Först och främst vill jag påpeka att jag inte är deprimerad eller bipolär i klinisk mening, jag ligger definitivt i den lindrigare änden av spektrumet. Men jag vill ändå ge några högst ovetenskapliga beskrivningar och reflektioner.
En depression är inte en specifik negativ känsla, smärta eller olycka. Det är motsatsen, ett oändligt stort svart tomt hål. Ett energislukande hål som drar ner all livsgnista, även omgivningens. Känslan är ungefär som att se budgettavlan i lyxfällan och det enorma glappet mellan utgifter och intäkter, fast i mental energi. Man gör en budget över hur mycket man absolut måste göra och energin man kan uppbåda och inser att det inte går ihop, att det inte är värt att ens försöka ta sig ur sängen.
Det finns en annan pol och det är förstås högenergifasen. Jag betraktar mig som extremt kreativ och det går förstås bra när man har mycket energi. Ett vanligt misstag man gör är att man förutsätter att man ska kunna hålla samma tempo för all framtid. Man drar igång en massa projekt och gör också grymma saker i högenergifasen, man är engagerad, inspirerad, man har energi i överflöd och sprider också en massa omkring sig. Det är då man är den där personen som man kan läsa om i de där självhjälpsböckerna och på de inspirerande hemsidorna. Det är lätt att förälska sig i honom, hitta strategier för att vara honom och bygga självbilden på den personen, vilket är farligt.
För det som händer där i mörkret är att den där självbilden ryker, identiteten vittrar och upplöses. Det finns inget i mörkret att stå på. Allt hänger i luften, i fritt fall. Och att inte veta vem man är är nog det mest skrämmande som finns. Det är inte som i de där böckerna om andlighet där egot (självbilden) ska bekämpas till förmån för något stort och upplyst. Det här är något helt annat. Det här är inte att vakna upp, det här är att dö.
Vi måste också ta med den kulturella aspekten i diskussionen. Depressioner har alltid varit tabu, gissningsvis av flera anledningar; Först och främst har vi ju traditionellt haft en kultur där det varit viktigt att alla drar sitt strå till stacken och biter ihop när det tar emot, därav det klassiska ”ryck upp dig” med undertonen ”vi andra kämpar minsann på utan att gnälla och tycka synd om oss själva”. Sedan är psykologin en ung vetenskap och man har helt enkelt inte förstått hur den inre verkligheten är beskaffad. Det man inte förstår fruktar man, tex att depressioner eller psykiska sjukdomar ska vara smittsamma i sig, vilket jag har en viss förståelse för – man kan dra med sig folk ner i djupet och man suger energi ur sin omgivning. En relation kostar (men brukar också ge) energi, och är ingen hemma så känner omgivningen det som ett svart hål som suger energi, man blir en energitjuv.
Dock tror jag att tabut och stigmatiseringen minskar allteftersom. Flera kändisar har outat sig, tex Anna Odell, Stephen Fry och Ann Heberlein, vilket är jättebra, det diskuteras och vi har mer kunskap idag. Men vi bör ändå beakta att vi lever i ett samhälle där de flesta skulle säga att det viktigaste är att vara lycklig. Kraven på att vara lyckad har bytts till krav att vara lycklig. Kraven eller förväntningarna har flyttats från prestation och resultat till det inre planet. Vad händer då när man, trots att vi har det så bra, inte ens lyckas med denna till synes enkla uppgift att vara lycklig? Något som också kan ge en extra börda i skuldkänslor och sk dubbelångest. Att klamra sig fast vid föreställningen att vi ska vara lyckliga är nog ett säkert recept på olycka.
Hur ska man då hantera en som har en depression? Det finns nog många svar, men jag tycker det finns en lärorik episod med Nalle Puh där Ior är nere. Iors vänner är bekymrade och gör allt för att muntra upp honom utan att lyckas. Till slut säger Ior att han inte vill att de ska försöka göra honom glad. Det är så här han är och han vill att de accepterar honom så. De får gärna hålla honom sällskap, men utan att försöka ändra på eller bota honom.
Kanske kommer vi se det så i framtiden, som något naturligt när energin växlar mellan ebb och flod, mer för vissa och mindre för andra. Samtidigt som vi inte får glömma de som lever ett helt liv i ebb och som också kan behöva betydligt mer hjälp och tyngre behandling än lite sällskap.
Färdigrätter i frysen är också en tillgång…