledningen att barnet ännu inte differentierat mellan sig själv och ”alltet”. Det här svarar mot Piagets sensomotoriska stadie och därmed kan man också säga att barnet har rörelse och känsel som subjekt. Vid transitionen från 0:te till 1:a ordningen (från 6 mån till 2 år) går omvärlden gradvis till att bli objekt.

1:a ordningen (ca 18 mån till 6 år) I den här ordningen som Kegan också kallar ”impulsiv” (svarande mot Piagets preoperationella) utvecklas talet och barnet kan sätta ord på olika föremål som mamma, pappa, lampa osv, och därmed ta dem som objekt. Barnet kan alltså förhålla sig till världen via perceptionen som nu är subjekt, men inte skilja perception av objekt från objekten själva – när perceptionen av ett objekt ändras tror barnet att objektet också ändras. Subjekt är också impulserna barnet får, barnet är sina impulser och styrs av dem här och nu istället för att ha dem och kunna kontrollera dem. Ett illustrerande exempel är Kakmonstret från Sesam som styrs av sina impulser att äta kaka så fort han får syn på en.

2:a ordningen (ca 6 år ca 12 år) Kegan kallar denna ordning ”imperialistisk” (Piagets konkret-operationell). Nu har barnet objektifierat sina impulser och kan kontrollera dessa, men har egna behov och önskningar som nytt subjekt. Det är alltså en egocentrisk drivkraft, det är bara mina behov och önskningar som räknas – andras behov, känslor och uppfattningar är inte en källa till mitt meningsskapande. Skuld finns inte annat än i form av en oro för vad som kan hända en själv om någon annan får reda på vad man gjort. Barnet har också objektifierat perceptionen och kan använda vad Kegan kallar ”varaktiga egenskaper” som massa, längd, enkla orsak-verkansamband och personlighetsdrag, som inte förändras när man byter perspektiv. Ett exempel kan ges av två barn som står uppe i ett höghus och tittar ner på gatan. Barn 1 (1:a ordn): ”Vad små människorna där nere är!”, barn 2 (2:a ordn) : ”Nej, de är inte små, de ser små ut.”

3:e ordningen (tonåren och vidare) som också kallas ”socialiserad”. Varaktiga egenskaper kan här koordineras till abstrakta entiteter (Piagets tidiga formal-operationell) och andras perspektiv kan nu koordineras med det egna vilket skapar ett nytt subjekt – relationer. Vid 3:e ordningen är identiteten knuten till och definierad till ens relationer och tillhörighet till grupp eller familj. De egna behoven och önskningarna är nu något som blivit objekt och kan därmed kontrolleras och tas ansvar för. Ofta undertrycks de eftersom egna behov är ett hot mot relationen/identiteten. Man skapar lätt en dikotomi mellan att vara självisk (2:a ordn) eller att bry sig (3:e ordn). Vad som är meningsfullt för en är vad som förväntas av en av omgivningen. Vad som är sant är vad som är givet av auktoriteter. En person vid 3:e ordningen som sitter fast i en destruktiv parrelation kan ha mycket svårt att lämna denna eftersom det vore att ge upp den egna identiteten – ”vi är en själ”. Personen är sina känslor och inre tillstånd, den kan därför bli psykologiskt beroende av andra och tycka att det är andra som är ansvariga för de egna känslorna. Men personen kan också ta för stort ansvar för andras känslor utan att kunna sätta några gränser. Kegan kallar det också bland annat för ”traditionalism” eftersom det var det här som var idealet i det traditionella samhället, där Jantelagen frodades och spikar som stack ut bankades in.

4:e ordningen (tidigast från myndig ålder) eller ”livsförfattande”, där personen inte längre är sina relationer utan har dem. Ett nytt subjekt växer fram som kan sätta tydliga gränser för, kontrollera och ta ansvar för sin inre värld. Personen kan här ta omgivningens krav och förväntningar som objekt och istället göra egna livsval. Subjektet kan beskrivas som ett sammanhängande system eller en eget vald ideologi som man står för och definierar sig utifrån. I stort sett all litteratur inom självhjälp och personlig utveckling, alla experter i tidningsspalter och psykologer strävar efter det här idealet där man sätter och eftersträvar eget valda mål, lär sig säga nej och sätta gränser eller bygger upp en självkänsla som inte beror på vad någon annan tycker om en. Kegan kallar detta ”modernism” eftersom det är idealet i det moderna samhället och motsvarar den ordning som krävs för att hantera de krav som ställs på oss idag. Men han konstaterar också i In over our heads att långt ifrån alla vuxna har nått upp till den här nivån, knappt hälften av hans material. I Sverige kan man nämna Sofia Kjellströms doktorsavhandling Ansvar, Hälsa och Människa där hon utifrån Kegans modell konstaterar att vi idag förväntas ta ansvar för vår egen hälsa, men att det kräver åtminstone ett livsförfattande förhållningssätt. Även om inga uppskattningar gjorts utifrån Kegans modell så kan man utgå från att det även här är en betydande andel av befolkningen som inte nått dit, trots allt stöd som ges från kulturen.

5:e ordningen Vid den sista ordningen, ”självtransformerande” enligt Kegans modell (där han fram till -94 bara funnit < 1%), kan man ta ideologier, självkänsla och sammanhängande identitet som objekt. Om den meningsskapande strukturen vid 4:e ordningen var ett sammanhängande system så kan den vid 5:e ordningen ses som ”trans-system”. De gränser som var så viktiga vid 4:e ordningen öppnas här upp och personen är friare att bolla mellan olika identiteter, ideologier och gå in i olika värdesystem (med vidhängande känslor) och därmed lättare relatera till andra. Den här ordningen kan sägas ha större utrymme att tillåta och härbärgera inre konflikter och paradoxer. I en parrelation eller i en konflikt vill en person med 4:e ordningens meningsskapande vara trygg i den egna identiteten, tolerera motsatsen hos den andra och kanske även lära av den andra, medan en person med 5:e ordningens meningsskapande kan relatera till den andra parten genom att hitta samma motsatser och konflikt i sig själv. Tänkandet och framför allt meningsskapandet går enligt Kegan alltså från att vara systematiskt och statiskt till mer dialektiskt (vilket kräver ett eget blogginlägg), dynamiskt och processorienterat – alltså ett transformerande jag istället för ett statiskt. Han kallar det också ”postmodernism”, men skiljer på konstruktiv och dekonstruktiv postmodernism. Kegan räknar sig själv som konstruktiv eftersom han bygger upp en teori, eller rättare sagt meta-teori. Den beskriver meningsskapandet som något som byggs upp vid en viss ordning, rivs ner, och sedan byggs upp igen vid nästa ordning osv, genom ett växelspel mellan konstruktion och dekonstruktion.

Här är en tabell som sammanfattar vad som är subjekt och objekt vid respektive ordning (observera att det inte är kognitiv utveckling utan meningsskapande det handlar om, det är en viktig skillnad att ha i åtanke).


Nästa inlägg ska handla om subjekt-objektintervjun som används för att avgöra vid vilken ordning av meningsskapande olika personer opererar från.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , | 3 Comments

Kegan 3

Posted on 2011/03/08 by admin

Om man tittar på etymologin till ordet ”objekt” så står det för ”ut” eller ”iväg” (ob-) och ”kasta” (-jekt), det beskriver alltså en rörelse där man kastar ut något. Men vad är det som kastas ut i Kegans teori? Jo, det är det man är – subjektet. Eller rättare sagt, rörelsen när något går från att vara subjekt till att vara objekt. När det man är blir något man har. När det man tidigare var inbäddad i blir något man kan förhålla sig till.

Ungefär som ett foster som först rent fysiskt är en del av modern, inbäddad i livmodern, till dess att navelsträngen klipps (eller tidigare). Eller som fibrerna i ett kompositmaterial, inbäddade i matrismaterialet. Livmoder såväl som matris översatt till engelska blir ”matrix” och då kommer vi osökt in på följande populärkulturella referens.

Neo går från att vara inbäddad i matrisen till att vara utanför den, genom en urkoppling som närmast kan liknas vid en förlossning. På samma sätt är det svårt, om inte omöjligt, att se hur man själv skapar mening – eftersom man är just inbäddad i det. Om man ser det och kan förhålla sig till det, så har man gjort det till objekt. Och då har man något annat som subjekt.

I Matrix sker det bara en gång, men Kegan identifierar fem olika transitioner. I den här typen av modeller har vi inte ett statiskt jag eller en identitet som kommer färdigförpackad vid födseln eller ens vid 18 års ålder, utan jaget och identiteten är en ständig och livslång evolutionär process av objektifiering och differentiering från världen. Och varje transition, varje rörelse från subjekt till objekt, handlar i grund och botten om att förlora sin identitet och sedan vakna upp som något nytt. Som ormen som tittar på sitt nyömsade skinn ”Oj, satt jag fast i det där?!”. Kegan kallar ett stadie ”evolutionary truce”, alltså en evolutionär vapenvila. Det Piaget kallade assimilering. En transition motsvarar alltså Piagets ackomodering.

Bröderna Wachowski har varit kloka nog att inte avslöja vad Matrix egentligen symboliserar. Jag tror knappast att det är Kegans subjekt-objektteori och tänker förbehålla mig rätten att använda Matrix som illustration vid fler tillfällen.

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 2 Comments

Kegan 2

Posted on 2011/03/08 by admin

Robert Kegan ville alltså undersöka meningsskapande och göra det genom att föra ihop två skolor. Den första är den konstruktivistiska utvecklingspsykologiska som främst vilade på arbetet av Piaget och sedan också Kohlberg. Piaget kartlade hur människan förstod framför allt den fysiska omvärlden medan Kohlberg kartlade hur människan förstod den sociala omvärlden. Båda utgick från ett kognitivt synsätt, alltså hur människan konceptualiserar och resonerar kring dessa två stora domäner. Men Kegan ville gräva djupare och hitta den underliggande strukturen som förklarade vad som gav upphov till de resultat som Piaget och Kohlberg kom fram till.

Den andra stora skolan är egopsykologin som sprang ur Freuds psykoanalys och representerades av Erik Eriksson. Eriksson var också han verksam vid Harvard och hade en egen utveckling av Freuds psykosexuella stadier i nio stadier som sträckte sig genom hela livet. Jag kommer att återkomma till ego-sidan efter Kegan.

Egopsykologin var framför allt förhärskande inom det terapeutiska området medan den kognitiva dominerade inom akademin. Man kan säga att egopsykologin studerade människan inifrån och ut, som upplevande och kännande varelse, medan den kognitiva utifrån och in, som problemlösande och konceptualiserande varelse. Man kan också uttrycka det som att egopsykologin såg människan som ett subjekt (som man kan prata med i terapi), medan den kognitiva människan som ett objekt (som man kan forska på). Kegan ville med sin subjekt-objektteori överbrygga klyftan och modellera utvecklingen av ego och meningsskapande, men genom att ta avstamp i det kognitiva synsättet.

”Psychoanalytical theory is sometimes thought of as a theory about affect, and cognitive-developmental theory as a theory about cognition; but in truth each is a theory of both, and each makes one dimension the master of personality and the other the slave.”

– Robert Kegan

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , | 1 Comment

Kegan 1

Posted on 2011/03/08 by admin

Nu är det dags att i en serie blogginlägg introducera Robet Kegans subjekt-objektteori (SOT). Om man som jag är intresserad av frågan om mening och meningsskapande så är nog Kegans SOT den som kommer närmast kärnan.

Men först lite bakgrund om Robert Kegan själv (1946-). Han studerade litteratur och Engelska men drog en nitlott i draften till kriget i Vietnam som han var emot. Han var alltså vad som i Kohlbergs modell kallas postkonventionell och gick därmed emot sin egen familjs och omgivnings värderingar. Han lyckades skjuta upp tjänstgöringen och slutligen slippa genom att undervisa små barn. Han började doktorera på Harvard och kom i kontakt med kognitiva utvecklingspsykologin som han ville kombinera med en mer humanistisk syn. Från sina erfarenheter från sin terapeutiska praktik och från undervisningen av barn så hittade han underliggande mönster i just meningsskapande.

Det var inget överväldigande datamaterial som Kegan stödde sig på, ett 40-tal personer från praktiken. Och det var inte vad de sa som han fäste vikt vid, utan det som inte sades – de underliggande och outtalade antagandena som personerna tog för givet. För meningsskapande är inget vi ser, det är något vi är inbäddade i och det är något vi är. Detta meningsskapande är dessutom något som evolverar. Och det kan ge upphov till en hel kategori psykiska problem menar Kegan.

Han släpper sin bok ”The evolving self” 1982 som presenterar teorin och sedan ”In over our heads” -94 där han vidareutvecklar, applicerar tankarna och tecknar olika porträtt när de befinner sig i olika situationer som de hanterar med varierande resultat. Han kallar sig epistemologist och beskriver just hur kunskapande och meningsskapande går till genom att tränga in under skinnet på de olika fiktiva människorna utan att döma eller värdera. Det är här hans bakgrund och litteraturambitioner märks, han är otroligt tungläst med långa meningar och avancerat språk (rättså hög lix och lom, typ). När man lyckats ackomodera efter ca 50 sidor går det lite lättare, men teorin i sig är ändå abstrakt och tung att förstå.

Kegan har en professur i lärande och professionell utveckling för vuxna vid Harvard university. Han har också skrivit ett par böcker där han tillsammans med kollegan Lisa Lahey introducerar och tillämpar mera transformerande verktyg, t ex Immunity to change. Han har också bidragit i den svenska skriften ”Adult development in post-industrial society and working life” där en kortare introduktion och beskrivning till teorin ges.

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | 5 Comments

En kritik mot Kohlberg

Posted on 2011/03/08 by admin

Innan vi släpper lös Kegan blir det ett inlägg till om Kohlberg. Det handlar om en kritik man kan rikta mot bland annat hans modell. I longitudinella studier, när man studerar hur enskilda människors svar förändras efter tid, verkade det först som många efter stadie 4 regredierade tillbaka till en moralisk relativism som i stadie 2. Men när man studerade svaren närmare och fokuserade på strukturen snarare än innehållet så fanns skillnader. Stadie 2-relativismen handlade om att människorna på en konkret nivå kunde uppfatta att vi har olika perspektiv, men ditt perspektiv är ditt och mitt perspektiv är mitt – ”därför ska inte du komma och säga vad jag ska göra”. Relativismen som observerades efter stadie 4 handlade snarare om att man var på väg ut ur hela kulturen och insåg att det som är norm i vår kultur inte var objektivt sant eller ”de rätta normerna”. Det har senare visats av Dawson och Gabrielian att de senare resonemangen verkligen är mer komplexa och att Kohlbergs modell beskriver en utveckling i komplexitet att resonera kring moraliska frågor. Mer om det senare.

Om man sammanfattar stadie 4 och stadie 5 så kan man mycket kort säga att den förra går ut på att individen är till för samhället och den senare att samhället är till för individen (men att individen ändå måste bidra till utveckling av samhället). Övergången mellan två stadier kallas transition (här betecknad stadie 4/5). Enligt den här typen av kognitiva modeller så är stadie 4 en identifikation samhället, transitionen 4/5 en identifikation med den egna individen och stadie 5 som en återintegrering där individen åter deltar i samhället, men gör det på egna villkor och bidrar till att förändra det. Stadie 4 betonar ansvar, transitionen 4/5 betonar individens rättigheter och stadie 5 är en syntes mellan mellan individens rättigheter och ansvar: ”Ja, vi måste värna om individer, men alla måste bidra till att upprätthålla samhället”. Exempel på konflikten mellan stadierna och transitionen tycker jag vi kan se i Ann Heberleins bok ”Det var inte mitt fel” där hon går till angrepp mot tendenserna till lättkränkthet, offermentalitet och ovilja att ta ansvar som kan bli följden av individualismen i transitionen 4/5 (se också David Eberhard om trygghetsnarkomaner). Hon betonar ett större individuellt ansvarstagande och vill då röra sig framåt, eller som hon säger ”något efter postmodernismen”.

I det här fältet viftas transitionen 4/5 (och transitioner överlag) ofta bort som en tillfällig fas men det som händer däremellan är i många fall en avgrund. Att gå från att vara en del av samhället till att se sig som en individ kan ibland bara handla om att bygga självkänsla, men ibland vara förknippat med dödsångest eftersom den moderna människan mer eller mindre är beroende av samhället. Löper man hela linan ut kan 4/5 uttrycka sig som civilisationskritik som hos Claude Lévi-Strauss (se också min analys av Avatar) eller Tomas Ljungberg (som jag kommer att återkomma till). En annan bra film på temat är Into the wild. Jag tror att en del existentiella frågeställningar ryms här (dock ej alla!), det kanske andra kan hjälpa mig med.

Att avfärda transitionen som i grund och botten osund, t ex genom att kalla det postmodern narcissism, straffar sig i längden, vilket jag senare kommer visa (!) Min inställning är att vi alltid ska vara försiktiga och medvetna om modellernas begränsningar, men samtidigt se de möjligheter som öppnar sig. Det är en balans jag försöker hålla, men mitt fokus kommer framför allt att vara att pedagogiskt gå igenom modeller och försöka visa på dess användbarhet – framför allt genom att se fältet som helhet.

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

Kohlbergs sex stadier med tillämpningar

Posted on 2011/03/08 by admin

Kohlberg utgick alltså från Piagets stadier, men gick betydligt längre. En förutsättning för ett visst moraliskt stadie är en kognitiv förmåga, t ex att ta en annans perspektiv. Men för att gå från ett stadie till nästa krävs också livserfarenhet från olika situationer där man finner sitt nuvarande sätt otillräckligt.

De sex stadierna enligt Kohlberg delas alltså in parvis i två prekonventionella, två konventionella samt två post-konventionella. Beskrivningarna, som förstås ska läsas som förenklade porträtt, ges enligt följande:

Prekonventionella
Stadie 1: På det första stadiet så är personen helt egocentrisk och vad som är rätt eller fel avgörs av vad som belönas respektive bestraffas av någon auktoritet (ofta förälder). Kohlberg utgick från Piagets preoperationella stadium där barnet (som det i regel handlar om på det här stadiet) inte har förmåga att ta någon annans perspektiv.
Stadie 2: I det andra prekonventionella stadiet kan personen även ta in andras perspektiv i beräkningarna, även om motiven och handlingarna fortfarande är själviska. Stadiet utgår från Piagets konkret-operationella där en rättvisebalans i varje enskild situation upprätthålls med principerna ”jag kliar din rygg, du kliar min” respektive ”öga för öga, tand för tand”.

Konventionella
Stadie 3: I det första konventionella stadiet definierar sig personen utifrån relationer och ser sig främst i den roll som ska fyllas. Man strävar efter att göra rätt för sig och leva upp till de krav och förväntningar som är kopplade till rollen som en god man, dotter eller anställd osv. Vad skulle folk tycka om en om man inte levde upp till kraven?!
Stadie 4: På det fjärde stadiet har personen internaliserat samhällets normer och gjort dem till sina egna. Istället för att följa andras förväntningar så följer personen sitt samvete och gör sin plikt som god och duktig samhällsmedborgare. Samhällssystemet som man identifierar sig med ses här som ett system, en helhet av lagar och regler samt de relationer som följer av dessa. Lag går före rätt och det är till och med så att lag definierar rätt. Civil olydnad är otänkbart, lagen ska under alla omständigheter följas. I de konventionella stadierna finns ett tydligt vi-och-dem-perspektiv, i den mån man är medveten om att det finns andra kulturer med andra normer så är våra de rätta.

Postkonventionella
Stadie 5: I det första postkonventionella stadiet så kan personen ställa sig utanför de givna lagarna och normerna och därmed ta ett ”före samhälle-perspektiv”. Lagar är inte längre perfekta och givna utan kan och bör ändras om de t ex leder till kränkning av mänskliga rättigheter. Personen kan alltså förstå det befintliga samhället och kulturen, jämföra detta med ett tänkt bättre alternativ och verka för en förändring. Synen här är att människor inte längre är till för samhället, utan samhället ska konstrueras så att det är till största nytta för människorna på ett utilitaristiskt vis.
Stadie 6: En person som verkar från det sista stadiet kan formulera regler eller lagar, samt leva, utifrån grundläggande och absoluta principer, t ex den gyllene regeln, Immanuel Kants kategoriska imperativ eller genom John Rawles kontraktetiska argument om okunnighetens slöja. Personen kan lösa dispyter genom att sätta egna intressen åt sidan och ta perspektiv hos alla inblandade aktörer så att bördor och belöningar fördelas så rättvist som möjligt för alla. Civil olydnad är inte längre ett alternativ utan ett måste när man möter orättvisor.

Kohlberg tänkte sig det sista stadiet som det mest riktiga (han såg därmed starkt normativt på sin egen teori) men fick senare stryka det ur sin bedömningsmanual eftersom så få agerade från det stadiet i det dagliga livet. Några exempel han anger är Gandhi och Martin Luther King.

Och nu några tillämpningar. I inslaget nedan har vi ett par exempel på moraliska ställningstaganden.

httpv://www.youtube.com/watch?v=esVuKP7k974

Laserturken (som egentligen är libanes) visar prov på tydligt stadie 2-resonemang ”öga för öga”, medan polisen talar ur en stadie 4-övertygelse.

Det är lättare att hitta tillämpningar och tydliga exempel på Kohlbergs teori i USA än i Sverige eftersom det är betydligt mer polariserat mellan det konventionella och det postkonventionella, framför allt efter 9/11-attacken 2001. Bush-administrationen drog USA ut i krig och postkonventionella motståndare till kriget och till inskränkningar i medborgerliga rättigheter (t ex patriot act) utmålades som opatriotiska och oamerikanska.

Något som också utmålas som ett hot mot det konventionella samhället på sistone är Wikileaks där förgrundsfiguren Julian Assange är en typisk stadie-5 person: ifrågasätter det konventionella och slåss för yttrande- och informationsfrihet. De konventionella (Clinton, Palin m fl) reagerar genom att vilja ställa Assange inför rätta trots att han inte brutit mot någon lag (lag går före rätt, men skydda det konventionella samhället går visst före lag). Obama har hållit låg profil, han blev ju vald med en postkonventionell retorik (”Change”).

Till skillnad från i USA fostras vi i Sverige inte till en konventionell patriotism i första hand utan snarare till kritiskt och självständigt tänkande individer (enligt läroplanen i alla fall). Vad som är intressant här är det paradoxala att det postkonventionella nästan har blivit konventionellt i vår samhällsdebatt. Det har blivit mainstream att ifrågasätta normer och det har nästan blivit utmanande och provocerande att välja traditionella värderingar, som t ex att vilja vara hemmafru.

Nuförtiden förs debatter till stor del på nätet där alla kan komma till tals, i bloggar och kommentarsfunktioner till de stora tidningarnas webupplagor. Då kan man ofta urskilja samtliga stadier i diskussionerna, som t ex i fildelningsdebatten:

Prekonventionella: ”Jag tankar ner för att jag kan – vaddå, ska de sätta åt en hel generation?”
Konventionella: ”Fildelning är stöld!” eller ”Vi måste värna om konstnärerna/mediebolagen/tillväxten!”
Postkonventionella: ”Tillgång till fri information är en grundläggande demokratisk rättighet.” och ”Det går inte att jämföra fildelning med stöld eftersom information kan mångfaldigas utan kostnad.”

Härnäst ska vi fokusera på Robert Kegans subjekt-objektteori (om jag inte kommer på någon bättre idé innan dess).

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , | 1 Comment