Sammanfattning av MHC

”I don’t like mentalistic models”

…brukar Michael Commons säga när man börjar prata om exempelvis Robert Kegans teori. Med det menar han att han inte vill uttala sig om vad som händer inne i våra medvetanden, endast om det vi kan observera. Och det vi kan observera är huruvida personer lyckas lösa uppgifterna som presenteras eller ej. Detta är alltså en behaviouristisk utgångspunkt där de lägsta stadierna handlar om att gå från att koordinera enkla rörelser till mer komplexa rörelser, till de högsta stadierna där man löser alltmer abstrakta problem och fogar ihop allt större sjok av information.

Man kan i alla fall sträcka sig till att hävda följande: om en person lyckas lösa uppgiften med en komplexitet vid en viss ordning så innebär detta att personen har organiserat information i sitt inre vid motsvarande komplexitetsstadie. Ska man vara noga följer inte det av det behaviouristiska förhållningssättet, men det är bra att ha som utgångspunkt när man kodar skrivet material.

Utifrån detta kan vi börja genomföra tester:

1. Med MHC kan vi definiera en skala över vertikal komplexitet, en hierarkisk skala från 0 till 14.

2. Alla uppgifter går att utvärdera med avseende på hierarkisk komplexitet. Vi kan alltså sätta ihop ett test som består av ett antal uppgifter på varje stadie från säg 7 till 12. Uppgifterna kan variera i domän, de kan vara matematiska uppgifter, logiska uppgifter eller etiska dilemman.

3. När vi sedan låter ett antal personer lösa dessa uppgifter kommer de att lyckas olika väl, några få kommer att lösa mycket komplexa uppgifter och i stort sett alla kommer att lyckas lösa uppgifterna med lägst komplexitet.

4. Det har visat sig att uppgiftens komplexitetsordning har mycket hög förklaringsgrad till hur många som lyckas lösa den. Analyserna tyder också på att ordningarna, alltså komplexitetsskalan, har lika stort avstånd mellan alla steg, den är ekvidistant. Det tyder på att man i teorin inte råkat hoppa över något stadie eller att man råkat klämma in något extra stadie som inte borde vara där (kom ihåg att man i stadierna av ego-utveckling enligt Loevinger inte kunde avgöra detta).

5. Stadie hos respektive person är detsamma som ordningen på den mest komplexa uppgiften man lyckats lösa. Observera att detta gäller stadie inom just denna domän och vid detta tillfälle.

6. Typiskt kommer fördelningen av stadier att vara normalfördelad.

Ett annat sätt att testa är att inte ha färdigdefinierade uppgifter utan istället ha öppna uppgifter. Då blir uppgiftens komplexitetsordning inte fastställd utan avhängig hur personerna tolkar uppgiften, det vi kallar ostrukturerade problem. Exempel på öppen uppgift är att besvara följande fråga:

”Hur tycker du vi ska komma tillrätta med integrationsproblemen i Sverige (om sådana finns)?”

Stadie bestäms då inte genom att se om uppgiften är löst eller inte utan genom att scora enligt HCSS. Alternativt kan man som Kohlberg ställa frågan om Heinz dilemma. Eller som Loevinger be om att avsluta meningen: ”Jag är…” (Loevinger har ännu inte scorats enligt MHC även om Susanne Cook-Greuter jobbade en del tillsammans med Commons på den punkten).

Slutsatsen man kan dra är att man med MHC har en stringent, väldefinierad och mycket robust teori som också är grundligt empiriskt belagd enligt testerna som beskrivs ovan. Vi har en skala i form av väl definierade stadier, vi ser att stadierna kommer i en viss ordning, de är ekvidistanta och vi ser som konsekvens att människor presterar med varierande resultat enligt denna skala. Det här har vi alltså mycket gott vetenskapligt stöd att hävda.

MHC gör alltså inte så stora anspråk, eller några alls, på att förklara vad som händer i vårt inre och hur vi är funtade. Det är förstås en styrka att inte vila på några sådana antaganden – de enda axiomen är de som förklarar hur en ordning skapas genom att minst två element från föregående ordning koordineras på ett icke godtyckligt sätt.

MHC:s styrka kan också bli en begränsning i det att den inte uttalar sig om vissa saker, exempelvis affektioner och identitet. Det är ju en behaviouristisk teori där man endast ser till beteendet och sätter denna lika med kognitionen med devisen:

”Thought is action”

Beteendet är alltså det man gör vilket i sin kräver att man organiserar information på ett komplext vis. Men den affektiva dimensionen då? Ja, den uttalar man sig inte om. Och när man gör det så är den implicit som tex känslor av frustration när man inte lyckas lösa ett problem. Men de intressantare frågorna som identitet och subjekt, vem det är som har kognitionen och löser problemen, de lämnar man därhän. För att besvara de frågorna tycker jag man ska gå till Kegan och Loevinger vars teorierna gör detta större anspråk, framför allt då Kegan – till priset av ett sämre vetenskapligt stöd.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Sammanfattning av MHC

  1. Silvia says:

    Hi Jacques and thank you!I think that most that are dealing with ego dlnveopmeet (according to the description by Cook-Greuter and Torbert) and Spiral dynamics would argue that SD’s Coral corresponds to the unitive stage of ego dlnveopmeet that comes after the construct-aware.I understand the unease of questioning evolution, or the identification with that process. Although I think it can open up for more nuanced versions of what evolution is, how we have evolved to get here and where we are going next. These more nuanced version I think tend to be less idealistic than the previous.

Leave a Reply to Silvia Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *