Innan beskrivningen av stadierna som utkristaliserade sig från mätmetoden WUSCT så kan man fråga sig vad det är som mäts? Vad är detta ego som utvecklas? Även om ordet ego kommer från psykoanalysen och Freud (även om han aldrig använde det ordet själv) så utgår inte stadiebeskrivningarna därifrån och Loevinger ville inte att det skulle kopplas dit. Några inte helt exakta definitioner på ego var ”det som mäts” eller ”det som mätningarna pekar på”. Hon anger också en ”strävan efter koherens” som är sammankopplad med meningsskapande, vilket hon är överens med Kegan om. Man kan säga att ego och meningsskapande är samma sak, fast uttryckt som substantiv respektive verb – ego är själva meningsskapandet.
”…is not what ego does; it is what the ego is, or what the ego is a name for”
Senare kommer jag gå igenom Susanne Cook-Greuters vidareutveckling och hon beskriver ego eller meningsskapande med tre dimensioner: en kognitiv, en affektiv och en handlande – knowing, being, doing. Detta till skillnad från den mera renodlade kognitiva skolan som också den kommer närmare avhandlas senare (det haglar referenser framåt här). Man kan se Lawrence Kohlberg som en företrädare för den skolan eftersom han bara undersökte moraliskt resonerande, alltså endast den kognitiva dimensionen. Han kritiserades för att ett visst moraliskt resonerande med nödvändighet inte ledde till motsvarande moraliska handlande. Och han kritiserades av Carol Gilligan för att inte ta med den affektiva, vilket hon menade gynnade män i bedömningen. Hon gjorde ju en egen modell som baserades på olika stadier av omsorg.
Tillbaka till Loevinger som alltså var psykometriker och sträng empirist. Vi ska diskutera fler likheter med Kegans modell senare, men en stor skillnad är att Kegans i grund och botten är analytisk eller rationell. Han gjorde alltså först teorin och sedan samlade han data med sin subjekt-objektintervju, något Loevinger var kritisk mot. Hennes stadiebeskrivningar baserar sig enbart på de slutsatser de drog från data, utan någon underliggande teori eller ”rationale”, vilket illustreras av följande citat:
”We entertained many neat theories at the beginning and along the way that did not stand up in the face of thousands of cases studied subsequently, hence were never publiced.”
och
”The scientist follows the data, even if theories fly out the window.”
Kegan har alltså gjort en analytisk modell medan Loevinger en empirisk. En liknande situation stod jag inför när jag modellerade kompositmaterial. Jag gjorde som Kegan och utgick från en logisk härledning för hur kompositen borde bete sig. Sedan gick jag ner i labbet och gjorde mina mätningar som skulle ge stöd åt min modell. Vad många andra gör inom kompositmekaniken är att mäta först och sedan göra en mera beskrivande modell. Kegan spekulerar mer och visar på mekanismerna och dynamiken mellan stadie och transition medan Loevinger tydligare visar att utvecklingen äger rum och beskriver stadierna men spekulerar inte i underliggande strukturer eller logik.
En konsekvens av Loevingers empiri är att det inte går att skilja stadie från transition när de samlar sina kluster. Därför uppgraderade Loevingers team ett par “mellanstadier” i efterhand till riktiga stadier (nästa inlägg). En bra beskrivning ges i On Ego Development and the Structure of Personality (1983).
Pingback: Confirmation bias och andra kognitiva begränsningar | Fication
Pingback: Mer vuxenutveckling till ekonomiutbildningarna! | Fication
Pingback: Fication