Så, är Spiral dynamics verkligen “the Theory that explains Everything” som Canada’s MacLean’s Magazine kallade det?
Nja… Carl Sagan hade ju ett bra citat: ”Extraordinary claims demands extraordinary proofs.” och så värst starkt empiriskt stöd har den faktiskt inte. Trots detta drar sig inte förgrundsfiguren Don Beck för att hajpa modellen på alla tänkbara sätt, hävda att det är den bästa vuxenutvecklingsmodellen och beklaga sig över alla som inte förstår den. Enligt egen utsaga har de testat 250 000 personer, men det finns inga vetenskapliga publikationer mig veterligt. Tipsa mig gärna om ni vet eller sett några resultat från undersökningar.
Men Spiral dynamics får stöd av de andra modellerna i vuxenutvecklingsfältet även om dessa är betydligt blygsammare i sina anspråk. Och det är den enda modellen som tar upp värderingar, än så länge i alla fall (Commons filar på en egen och här i Sverige tänker vi använda värderingar för att mäta ego-utveckling).
På plussidan tycker jag man kan säga att modellen har stor förklaringskraft och användbarhet, framför allt som värderingskarta i tex det politiska landskapet – den tillför alltså en utvecklingsdimension till värderingslandskapet. Jag tycker också den är användbar som verktyg i personlig utveckling när det gäller att förstå de egna drivkrafterna och eventuellt hitta nya. Angående det neutrala valet av färger på nivåerna så är en grundprincip att högre inte nödvändigtvis är bättre, de utgör bara mer eller mindre lämpliga responser på olika situationer precis som man inte ska använda en hammare till att dra i en skruv. I en kultur har man en blandning av värderingar som ofta är i luven på varandra och då gäller det att se till att, som Graves uttryckte det, att spiralen ”är hälsosam” genom att alla värderingar ges utrymme och tillåts existera.
Och en sund politisk utveckling innebär inte att alla etablerade partier packar ihop sig uppe på den orangea och gröna nivån medan de partier som försöker nå väljarna med traditionella värderingar anklagas för att ”fiska i grumliga vatten” eller ”flirta med brunhögern” varvid det blåa helt lämnas åt Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna borde främst vara de som tar upp kampen om de blåa väljarna, men det gäller att argumentera klokt så att de gröna inte spelar ut rasistkortet eller könsförtryckkortet.