(E3/Delta/Self-protective) 4.3%
Det första stadiet av egoutveckling jag går igenom utgörs av ett meningsskapande som grundar sig i en egocentricitet där logiken definieras av de egna behoven och av att skydda sig själv. I I-länder är detta ett stadie som vanligtvis passeras innan tonåren, men siffran 4.3 % gäller vuxna och man kan därmed fråga sig varför vissa ”stannar” i utvecklingen. Man ska dock vara medveten om att fördelningen mellan olika stadier av en population tenderar att vara normalfördelad. Så det är alltså att förvänta att en liten andel hamnar på de lägsta stadierna, de flesta hamnar i tyngdpunkten i mitten och en liten andel på de högsta.
För en Opportunist är andra människor medel för att tillfredsställa de egna behoven och dessa människor manipuleras samvetslöst. Verkligheten ses som en djungel där den starke regerar och den svage dukar under. Vid det här stadiet saknas förmåga att känna skuld eller ansvar. Självet är knutet till den fysiska kroppen och vad den kan åstadkomma. Självinsikten, som vi kan se som förmåga att reflektera över ens inre, är i stort sett obefintlig. Man är vid det här stadiet varse att andra personer har andra perspektiv och sina egna viljor vilket är något man tar med i beräkningen när man följer sin egen agenda. En sådan här person kan ställa till stor skada om den lyckas manipulera sig till en chefsposition och skulle säkert av många betecknas som rent ond eller som en psykopatchef.
Men är då en majoritet av alla låg- och mellanstadieelever onda? Nej, alla barn är kärleksfulla små änglar. Men de är kärleksfulla små änglar som i regel tycker det är helt rationellt att mobba den som är sämst på gympan eller minst populär – om ingen som är starkare kommer in och sätter stopp för det.
Hur ska man då hantera en Opportunist? Jo, genom att sätta gränser och genom att utöva makt! För man vinner respekten hos en Opportunist genom att vara starkare och genom att visa att det den gör inte lönar sig. En Opportunist är också ganska ofta ensam, så att hålla en enad front är effektivt och visar också styrkan med nästa stadie av meningsskapande. Vad som sällan fungerar är naiv tolerans, att blunda för kränkningar och övergrepp. Att omplacera och hoppas att personen lär sig. Eller att ge personen mer ansvar och hoppas att den lär sig.
Men ska vi inte acceptera att människor är där de är och skapar mening där de skapar mening? Jo, men vi måste ändå skydda omgivningen från den här typen av människor och det går bara genom att sätta gränser och göra tydliga markeringar. Spelreglerna på den här nivån är laserturkens öga för öga, vilket är något man idag värjer sig mot då man säger att våld föder våld. Det måste inte alltid vara med våld, men det måste ibland vara en vedergällning som gör att denna Opportunist inte tycker att det är värt att göra om det.
Vad är det då som får en Opportunist att evolvera till nästa stadie – till att bli en Diplomat? Hur kommer det sig att en ego-utveckling över huvud taget äger rum? Det är oerhört svårt att ge ett heltäckande svar på frågan. Några rimliga slutsatser kan man dra:
- När en livsstrategi eller ett meningsskapande inte längre fungerar kan du hamna i en kris som kan resultera i att ett nytt och mera komplext ego-stadie växer fram. Så länge en Opportunist får hållas och lyckas med sin strategi så kommer den att fortsätta göra det. Att ge upp sitt meningsskapande är att ge upp sin identitet och det gör ingen frivilligt.
- Ett annat svar är stöd. Stöd innebär att man befinner sig i en omgivning med personer på ett högre ego-stadie än ens eget. Man kan alltså se ett mera komplext meningsskapande utövas som man kan inspireras, lära sig av och ”dras uppåt” av. En hel kultur kan på detta sätt ge stöd åt individernas utveckling upp till en viss nivå där kulturen har sin tyngdpunkt.
- Slutligen kan man nämna att ett visst stadie kräver en viss förmåga till perspektivtagande vilket är något bl a Cook-Greuter tar upp. För att kunna skapa mening som en Opportunist måste man vara varse att olika människor har egna perspektiv och egna agendor, något man inte förmår som tidigare nivån Impulsive (som jag hoppar över).
Några exempel på ledarposition som en Opportunist är som klippt och skuren till är grym diktator. Till exempel visar Libyens Muammar Khaddafi upp alla tydliga tecken på att befinna sig på det här stadiet som illustreras av följande anekdot från DN:s Peter Wolodarski http://www.dn.se/ledare/signerat/hannibal-fick-hallas:
”Hannibaldramat säger mycket både om den libyske despoten och hur omvärlden genom åren förhållit sig till honom.
Återigen bekräftas Khaddafis svårartade storhetsvansinne, liksom hans totala sammanblandning av sin familjs intressen med Libyens. Ett polisingripande mot en av diktatorns söner ses som ett angrepp på hela det libyska folket.”
”Men vad Hannibalfallet framför allt belyser är hur andra länder gång på gång tillåtit denna vedervärdiga figur att få sin vilja igenom.”
En annan som får sägas kvala in i den klubben är Sudans president Omar Hassan al-Bashir. Här kommer en beskrivning från en källa jag kommer att återkomma till eftersom jag ska hålla mig till ett tema i den här stadiegenomgången:
”I juli 2008 anklagade Internationella brottsmålsdomstolens åklagare, Luis Moreno-Ocampo, Omar Hassan al-Bashir för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur. Den 4 mars 2009 begärde domstolen al-Bashir häktad.
Efterlysningen baserades på fem fall av brott mot mänskligheten och två fall av krigsförbrytelser. Den gången ansåg domstolen att det inte fanns tillräckliga bevis för att åtala al-Bashir även för folkmord. Beslutet överklagades av Luis Moreno-Ocampo, som i februari 2010 fick gehör här ICC:s domare Erkki Kourula förklarade att det fanns fog för misstankarna om avsiktligt folkmord.
”Jag anser att president al-Bashirs beslut att kasta ut hjälporganisationerna bekräftar hans folkmordsavsikter”,
sade åklagaren efter beskedet. När hjälparbetarna drevs bort lämnades tusentals flyktingar i öknen utan vare sig mat eller vatten.
Utestängningen av tretton utländska biståndsgrupper inklusive Internationella Rödakorskommittén innebar också att tusentals våldtagna kvinnor i Darfur blev utan fysisk och terapeutisk vård. När möjligheten att anmäla våldtäkter försvann blev offren åter kriminaliserade själva, eftersom Sudans islamiska lag om förbud mot utomäktenskapligt sex även omfattar våldtäktsoffer.
Enligt åklagaren beordrade Omar Hassan al-Bashir personligen Sudans militär att utrota de tre etniska kategorierna masalit, zaghawa och fur i provinsen som fått sitt namn från den sistnämnda folkgruppen, Dar-Fur, Furs land. Regimen i Khartoum har angett dödsoffren i striderna till tio tusen medan FN:s uppskattning är trettio gånger så många.
Enligt president Omar Hassan al-Bashir har inte våldtäkter använts som ett vapen i den etniska rensningen, eftersom det strider mot landets kultur. Observatörer som Amnesty och Human Rights Watch har dock dokumenterat övergrepp i detalj.
Den sudanesiske diktatorns moraliska logik trotsar ständigt allt förnuft. Som när valprocessen våren 2010 urartade till en fars utan medtävlare till diktatorn, och Omar Hassan al-Bashir skulle försäkra att allt ändå var i sin ordning:
”Valet kommer att gå rätt till eftersom val är en religiös plikt.”
När valobservatörer från Väst föreslog att valet skulle skjutas upp en kortare tid, för att undanröja de värsta problemen, kommenterade Omar Hassan al-Bashir dem på sitt speciella vis:
”Vi ska hugga av dem fingrarna och krossa dem under våra skor.”
Hotet triggade ännu en gång al-Bashirs svurne fiende Luis Moreno-Ocampo. ICC-åklagaren konstaterade att det var ”som att övervaka ett val under Hitler”.
Kombinationen av självrättfärdig islamism och hänsynslös maktutövning med rasistiska inslag har gjort den sudanesiske presidenten till en av världens mest utsatta. Hur man förhåller sig till denna regim säger mycket om stater och individer.
USA har hållit distansen, Kina har bytt politiskt och ekonomiskt stöd mot råvaror.” (s 185)
Citatet ovan ”den sudanesiske diktatorns moraliska logik trotsar ständigt allt förnuft” håller jag inte med om. Det är en logik och ett ”förnuft” som grundar sig i meningsskapandet hos en Opportunist. Jämförelsen med Adolf Hitler känns också befogad och Neville Chamberlains försök att komma till en överenskommelse till ”Peace in our time” visade sig fruktlösa.