För ett par månader sen åt jag lunch med några vänner som kan kallas samhällstransformatörer eller förändringsagenter inom olika områden. Vid diskussionen dök en liknelse upp som är lika klassisk som populär för att beskriva transformation, larven som blir fjäril:
Larvens uppgift först är att äta så mycket som möjligt och går sedan in i en transformationsfas som puppa innan den blir till en fjäril. Under själva transformationen börjar nya fjärilsceller att bildas och föröka sig. Dessa uppfattas som främmande av larvens immunförsvar som börjar bekämpa dessa, med god anledning. Till att börja med lyckas immunförsvaret att hålla fjärilscellerna stången men till slut blir immunförsvaret överväldigat och fjärilscellerna tar över och den fullmatade larven blir nu del av fjärlien i form av föda till den. Så lär det i alla fall gå till…
Transformation innebär som regel att något måste dö för att det nya ska kunna växa fram, och inget eller ingen vill dö utan att göra motstånd.
Ett liknande förlopp kan man se när en ny meme sprids i en kultur. Till en början gör den rådande kulturen motstånd, men sedan når den nya memen en brytpunkt, en ”tipping point”, vid runt 10% brukar man tala om, då den får fäste och infekterar genom hela kulturen. I den kulturella evolutionen har olika memer slagits mot och avlöst varandra, där framsteg som kopernikanska revolutioner först ignorerats, efter det hånats, sedan bekämpats och slutligen tagits som självklarheter. På liknande sätt brukar man också beskriva spridningen av en smittsam sjukdom.
Inom vetenskapshistorien beskrevs motsvarande förlopp av Thomas Kuhn i ”The structure of scientific revolutions”. Man har en befintlig teori som ger en tillfredställande förklaring av de fenomen man observerar. Sedan dyker en anomali upp, en avvikande observation, som först avfärdas eftersom den inte passar in i teorin, tex ett mätfel. Flera anomalier dyker upp och till slut är de för många och den rådande teorin befinns falsifierad och kollapsar, eventuellt till förmån för en ny teori som bättre förklarar de nya avvikelserna. En vetenskaplig revolution som förstås innebär en kamp mellan nytänkande forskare och andra som försvarar de befintliga teorierna. En poäng av Kuhn är att ingen teori är rationell i sig själv utan alltid vilar på obevisbara antaganden. (jämför Kuhns normalvetenskap-revolution med Piagets assimilera-ackommodera resp horisontell-vertikal utveckling)
Psykologins motsvarighet till revolutionen eller transformationen beskrivs av Robert Kegans bok med den illustrerande titeln ”Immunity to change”. Där har vi vårt meningsskapande som utgörs av berättelsen om vem vi är, hur världen fungerar och hur vi ska handla och som vår identitet och självbild är intimt knuten till. Ett hot mot den här identiteten aktiverar vårt immunförsvar och vi försvarar oss och självbilden. Kan immunförsvaret övervinnas, eller om man kan undvika en konfrontation med det så kan vi åstadkomma en vertikal utveckling, en transformation i psykologisk mening. Den här transformationen finns det gott om fler beskrivningar av från Piaget, Commons och Wilber tex.
En motsvarande pedagogisk term finns i transformativt lärande, alltså när det man lär förändrar en i grunden och förändrar ens referensramar. Här kan nämnas att jag om ett par veckor ska iväg på ett seminarie i Norge som handlar just om detta.
Det här är ju standardreferenser för samhällstransformatörer, men om vi också ska ta de inre dimensionerna i åtanke så finns en och annan självkritisk fråga att ställa:
Om du nu vill förändra samhället och kulturen, är du säker på att det är kulturen det är fel på och inte dina egna skuggor och demoner du jagar? Om svaret är ett solklart ”nej, det är kulturen det är fel på” så finns det fog för självrannsakan. Hur gick det till när du kom på att det är du som har rätt och alla andra som har fel?
Kort sagt, hur vet du att du är en fjärilscell och inte ett virus?
Varför vill du förändra och vad vill du uppnå? Är du bara missnöjd med den rådande ordningen eller finns det en realistisk framtidsvision som inte innebär folk som går runt i vita särkar, äter vindruvor, klappar rådjur och lever lyckligt i all evighet?
I det vetenskapliga finns ett motsvarande crackpot-index som indikator på om man är ett typiskt missförstått geni i en konspiratorisk värld eller om man verkligen har något nytt och bättre att komma med. Om man verkligen tänkt ett steg längre än alla andra och, viktigt, kan övertyga resten av världen om det så man får rätt och inte bara har rätt.
Viktigt att komma ihåg är att förändring i grunden är en kollektiv aktivitet. Tiden för de ensamma hjältarna och genierna är förbi. Att tänka nytt och unikt kräver att man frigör sig från den rådande kulturen och går sin egen väg. Men om man bränner broarna efter sig är det kört att komma tillbaka föra ut nya idéer.
En annan svårighet är ju timing. Inget lär ju vara kraftfullare än en idé vars tid har kommit. Men hur vet man när tiden är rätt?
De som står först i kön ut på slagfältet, de första fjärilscellerna som blir slaktade av immunförsvaret, är idealisterna, de med stark övertygelse och de med stora egon. De med stora ideal (eller egon) letar upp det starkaste motståndet och ställer sig och pissar på det. Tänk Julian Assange eller fettdoktorn Annika Dahlqvist. Första linjen tar första och största smällen. De med lite mer självbevarelsedrift håller sig under radarn ett tag, letar upp strukturer man kan hålla tag i och bygger upp en bas att stå på, knyter kontakter, ser till att stå på stadig mark, har tålamod och börjar med att plocka lätta poäng.
Själv fick jag en ganska bra idé för ett tag sen. En sådan idé man ska frälsa världen med, en man är rädd att någon annan ska sno och som man så snabbt som möjligt ska föra ut. Men även om tålamod aldrig varit min starka sida lyckades jag slå in på en väg där jag drar ett litet lass i ett större sammanhang och är en liten del i en stor förändring.
Fast jag utesluter förstås fortfarande inte en stor egotripp, nu sju år senare…
Pingback: Jämställdhetsbluffen – en revolution? | Fication