Det blir förstås mer än ett inlägg som handlar om svar och om att hantera meningsfullhet.
Peter Gärdenfors, landets ledande kognitionsforskare, har skrivit en bok om meningen med livet kallad ”Den meningssökande människan” som man inte bör missa om man är intresserad av frågan. Jag går igenom boken i två inlägg eftersom han tar upp (åtminstone) två viktiga aspekter av frågan.
Den första aspekten är att se mönster som han beskriver i kapitel 3 ”Att förstå är att se ett mönster”. Att se mönster är att sortera våra sinnesintryck och hur vi gör det blir allt viktigare. Här är ett exempel:
Vad föreställer bilden?
Svaret är att bilden föreställer sju tydliga stjärnor (bland en massa andra). Om du tänkte att bilden föreställer stjärnbilden Karlavagnen, fundera på följande fråga: Var finns denna stjärnbild?
Svaret på den frågan är att stjärnbilden Karlavagnen finns i ditt huvud, inte materiellt men i din perception. Detta är ett exempel på hur meningsskapande går till. Vi tar emot en massa sinnesintryck och mening eller meningsskapande handlar om hur vi sorterar intrycken och gör dem begripliga. Vi är alltså inte passiva mottagare av en massa bilder och ljud, vi söker aktivt själva efter mönster, tolkar vår omgivning och fyller i luckorna. Därav bokens titel. En upplevelse har alltså två komponenter, en sensation och en perception.
Ibland ser vi ett nytt mönster som vi inte sett tidigare. Det blir som en aha-upplevelse när bitarna faller på plats som när ett barn lär sig att läsa eller när Newton ser lagar i hur kroppar faller.´
Men varför ser vi mönster? Gärdenfors tar upp olika förklaringar: en biologisk som har att göra med att det finns ett överlevnadsvärde i att se mönster och känna igen faror eller bytesdjur; inlärda mönster som präglats på oss från vår kultur, som att känner igen stjärnbilder eller alfabetet vi lärt oss. Alfabetet består ju av 29 olika tecken som vi sätter ihop till ord, som vi sätter ihop till meningar, som vi sätter ihop till stycken, som vi sätter ihop till en text som har en innebörd som vi tolkar.
Gärdenfors tar också upp kontextberoendet, att samma symbol eller data kan ha olika mening i olika situationer eller kontexter. T ex:
Där symbolen i mitten kan betyda B eller 13, beroende på vilket håll du läser, alltså i vilken kontext den befinner sig i. Vi kan alltså se olika mönster beroende på kontext, beroende på vilken kultur vi lever i och beroende på vad vi lärt oss.
Det finns alltså inga objektivt riktiga stjärnbilder, men vi fortsätter ändå leta mönster helt enkelt för att vi är så funtade, säger Gärdenfors. Att då försöka hitta ”det räta mönstret” är alltså bara en förgänglig jakt. Och även om man skulle lyckas så kommer man inte övertyga någon annan, för alla skapar ju mening på sitt vis.
Att se mönster handlar om att göra världen begriplig och göra sin egen plats i världen begriplig. Detta är alltså den kognitiva komponenten i meningsskapande. Om vi ska ha något syfte, måste vi se och förstå det. Men är det möjligt att se förbi biologisk och kulturell prägling? Är det möjligt att hitta ”rätt mönster” eller ”rätt mening”?