Jag sitter just och lägger sista handen vid en artikel om Anders Behring Breivik som strax ska publiceras och jag tänkte ge en snabb beskrivning av hur den vuxit fram, för det är en ganska intressant process.
Fredagen den 22 juli satt jag och min familj och åt middag på Mediterranian med Michael och Patti Commons som just kommit till Lund inför ESRAD-konferensen. Vi hörde snabbt om ett terrordåd men orkade inte kolla närmare detaljer förrän morgonen efter då bilden målades upp i nyheterna. Jag har ibland haft tankar om hur man skulle hantera den typen av situation att bli jagad av terrorister, skurkar eller skolbarn med automatvapen (jag antar att jag är skadad av för många actionfilmer i min uppväxt), så jag hade kunde sätta mig in i fasan även om det var en surrealistisk känsla.
Jag lyssnade på rapporter och analyser i radion när jag körde ner mot Lund hemifrån Hässleholm och funderade på om jag skulle nämna det när jag invigningstalade dagen efter, vi hade ju en norsk deltagare. På eftermiddagen och kvällen när vi hade registrering och pre-conference beer var det ingen som tog upp det och norskan var inte heller direkt chockad, det nämndes bara i förbifarten så jag lät det vara. Dag två när vi brainstormade lite idéer och tillämpningar om vuxenutveckling så nämndes Breivik i förbifarten men inte mer.
Efter konferensen och ytterligare ett par dagar med Commons var jag helt slut och packade in ungar och hund i en hyrbil (Forden hade fått rutan inslagen i Lund) till Öland så jag kunde sova ut medan farmor och farfar passade barnen, Jenny anslöt sen. Jag hade tänkt ta det lugnt ett bra tag och hade dessutom tusen andra saker på att göra-listan. Men det kliade i mig så jag gick in på flashback och kollade av diskussionerna om Breivik och hans manifest, hittade det på nätet och började snabbskumma. Något jag snabbt ser är att det handlar om olika värdesystem som är i konflikt med varandra. Så om vi ska förstå vad som hände måste vi förstå värdesystem!
Jag börjar skriva om Spiral dynamics på bloggen precis som jag har introducerat de andra teorierna. Jag har tänkt göra det ett tag men nu får jag en bra anledning och motivation. Jag går upp till och med den postmoderna nivån och skriver sen ihop en analys av Breiviks manifest och honom själv där jag dessutom anlägger ett egoutvecklings- och komplexitetsperspektiv.
Man skulle kunna likna arbetet med att jag försöker krypa in i huvudet på Breivik och fråga mig: vilket värderingssystem, vilken kognitiv förmåga och vilka begränsningar i meningsskapande behöver jag ha för att skriva och åstadkomma det här? Det är som att köra en Breivik-simulering på sin egna hårddisk, vilket förutsätter att Breivikprogrammet får plats på hårddisken, annars kraschar man. Det gäller också att ha koll på sina egna grejer så man inte projicerar ut en massa eget skräp på honom! Jag skjuter med det mesta jag har och känner mig ganska nöjd även om jag avslutar med:
”Fortfarande återstår frågan hur denna profil som egentligen inte är anmärkningsvärd, traditionella värderingar, system- eller metasystemtänkare och Achiever, ger en kallblodig massmördare. Och den kan jag inte svara på mer än den logik jag gett ovan.”
Jag känner att jag har rationaliteten men inte drivkraften. Jag lägger ut och postar en länk på facebook där en intressant följddiskussion uppstår i kommentarsfältet. Pelle skriver att han håller med min analys men tillför ytterligare en dimension som han ser från sitt håll, han råkar vara landets ledande expert på mansfrågor och jämställdhet, vill jag hävda. När jag läser det han tillför tycker jag att bilden går ihop och föreslår att vi ska skriva ihop något och skicka iväg någonstans. Ok, jag mailar en beskrivning på ett par meningar av hur vi tänker till editorn för en tvärvetenskaplig tidskrift med fokus på vuxenutveckling och integralt tänkande och han (som råkar vara norrman) tycker det låter utmärkt. Jag lägger allt åt sidan och jag och Pelle lägger några arbetsdagar vardera att skriva ihop en artikel som vi skickar iväg.
I slutet av skrivprocessen hör jag på radion att det är dags för de första begravningarna och en överlevande flicka intervjuas som måste välja vilken av hennes kompisars hon ska besöka. Då känner jag hur jag går tillbaka till sinnesstämningen av fasa och sorg efter att ha haft ett analytiskt ”mode” påslaget ett tag.
Det är en minst sagt knivig frågeställning och balansgång i att försöka hitta en logik i det han gör, vilket jag tycker vi lyckas bra med, utan att släppa känslan av det fruktansvärda han gjort. Och att se bristerna i vårt samhälle som bidragit till att skapa Breivik utan att ta ifrån honom ansvaret för sina handlingar. Att förstå är inte att förlåta! Att förstå är att lära sig!
Det här är faktiskt ett inte helt otypiskt exempel på hur jag arbetar. Jag får nu för tiden fler idéer än jag hinner ta hand om, ofta handlar det om stora frågor. Kan jag inte skaka av mig en idé skriver jag så mycket och så snabbt jag kan och lägger ut på bloggen, även halvfärdiga och långt ifrån perfekta analyser som ovan. Om någon vill är det bara att sno! Eller bidra med input och egna perspektiv. Jag känner många mycket begåvade människor utanför den akademiska världen som är vassa nog att bidra till att flytta forskningsfronten.
I den här bloggen presenteras alltså inte bara aktuell och publicerad forskning utan även forskning under tillblivande. I samma nummer kommer ett annat arbete som jag tidigare lagt ut på bloggen att publiceras. Trogna läsare kan säkert gissa vilket.
Ett syfte med bloggen är att introducera och tillämpa vuxenutvecklingsteorier för en bredare publik. Men hela kunskapsmassan i bloggen är också en del av en annan idé jag har. En jag filat på i drygt ett år…