Piagets problem

Först ska vi titta lite på några problem som ett par av de tidigare teorierna har dragits med.

När man tittar på Piagets stadieteori så tänkte man sig att en person, eller ett barn, befinner sig på ett av stadierna, tex konkret operationell eller formaloperationell. Sedan ställde man personen inför ett problem, tex hur en gungbräda balanseras. Sättet på vilket personen hanterar problemet kommer att säga oss vilket stadie personen befinner sig på. Den här synen på stadie kallades med Piagets ord structures d’ensemble, ungefär ”strukturen för helheten”. Några problem uppenbarade sig dock efter hand:

• Personer presterade ibland på olika nivåer för olika uppgifter. Tex skulle man kunna anta att om man var på en formaloperationell nivå när det gäller fysisk och matematisk problemlösning så borde man vara på samma nivå inom tex språklig utveckling. Sådana undantag kallade Piaget för decalage.
• Vidare så gällde det att en person kunde variera även inom sitt eget ämne beroende dagsform, men vad viktigare var, beroende på vilka instruktioner denne fick vid problemlösningen. Piagets grundinställning var att ge så lite hjälp som möjligt till försökspersonerna. En vanlig slutsats av detta blev att det var meningslöst och till och med skadligt att ge barn uppgifter som var för svåra, dvs på ett stadie över det de befann sig på.
• Lev Vygotsky å andra sidan betonade den sociala och kulturella aspekten av utvecklingen och förordade att man verkligen skulle utmana barnen/personerna med svårare uppgifter och ge hjälp till dem att lösa dessa. Vygotsky och Piaget utmålades som kontrahenter, men det var snarare mer de var överens om. Piaget förnekade aldrig den sociala aspekten av utvecklingen men fokuserade på att undersöka individerna.
• Ett annat problem, om man kan kalla det så, var att tidsandan på 60- och 70-talet drog från stadieteorier och modeller som gjorde anspråk på att vara universella och allmängiltiga för alla människor till att handla mer om olikheter mellan människor och kulturer. I och med dessa postmoderna strömningar var det dessutom problematiskt att förespråka hierarkiska modeller som sa att vissa människor och till och med kulturer var högre (bättre?) än andra.

Icke desto mindre fortsatte fältet att evolvera. Och när man följer den utvecklingen kan man förstås skönja utvecklingsprinciperna differentiering och integrering.

Vi blickar nu snabbt tillbaka på Lawrence Kohlbergs problem.